Hur kom den bibliska litteratur som användes vid mötena och i tjänsten på fältet in i landet under den här perioden? I slutet av 1970-talet flyttades tillsynen över det malawiska fältet över till avdelningskontoret i Zambia, eftersom Zambia gränsar till Malawi, vilket Zimbabwe inte gör. Ett antal litteraturdepåer utplacerades strategiskt i Zambia nära gränsen till Malawi. De mycket få malawiska bröder som hade något slag av motorfordon körde in i Zambia och hämtade stora kartonger med litteratur, som sedan smugglades in i Malawi. Eftersom det inte fanns så många vägspärrar under de första åren av förbudet, fungerade den här metoden mycket bra.

Modiga kurirer

Under några år var det ganska lätt att få in litteratur i Malawi, men i mitten av 1980-talet förändrades situationen. Vägspärrar började dyka upp överallt i landet. Polisen blev mer vaksam och sökte igenom de fordon som passerade. Nu kunde bröderna inte längre använda bilar för att transportera litteraturen från depåerna i Zambia. Vad skulle man göra?

Cyklar började användas i större utsträckning. Genom att cykla genom bushen kunde bröderna undvika vägspärrar och gränskontroller. Det krävdes stort mod och stark tro att tjäna som kurir. Men deras lojala tjänst blev verkligen välsignad av Jehova Gud. Här följer några erfarenheter:

Letson Mlongoti kom cyklande genom Lilongwe med en säck tidskrifter på pakethållaren. När han märkte att en stor folkskara, som inbegrep poliser och medlemmar av Unga pionjärer, kantade gatorna i väntan på ett besök av presidenten, blev han mycket nervös. Till hans förskräckelse föll säcken av cykeln när han svängde runt ett hörn. Säcken gick upp, och alla tidskrifter ramlade ut på marken så att alla kunde se dem! En skock människor samlades snabbt omkring honom. Vår broder var beredd på det värsta. Men snart märkte han att de bara ville hjälpa honom att lägga tillbaka tidskrifterna i säcken. Lättad, men lite darrig, var han snart på väg igen och tackade Jehova för att han hade förblindat ögonen på polisen och Malawis Unga pionjärer.

Fred Lameck Gwirize skulle transportera en viktig sändning församlingspost på sin cykel. Han var på väg nerför en brant backe i närheten av Kasungu, när han längre fram på vägen fick syn på en vägspärr, bemannad med medlemmar av Ungdomsförbundet. Innan han kom fram till spärren stannade han, vände helt om och cyklade snabbt i väg i motsatt riktning. Medlemmarna av Ungdomsförbundet ropade att han skulle stanna. ”Vart skall du ta vägen?” skrek de. Kuriren svarade: ”Jag cyklade så fort nerför backen att jag missade avtagsvägen!” Till hans förvåning godtog de förklaringen. Han tackade Jehova för att han hade beskyddat honom.

Men flera av dessa modiga bröder greps och sattes i fängelse. De flesta av dem var familjeförsörjare.

Regelbundna besök av en ”turist”

Från och med 1987 fick bröderna i Malawi regelbundet besök av Edward Finch, en medlem av kommittén vid avdelningskontoret i Zambia. Malawi var ett populärt turistmål, och broder Finch hade en släkting i Blantyre, så det var lätt för honom att få tillstånd att resa dit på ”semester”. Redan när han var 19 år och var pionjär i Rhodesia, sitt hemland, hade han följt med Guido Otto på en del av hans turer till Malawi för att fylla på förråden i McLuckies hemliga källare. Nu, när broder Finch hade utexaminerats från Gileadskolan, kom han ännu en gång att spela en viktig roll i förbindelse med verksamheten i Malawi.

Orsaken till hans besök var att bröderna vid avdelningskontoret i Zambia var bekymrade över att det inte kom in tillräckligt mycket biblisk litteratur i Malawi. När broder Finch sammanträffade med bröderna i landskommittén, var de överlyckliga över att ha en utländsk broder på besök för att uppmuntra dem och ge dem ytterligare instruktioner. Ett antal hemliga möten hölls med landskommittén, krets- och områdestillsyningsmännen och kurirerna. Alla var entusiastiska över att kunna göra sin del för att tillgodose församlingarnas behov. Litteratur som hade lagrats i depåerna i Zambia i närheten av den malawiska gränsen strömmade återigen in i Malawi.

Broder Finch, ofta åtföljd av sin hustru, Linda, gjorde många uppmuntrande ”turistresor” till Malawi. Han färdades kors och tvärs genom landet, inte för att titta på sevärdheter, utan för att uppmuntra och öva så många bröder som möjligt. Hans besök uppskattades speciellt av de bröder som hade ledningen under förbudet. De var tacksamma för den kärlek och det tålamod som han visade när han samarbetade med dem.

Kurirerna får hjälp

Det var naturligtvis omöjligt för kurirerna att nå alla församlingar i Malawi per cykel. År 1988 köpte man därför en liten pickup, som blev till stor nytta för litteraturtransporter inom landet. Förarna lärde sig snart var vägspärrarna fanns och var noga med att undvika dessa områden. Det fanns också andra modiga bröder som ställde sig till förfogande. En av dessa var Victor Lulker, som tjänade i den engelska församlingen i Blantyre. I sin egen bil och med stor fara för sitt liv transporterade han ofta litteratur på nätterna till hemliga depåer runt om i landet. Före 1972 gjorde Cyril Long, som nu tjänar i Sydafrika, en liknande insats. Han hade också möjlighet att köpa medicinska förnödenheter som våra bröder var i stort behov av till rabatterade priser av en välvilligt inställd apotekare.

En viktig faktor när det gällde att förse de malawiska bröderna med andlig föda var att Sällskapets högkvarter i Brooklyn gick med på att trycka tidskrifter på bibelpapper, böcker med mjuka pärmar och Vakttornsstudieartiklar i ett speciellt format, så kallade minitidskrifter. När Ed Finch i hemlighet sammanträffade med kurirerna i april 1989 och berättade för dem om dessa nya specialutgåvor av vår litteratur, blev bröderna så lyckliga att de grät av glädje. De uppskattade verkligen Jehovas kärleksfulla anordningar! Nu skulle de kunna transportera dubbelt så mycket litteratur som tidigare.

Den nya litteraturen var också lättare att vika ihop och gömma. Minitidskrifterna kunde till och med läsas öppet på allmänna kommunikationsmedel. Ingen kände igen dem! ”Den trogne och omdömesgille slaven” levde verkligen upp till sitt uppdrag att förse Guds folk med andlig ”mat i rätt tid”. (Matt. 24:45–47) Dessa dyrbara ”livsmedelsförråd” hjälpte Jehovas tjänare att bevara sin ostrafflighet under stora prövningar.

[Bild på sidan 202]

Kurirerna riskerade sin frihet för att deras bröder skulle få andlig föda