En del fördomsfria myndighetspersoner godtog inte utan vidare de illvilliga anklagelser som kristenhetens prästerskap riktade mot Jehovas vittnen. Så förhöll det sig till exempel med en polismästare i Nyasaland (nu Malawi), som under förklädnad besökte de infödda vittnenas möten för att själv ta reda på vad slags människor de var. Han fick ett mycket gott intryck. När myndigheterna gav Sällskapet tillstånd att ha en stationär europeisk representant i landet, skickades Bert McLuckie och sedan hans bror Bill dit i mitten av 1930-talet. De höll kontakt med polisen och distriktskommissarierna, så att dessa myndighetspersoner skulle ha klart för sig vad verksamheten gick ut på och inte förväxla Jehovas vittnen med några rörelser som med orätt använde namnet Vakttornet. Tillsammans med Gresham Kwazizirah, en mogen inhemsk broder, arbetade de samtidigt tålmodigt med att hjälpa de hundratals människor som ville sluta sig till församlingarna att inse att sexuell omoraliskhet, alkoholmissbruk och vidskepelse inte hör hemma i Jehovas vittnens liv. — 1 Kor. 5:9—13; 2 Kor. 7:1; Upp. 22:15.

Undan för undan ökade antalet Jehovas vittnen i den här delen av det världsvida fältet. Andra slöt sig till de få som hade varit banbrytare för arbetet i Afrika i början av seklet, och år 1935 fanns det på den afrikanska kontinenten 1.407 personer som rapporterade att de hade tagit del i arbetet med att förkunna om Guds kungarike. Många av dem var bosatta i Sydafrika och Nigeria. Andra stora grupper som bekände sig vara Jehovas vittnen fanns i Nyasaland (nu Malawi), Nord-Rhodesia (nu Zambia) och Syd-Rhodesia (nu Zimbabwe).