En fristad i Moçambique

När bröderna återvände till Malawi, utsattes de ännu en gång för hätsk förföljelse. Att stanna i Malawi var omöjligt. De tvingades därför fly igen — denna gång till Moçambique. På den tiden var Moçambique fortfarande en portugisisk koloni. De portugisiska myndigheterna behandlade våra bröder mycket vänligt. De som bodde i södra delen av landet tog sig över gränsen i närheten av Mulanje till flyktingläger i Carico, där många blev kvar ända till år 1986.

Det var också lätt att ta sig in i Moçambique via Malawis västra gräns, mellan städerna Dedza och Ntcheu. Där behövde bröderna bara gå tvärs över landsvägen, som tjänade som gräns, för att komma undan förföljarna. Lägren i den här delen av Moçambique låg i närheten av Mlangeni, och det var dit de flesta flydde.

Dessa läger i Carico och Mlangenitrakten kom att hysa omkring 34.000 män, kvinnor och barn. Hela församlingar av Guds folk, med de äldste i spetsen, vandrade långa vägar för att komma till lägren. De malawiska myndigheterna hade befallt att ingen fick hjälpa dem med transporter.

När dessa Jehovas tjänare hade installerat sig i lägren, började ett nytt liv för dem. Materiellt sett var det besvärligt i början. De fick börja om helt på nytt. Det dröjde emellertid inte länge förrän hus hade uppförts i snörräta rader. Lägren hölls prydliga och rena. För att dryga ut de matransoner som de fick genom Sällskapet och världsliga hjälporganisationer började många bröder driva egna små jordbruk. Andra sålde föremål som de själva hade tillverkat eller lyckades hitta deltidsarbeten i närbelägna byar. Även om våra bröder hade det knappt i materiellt avseende, var de nöjda med livets nödtorft. (1 Tim. 6:8) Och andligt sett var de rika!

Organisation i lägren

Sådana äldste som Kennedy Alick Dick, Maurice Mabvumbe, Willard Matengo, och längre fram även andra, tjänade som en landskommitté. De var respekterade och älskade för sina outtröttliga bemödanden att sörja för brödernas andliga behov. Dessa lojala äldste följde verkligen Bibelns uppmaning: ”Var herdar för Guds hjord som är i er vård.” (1 Petr. 5:2) De organiserade många andliga aktiviteter i lägren. Liksom fallet är i de flesta hem bland Jehovas folk började man dagen på ett andligen uppbyggande sätt med ett dryftande av dagens text. Man anordnade också regelbundet bibelstudier med hjälp av tidskriften Vakttornet, offentliga tal och till och med sammankomster. Flyktingarna insåg att denna andliga föda var livsviktig.

I början hölls alla möten på en central plats — centralpodiet. Här samlades dagligen tusentals bröder och systrar för att få biblisk undervisning och även för att få anvisningar om sina olika uppgifter i lägren. Längre fram uppmuntrades församlingarna att bygga egna Rikets salar och hålla sina möten där. Så småningom organiserades fem kretsar i de olika lägren.

De bröder som tjänade i landskommittén, och även andra bröder, hade haft stor nytta av den övning som de fått av missionärerna före förbudet. Den hjälpte dem nu att organisera verksamheten i lägren. Flyktinglägren fungerade på ungefär samma sätt som en stor områdessammankomst. Avdelningar upprättades för att ombesörja nödvändiga uppgifter, till exempel renhållning, matutdelning och, naturligtvis, säkerhetsanordningar.

Trots att så gott som alla Jehovas vittnen nu levde i landsflykt utanför Malawis gränser, var en del förföljare ändå inte nöjda. Fientligt sinnade personer tog sig ibland över gränsen och angrep bröderna i de läger som låg närmast, och speciella försiktighetsåtgärder måste därför vidtas för att skydda Jehovas folk.

Landskommittén gav en grupp bröder i uppgift att tjäna som vakter och bevaka alla ingångar till lägren. Batson Longwe blev förordnad att ha tillsyn över vakthållningen i Mlangenilägret. Hans uppgift innebar att han måste förflytta sig en hel del inom lägret och kontrollera att bröderna stod på sin post. Han fick snart smeknamnet 7-2-7 (seven t[w]o seven). Från morgon till kväll (från sju till sju), dag efter dag, kunde man se broder Longwe i alla delar av lägret, när han troget fullgjorde sin uppgift att skydda sina kristna bröder och systrar. Alla som tillbringade någon tid i Mlangenilägret har hans lojala tjänst i kärt minne.

Den tillfälliga landsflykten i Moçambique innebar inte bara ett avbrott i förföljelsen, utan bidrog också till att rusta bröderna för de prövningar och problem som låg framför dem. De drogs närmare sina bröder och systrar och lärde sig att förlita sig mer på Jehova. Lemon Kabwazi, som längre fram tjänade som resande tillsyningsman, säger: ”Det fanns både fördelar och nackdelar. Materiellt sett var vi fattiga. Men i andligt avseende var det väl sörjt för oss. Eftersom vi levde så tätt inpå varandra, lärde vi verkligen känna våra bröder och kom att älska dem. Det hjälpte oss när vi kom tillbaka till Malawi.”

Förföljda igen!

Tyvärr blev fristen inte lång. När Moçambique blev en självständig stat i juni 1975, blossade nationalistiska känslor upp även i detta land. Landets nya ledare förstod inte Jehovas folks neutrala hållning. När bröderna vägrade att kompromissa, tvingades de lämna Mlangeni och återvända till Malawi, rakt i armarna på sina förföljare.

Somliga av dem som tvingades återvända till Malawi lyckades ta sig tvärs igenom landet och ut igen via den sydöstra gränsen och förena sig med sina bröder i lägren vid Milange i Moçambique. Men det löste inte alla problem. Fidesi Ndalama, till exempel, som tjänade som kretstillsyningsman i Milangeområdet ända tills lägren upplöstes i slutet av 1980-talet, förlorade sin hustru när lägret angreps av gerillasoldater. Men denne vänlige och försynte broder har ändå fortsatt att nitiskt tjäna Jehova.

[Bild på sidan 194]

Flyktinglägret i Nazipoli i närheten av Mlangeni med hus som Jehovas vittnen byggt åt sig och sina familjer