Nu kunde man inrikta sig på Malaya. Sex missionärer sändes dit. Två av dem, James Rowe och Neil Crockett, fick möjlighet att predika ett helt år i Kuala Lumpur, medan de fyra andra bara fick tillåtelse att stanna där en månad. De fick tjäna i Penang. Varför deras vistelse där blev så kort är en historia för sig.

Missionärer i Kuala Lumpur

I början av år 1951 kom fartyget Steel King indunkande till Penangs hamn från New York med sex missionärer ombord. I Penang inspekterade tjänstemännen från invandrarmyndigheterna bröderna Crocketts och Rowes pass och stämplade dem för ett års vistelse i Malaya. Men när de kontrollerade de fyra andra missionärernas pass, gick det plötsligt upp för dem hur många av Jehovas vittnens missionärer som var på väg in i landet. De talade om för missionärerna att man nyss fått nya regler och att de inte tillät utländska vittnen att stanna i landet. Men eftersom bröderna Crocketts och Rowes pass redan var stämplade för ett års vistelse, fick de tillåtelse att stanna, men de fyra andra fick bara stanna i Penang en månad, varefter de måste lämna landet och fara till Thailand för att tjäna där.

Avdelningskontoret förordnade bröderna Crockett och Rowe till Kuala Lumpur. Ett missionärshem upprättades snart vid 25-A Klang Road, omkring 3 kilometer från stadens centrum. I staden fanns bara en aktiv förkunnare, syster Mackenzie, en äldre kvinna med eurasisk bakgrund. Föreställ dig hennes glädje, då två missionärer förenade sig med henne i tjänsten!

Även om sanningen hade predikats något under 1930-talet och i början av 1940-talet, var det som att börja predika på ett jungfruligt distrikt, när man började bearbeta distriktet år 1951. De två missionärsbröderna var ivriga att gå igenom distriktet så fort som möjligt. Eftersom de hade en innerlig önskan att finna eventuellt blivande får, ägnade de hela dagar och även kvällar åt att predika och göra återbesök hos intresserade personer. Det var därför inte ovanligt att de fick lämna 100 böcker på en månad, och det dröjde inte heller lång tid förrän var och en av missionärerna ledde 15 eller 16 bibelstudier i månaden. Efter ungefär sex månader kunde den första församlingen bildas, med så många som 14 närvarande vid mötena.

Eftersom kommunistiska rebeller var aktiva i Malaya vid den här tiden, ansågs det vara dumdristigt av en västerlänning att våga sig utanför stadens gränser på grund av risken att bli överfallen bakifrån och dödad, misstänkt för att vara plantageägare eller anställd i kolonialregeringens tjänst. Men syster Mackenzie hade en son, George, som bodde i en avlägsen provins, och han ville studera Bibeln. Hur skulle missionärerna kunna besöka honom med tanke på att det var så farligt att resa dit? Broder Crockett fick en idé — att blanda sig med lokalbefolkningen. Han steg därför på en gammal buss som gick mellan olika provinser och satte sig bland de andra passagerarna, som hade med sig kacklande höns och skrikande grisar. Spänningen var stor många ögonblick. Varje gång bussen rundade en krök, visste passagerarna aldrig vad som väntade. Kanske skulle de bli utsatta för ett bakhåll med kulregn. Lyckligtvis hände inget livshotande under de många månader som han fick åka och studera med George. Så småningom blev George döpt och blev en väl respekterad äldste och var det fram till sin död år 1986.

Alltför snabbt närmade sig den tid då de två missionärernas uppehållstillstånd löpte ut. Skulle deras begäran om förlängt sådant beviljas? Alla förhoppningar grusades, då svaret blev nej.

Bröderna Crockett och Rowe fick därför med sorg i hjärtat säga adjö till sin malajiska andliga familj och gå ombord på en båt för att fortsätta sin missionärstjänst i Thailand. Ledde deras flyttning till att verksamheten i Malaya upphörde?

Man ordnade därför så att Alfred och Thelma Wicke flyttade upp till Penang från Singapore och öppnade ett missionärshem där. Detta hem skulle också tjäna som en litteraturdepå för hela Malaya. Snart organiserades en liten församling. De två skolflickorna, Lee Siew Chan och Ng Yoon Chin, blev glada när vännerna Wicke kom till dem, och de fortsatte att göra goda framsteg. De var med vid en sammankomst i Singapore år 1956, då broder Knorr besökte landet för tredje gången, och där blev de båda döpta. När de slutade skolan, började de båda i pionjärtjänsten. Det var sedan med glädje och spänning som de tog emot en inbjudan att gå igenom Gileadskolans 31:a klass tillsammans med en annan pionjär från Singapore, Grace Sinnapillai. År 1958 blev de utexaminerade från Gilead vid den internationella sammankomsten ”Guds vilja” på Yankee Stadium i New York och sändes tillbaka till Malaya för att ta del i att utvidga verksamheten där.

Kuala Lumpur får mer omsorg

Norman Bellotti och Gladys Franks hade tjänat som missionärer i Singapore sedan år 1949. De gifte sig år 1955 och förordnades senare att tjäna i Kuala Lumpur. Därigenom upprättades det återigen ett fotfäste i Malayas huvudstad, och några av dem som hade visat intresse för fyra eller fem år sedan, under det år då missionärerna Rowe och Crockett var där, kunde då kontaktas och församlas.

Under tiden färdades Les Franks, som tjänade som kretstillsyningsman, uppför och nerför västkusten i Malaya. Det var mycket farligt att resa då, för det fördes gerillakrig mot det brittiska kolonialväldet. ”När vi åkte tåg, låg mina medpassagerare och jag mest på golvet i vagnen, eftersom gerillan kunde skjuta helt godtyckligt från djungeln längs järnvägsspåret.” Men det fanns också ljusare ögonblick. En gång, till exempel, då Les besökte en man som arbetade i en tenngruva och hade hand om flera grävmaskiner, slog Les på det som han trodde var ljuset i sitt sovrum. Men det han slog på var i själva verket en tjutande varningssiren och nödljus som fick hela området att bada i ljus. Det tyckte han var mycket pinsamt, eftersom alla som bodde i området omedelbart grep sina vapen, då de väntade en gerillaattack.

År 1958 gifte sig Les med Margaret Painton, en australisk missionärssyster som tjänade i Japan. De förordnades nu att tjäna i Kuala Lumpur och ersätta Norman och Gladys Bellotti, som då flyttades till staden Ipoh. Där hjälpte de till med att bilda Ipoh-församlingen och kallades sedan tillbaka till Singapore för att Norman skulle ersätta landstjänaren.

Den förre landstjänaren hade tidigare gift sig med en annan missionär. Han hade fortsatt att tjäna vid avdelningskontoret, men nu väntade de barn, och då måste han ta ett vanligt förvärvsarbete för att kunna försörja sig och sin familj.

Dessa tre missionärspars stadiga, konsekventa arbete och deras goda föredöme lade en god, solid grund för Rikets verk och gjorde vännerna beredda för den ökning som skulle komma i framtiden.

[Bild på sidan 222]

Neil Crockett och James Rowe kommer till Kuala Lumpur i Malaya år 1951 för att börja arbeta som missionärer

[Bilder på sidan 224]

Alfred och Thelma Wicke tillsammans med Lloyd Barry, till höger, som tjänade som zontillsyningsman i augusti 1956. I bakgrunden ser man den gamla kinesiska skola som användes för möten i Penang

Alfred och Thelma Wicke år 1989

[Bild på sidan 225]

Motoriserade cyklar, kallade cykelmästare, användes för att sprida de goda nyheterna. Thelma Wicke, år 1951, är redo att börja sin predikodag i Singapore

[Bild på sidan 226]

Från vänster: Lee Siew Chan, Grace Sinnapillai och Ng Yoon Chin, vilka gick igenom Gileadskolans 31:a klass år 1958 och hjälpte till att få budskapet om Guds kungarike mera spritt

[Bild på sidan 227]

Norman och Gladys Bellotti, missionärer sedan år 1949, etablerade ett fotfäste för Rikets intressen i Kuala Lumpur. De tjänade senare i Indonesien och i Papua Nya Guinea

[Bild på sidan 228]

Les Franks tjänade som resande tillsyningsman, och efter giftermålet med Margaret tjänade de båda i Kuala Lumpur och Petaling Jaya

[Bild på sidan 230]

Rikets sal och missionärshemmet i Ipoh, där broder och syster Bellotti bodde, 1960