• Malaysia
    Jehovas vittnens årsbok 1993

    • Nu kunde man inrikta sig på Malaya. Sex missionärer sändes dit. Två av dem, James Rowe och Neil Crockett, fick möjlighet att predika ett helt år i Kuala Lumpur, medan de fyra andra bara fick tillåtelse att stanna där en månad. De fick tjäna i Penang. Varför deras vistelse där blev så kort är en historia för sig.

      Missionärer i Kuala Lumpur

      I början av år 1951 kom fartyget Steel King indunkande till Penangs hamn från New York med sex missionärer ombord. I Penang inspekterade tjänstemännen från invandrarmyndigheterna bröderna Crocketts och Rowes pass och stämplade dem för ett års vistelse i Malaya. Men när de kontrollerade de fyra andra missionärernas pass, gick det plötsligt upp för dem hur många av Jehovas vittnens missionärer som var på väg in i landet. De talade om för missionärerna att man nyss fått nya regler och att de inte tillät utländska vittnen att stanna i landet. Men eftersom bröderna Crocketts och Rowes pass redan var stämplade för ett års vistelse, fick de tillåtelse att stanna, men de fyra andra fick bara stanna i Penang en månad, varefter de måste lämna landet och fara till Thailand för att tjäna där.

      Avdelningskontoret förordnade bröderna Crockett och Rowe till Kuala Lumpur. Ett missionärshem upprättades snart vid 25-A Klang Road, omkring 3 kilometer från stadens centrum. I staden fanns bara en aktiv förkunnare, syster Mackenzie, en äldre kvinna med eurasisk bakgrund. Föreställ dig hennes glädje, då två missionärer förenade sig med henne i tjänsten!

      Även om sanningen hade predikats något under 1930-talet och i början av 1940-talet, var det som att börja predika på ett jungfruligt distrikt, när man började bearbeta distriktet år 1951. De två missionärsbröderna var ivriga att gå igenom distriktet så fort som möjligt. Eftersom de hade en innerlig önskan att finna eventuellt blivande får, ägnade de hela dagar och även kvällar åt att predika och göra återbesök hos intresserade personer. Det var därför inte ovanligt att de fick lämna 100 böcker på en månad, och det dröjde inte heller lång tid förrän var och en av missionärerna ledde 15 eller 16 bibelstudier i månaden. Efter ungefär sex månader kunde den första församlingen bildas, med så många som 14 närvarande vid mötena.

      Eftersom kommunistiska rebeller var aktiva i Malaya vid den här tiden, ansågs det vara dumdristigt av en västerlänning att våga sig utanför stadens gränser på grund av risken att bli överfallen bakifrån och dödad, misstänkt för att vara plantageägare eller anställd i kolonialregeringens tjänst. Men syster Mackenzie hade en son, George, som bodde i en avlägsen provins, och han ville studera Bibeln. Hur skulle missionärerna kunna besöka honom med tanke på att det var så farligt att resa dit? Broder Crockett fick en idé — att blanda sig med lokalbefolkningen. Han steg därför på en gammal buss som gick mellan olika provinser och satte sig bland de andra passagerarna, som hade med sig kacklande höns och skrikande grisar. Spänningen var stor många ögonblick. Varje gång bussen rundade en krök, visste passagerarna aldrig vad som väntade. Kanske skulle de bli utsatta för ett bakhåll med kulregn. Lyckligtvis hände inget livshotande under de många månader som han fick åka och studera med George. Så småningom blev George döpt och blev en väl respekterad äldste och var det fram till sin död år 1986.

      Alltför snabbt närmade sig den tid då de två missionärernas uppehållstillstånd löpte ut. Skulle deras begäran om förlängt sådant beviljas? Alla förhoppningar grusades, då svaret blev nej.

      Bröderna Crockett och Rowe fick därför med sorg i hjärtat säga adjö till sin malajiska andliga familj och gå ombord på en båt för att fortsätta sin missionärstjänst i Thailand.