”DET var en ganska skön söndagseftermiddag, och en svag bris gjorde att luften kändes behaglig, trots att det var över 30 grader varmt och fuktigheten var hög. Året var 1938. Jag hade nyss kommit till Malaya från Australien och fick fortfarande vänja mig vid att jag måste predika för engelska och australiska direktörer i deras flotta villor på stora gummiplantager.

Vi var tre pionjärer i vår grupp, och vi hade den strategin att jag gick till direktörens hus, medan mina två kamrater tyst smög i väg till de indiska arbetarnas enkla bostäder för att predika för dem. Många av plantageägarna gillade nämligen inte att vi talade med deras arbetare, för de var rädda att om de fick någon som helst utbildning kunde missnöje uppstå bland dem.

Vi stannade bilen på andra sidan en liten flod, där vi kunde se direktörens hus, och Kurt och Willy begav sig omedelbart ner till arbetarnas husrader. Jag tog mig över floden i en liten kanot som var förtöjd där och gick fram till huset.

Min främsta målsättning var att inte bli avvisad för snabbt, för om jag kom tillbaka till bilen och inte körde i väg rätt fort, kunde direktören börja misstänka att något var på tok.

Jag kom bara så långt som till trappan upp till huset. Direktören och hans hustru satt och drack eftermiddagste på verandan. Han iakttog mig när jag kom gående med en stor portfölj i handen, och då jag satte foten på första trappsteget sade han barskt: ’Försvinn, och vänd tillbaka över floden igen! Det är söndag eftermiddag, och jag dricker eftermiddagste med min hustru. Jag sitter inte här för att ta emot affärsbesök.’

Oj, tänkte jag, nu har jag hamnat i en riktig knipa. Men i väskan hade jag ett introduktionsbrev som Sällskapet hade gett oss för just sådana här situationer, så jag sade: ’Ursäkta mig, men jag har ett introduktionsbrev här som ni måste läsa.’

’Jag vill inte läsa det’, svarade han i ännu barskare ton. ’Gå ner från trappan!’

Tyst bad jag om en utväg. Jag beslöt också att jag måste få tiden att gå och sade därför snabbt: ’Men det är mycket viktigt.’ Samtidigt tog jag ett steg till uppför trappan.

Då såg han ut att bli mycket arg, och nu skrek han ganska högt till mig: ’Gå ner för trappan, sade jag!’

Till min förvåning fick jag då se hans hustru plötsligt resa sig från bordet och gå fram och ställa sig bakom sin man. Hon lade båda armarna om honom och lade kinden mot hans axel. Sedan sade hon lugnt till mig: ’Kan du inte komma upp och dricka en kopp te?’

Han tittade häpet på sin hustru. Stämningen var laddad. Jag visste inte vart jag skulle titta. Det blev tyst och spänt. Till sist sade direktören i en betydligt lugnare ton: ’Ja, kom upp då och drick en kopp te, men öppna inte väskan!’

Vi satte oss således ner och drack en härlig kopp te och åt kakor. Spänningen började lätta, och snart hade ett vänligt samtal om lätta, alldagliga ting kommit i gång. Det dröjde inte länge förrän direktören började diskutera världsläget och frågade vad jag hade för åsikt om att Mussolini hade kommit till makten i Italien. Han sade: ’Jag undrar vad Mussolini var innan han började med politik och blev diktator i Italien. Vad kan han ha sysslat med innan dess?’

’Jag tror att jag kan tala om det’, sade jag och stack lugnt ner handen i väskan och tog upp boken Fiender. Jag läste upp vad som stod på sidan 13 om att Mussolini hade varit murare och politisk agitator och blev ledare för en skara politiska fribytare, då han iscensatte en marsch mot Rom år 1922 och kort därefter blev premiärminister och i själva verket envåldshärskare. Jag stoppade sedan ner boken i väskan igen och stängde den.

Direktören blev uppenbarligen imponerad. Hans hustru frågade: ’Vad var det för bok du läste ur?’

’Å’, sade jag, ’det är bara en bok som handlar om många olika saker.’

Men hennes nyfikenhet hade väckts, och hon bad att få titta på den. Jag mindes naturligtvis att jag hade blivit förbjuden att öppna portföljen, men eftersom det nu var hans hustru som sträckte fram handen och bad att få se boken, tittade jag på direktören, och han nickade godkännande fast han inte gillade det hela riktigt. Jag gav henne därför boken.

Inte lång stund därefter hade alla böcker och Bibeln i min väska kommit upp på bordet. Till sist ville de ha all litteratur jag hade med mig: sju böcker och en ny bibel, plus prenumeration på både Vakttornet och En Ny Värld [nu Vakna!].

När sedan 45 minuter hade gått och vi hade haft ett varmt, hjärtligt samtal, följde han med mig till översta trappsteget, skakade hand och sade: ’Jag är mycket ledsen att du fick ett sådant mottagande, men förra söndagen kom en man hit för att försöka sälja olja, medan min hustru och jag satt och drack eftermiddagste, och jag blev så irriterad. Det fick du lida för, men jag lovar att nästa gång någon av er kommer hit skall han få ett bättre välkomnande än du.’

Så allt slutade bra. Kurt och Willy hade vid det laget predikat färdigt för arbetarna i deras enkla bostäder, och vi åkte därifrån, glada över hur Jehova hade välsignat våra ansträngningar den eftermiddagen.”

Det var sådana erfarenheter som de första missionärerna, i det här fallet Ted Sewell, fick uppleva, då de kämpade hårt för att få i gång predikandet i Malaya i slutet av 1930-talet.a

[Bild på sidan 213]

Ted Sewell och hans hustru, Isabell. Ted var med om att gå i spetsen för att sprida de goda nyheterna i slutet av 1930-talet