I NATTENS mörker närmar sig ett segelfartyg, med 276 människor ombord, en ö i Medelhavet. Besättningen och passagerarna är utmattade av att ha kastats av och an på det stormiga havet under 14 dagar. När de i gryningen ser en bukt, försöker de låta fartyget driva in där. Men fören ränner hårt på och sätter sig fast, och vågorna bryter sönder aktern. Samtliga ombord överger fartyget och lyckas ta sig till Maltas stränder genom att simma eller klamra sig fast vid plankor eller andra föremål. Frusna och illa medfarna släpar de sig upp ur de rasande vågorna. Bland passagerarna finns den kristne aposteln Paulus. Han är under transport till Rom, där han skall ställas inför rätta. — Apostlagärningarna 27:27–44.

Vad kan sägas om det fartyg som förliste vid Malta med Paulus ombord? Det var ett spannmålsfartyg, ”en båt från Alexandria som seglade till Italien”. (Apostlagärningarna 27:6, fotnot i NW, studieutgåvan) Spannmålsflottorna var privatägda av greker, fenicier och syrier, vilka förde befälet och utrustade dem. Men fartygen hyrdes av romerska staten. ”Som i fallet med indrivningen av skatter”, säger historikern William M. Ramsay, ”fann de romerska myndigheterna det lättare att leja ut arbetet på kontrakt än att själva organisera den enorma apparat i form av manskap och utrustning som krävdes för denna omfattande verksamhet.”

Det fartyg som Paulus led skeppsbrott på vid Malta måste också ha varit ganska stort. Hur stora kunde sådana fartyg vara?

Litterära källor fick en forskare att säga: ”De minsta fartyg som var i allmänt bruk bland antikens romare var på omkring 70 till 80 ton. En mycket vanlig storlek, åtminstone under den hellenistiska perioden, var 130-tonnare. En 250-tonnare var, även om den var en vanlig syn, definitivt större än genomsnittet. På romartiden var de fartyg som användes i det kejserliga transportväsendet ännu större, med ett önskvärt deplacement på 340 ton. De största fartyg som sjösattes var på upp till 1.300 ton, eller möjligen något större.” Enligt en beskrivning som nedtecknades under det andra århundradet v.t. var det alexandrinska veteskeppet Isis mer än 55 meter långt och omkring 14 meter brett och hade ett lastrum som var 13 meter djupt. Det kunde troligen ta mer än tusen ton spannmål och kanske några hundra passagerare.

Paulus var tydligen medveten om farorna med sjöresor som gjordes efter säsongens slut. Han till och med avrådde från att segla i slutet av september eller början av oktober genom att säga: ”Ni män, jag inser att sjöresan skall komma att medföra skada och stor förlust inte bara av lasten och båten, utan också av våra själar.” (Apostlagärningarna 27:9, 10) Den arméofficer som förde befälet struntade emellertid i dessa ord, och det ledde till skeppsbrottet vid Malta.