ALRUNEFRUKT

(hebr.: dudha’ịm [plur.])

Alrunan (Mandragora officinarum) är en flerårig ört i familjen potatisväxter. De stora, äggrunda och mörkgröna bladen växer ut direkt från pålroten och breder ut sig i en rosett nära marken. I mitten av rosetten sitter blomskaften, som bär var sin vit, blåaktig eller purpurfärgad blomma. Den gula frukten, som är stor som ett plommon, mognar ungefär vid tiden för veteskörden i Palestina. (1Mo 30:14) Några har beskrivit doften av den som söt och frisk som doften av äpple. (Se HV 7:13.) Den tjocka pålroten, som ofta grenar sig, har en viss likhet med nedre delen av människokroppen. Detta har gett upphov åt många övernaturliga föreställningar och lett till att den har tillskrivits magiska krafter. (BILD, bd 1, sid. 544)

I forntiden användes alrunans frukt inom medicinen som bedövningsmedel och som kramplösande medel. Den betraktades och betraktas fortfarande på vissa håll i Mellanöstern också som ett afrodisiakum och ansågs öka fruktsamheten. Enligt berättelsen i Första Moseboken gick Rakel med på att låta Lea ligga med Jakob i stället för henne i utbyte mot några alrunefrukter. (1Mo 30:14, 15) Bibeln säger inget om Rakels motiv, men kanske trodde hon att alrunefrukterna skulle kunna hjälpa henne att bli gravid och på så sätt slippa den smälek som det innebar att vara barnlös. Det var emellertid först flera år efter denna händelse som hon blev havande. (1Mo 30:22–24)