Dödens fruktansvärda följder

”SEXÅRING BEGÅR SJÄLVMORD.” Den här chockerande rubriken gällde lilla Jackies tragiska död. Hennes mamma hade nyligen dött i en obotlig sjukdom. Innan Jackie gick ut på spåret framför ett tåg sade hon till sina syskon att hon ville bli en ängel och vara hos sin mamma.

När Ian var 18 år bad han sin präst förklara varför hans far hade dött i cancer. Prästen svarade då att eftersom hans far var en bra människa, ville Gud ha honom hos sig i himlen. Efter den förklaringen bestämde Ian sig för att han inte ville veta av en sådan grym Gud. Eftersom livet verkade vara så meningslöst, bestämde han sig för att försöka njuta av det så mycket som möjligt. Därför tog han till alkohol och droger och började leva omoraliskt. Snart hade han förlorat kontrollen över sitt liv.

”De levande vet ... att de skall dö”

De här två sorgliga händelserna visar hur döden kan ödelägga människors liv, särskilt om den kommer oväntat. Det är sant att alla är medvetna om det faktum som nämns i Bibeln: ”De levande vet ... att de skall dö.” (Predikaren 9:5) Men många vill helst inte tänka på denna krassa verklighet. Känner du det så? Eftersom det finns så mycket i livet som kräver vår tid och uppmärksamhet, kanske vi väljer att skjuta undan alla tankar på döden, som ändå verkar så avlägsen.

”De flesta känner fruktan för döden och försöker undvika att tänka på den”, påpekas det i The World Book Encyclopedia. Men en allvarlig olycka eller en livshotande sjukdom kan plötsligt ställa oss öga mot öga med döden. Eller också kanske en släktings eller väns begravning ger oss en brysk påminnelse om vad som väntar alla människor.

Vid begravningar får man ofta höra uttryck som: ”Livet måste gå vidare.” Och det gör det också. Det kan till och med verka gå så fort att vi alldeles för snart måste ta itu med de problem som kommer med ålderdomen. Då är döden inte längre så avlägsen. Det är alltför många begravningar att gå på, ja, det är alltför många gamla goda vänner som försvinner och som man kommer att sakna. För många äldre är den stora, oroande frågan: ”När är det min tur?”

Det stora frågetecknet

Även om ingen förnekar döden som ett faktum, kan det som händer efter döden liknas vid ett stort frågetecken. De många motstridiga förklaringarna kan få den skeptiske att betrakta det hela som en meningslös debatt om sådant som man inte vet något om. Pragmatikern kan dra slutsatsen att man bör njuta så mycket man kan av livets goda, eftersom ”man bara lever en gång”.

Å andra sidan är det många som vägrar tro att döden är slutet på allting. Men de har ingen klar uppfattning om vad som kommer sedan. Några förmodar att de kommer att fortsätta leva någon annanstans i evig salighet, medan andra tror att de kommer att få liv igen någon gång i framtiden, och då kanske som en annan person.

Sörjande familjemedlemmar frågar sig ständigt: ”Var är de döda?” För ett antal år sedan var medlemmar av en fotbollsklubb på väg till ett idrottsevenemang när en lastbil plötsligt körde rakt in i deras minibuss så att den voltade av vägen. Fem av lagets medlemmar omkom. För en av mödrarna har livet nästan stått stilla sedan den dag då hennes son dog i den här olyckan. Hon grubblar och vill ha svar på frågan om var hennes son befinner sig. Hon besöker hans grav regelbundet och talar högt till honom i flera timmar. ”Jag kan bara inte tro att döden är slutet på allt”, säger hon klagande, ”men jag vet inte.”

Det är uppenbart att vår syn på döden kan påverka vårt liv nu. Med tanke på hur människor reagerar inför dödens tragik uppstår ett antal frågor. Tänk efter hur du skulle besvara dem. Skall vi bara glömma bort döden och koncentrera oss på att leva? Skall vi låta den hotande närvaron av döden fördärva vårt liv? Måste sörjande släktingar fortsätta att ständigt undra över var deras nära och kära befinner sig? Måste döden förbli ett mysterium?

”Döden är uppslukad för evigt”

TÄNK dig att få läsa en dagstidning med ovanstående rubrik i stället för att läsa om en liten flicka som har tagit sitt liv. Naturligtvis har ingen dagstidning kunnat meddela något sådant, men de här orden står att läsa i en bok som är tusentals år gammal – Bibeln.

I Bibeln förklaras det klart och tydligt vad döden innebär. Och den visar inte bara varför vi dör, utan den förklarar också vilket tillstånd de döda befinner sig i och vilket hopp som finns för våra nära och kära som har gått bort. Slutligen berättar den om en mycket viktig tid, när vi kommer att kunna säga: ”Döden är uppslukad för evigt.” (1 Korinthierna 15:54)

Bibeln förklarar inte döden med svårbegripliga ord, utan med välbekanta uttryck. Den liknar upprepade gånger döden vid en sömn, och den säger beskrivande att man ”somnar in i döden” när man dör. (Psalm 13:3; 1 Thessalonikerna 4:13; Johannes 11:11–14) Döden omtalas också som en fiende. (1 Korinthierna 15:26) Något som är ännu viktigare är att Bibeln gör det möjligt för oss att förstå på vilket sätt döden är som en sömn, varför döden hemsöker mänskligheten och hur den här fienden till slut kommer att besegras.

Varför dör vi?

Bibelns första bok berättar om att Gud skapade den första människan, Adam, och satte honom i ett paradisiskt hem. (1 Moseboken 2:7, 15) I början av sitt liv fick han ett arbete att utföra, och Gud gav honom också ett strängt förbud som gällde ett särskilt träd i Edens trädgård. Om det trädet sade Gud: ”[Av det] får du inte äta, för den dag du äter av det skall du ovillkorligen dö.”a (1 Moseboken 2:17) Adam förstod alltså att döden inte var något oundvikligt. Den var det direkta resultatet av att man bröt mot en gudomlig lag.

Tragiskt nog var Adam och hans hustru, Eva, olydiga. De valde att inte bry sig om sin Skapares vilja, och de fick ta konsekvenserna av det. ”Stoft är du, och till stoft skall du vända åter”, sade Gud när han beskrev följderna av deras synd. (1 Moseboken 3:19) De fick en allvarlig defekt – de blev ofullkomliga. Deras ofullkomlighet, deras syndfullhet, skulle leda till döden för dem.

Den här defekten – synden – fördes också vidare till Adams och Evas avkomlingar, till hela mänskligheten. På sätt och vis var det som en ärftlig sjukdom. Adam förlorade sin egen möjlighet att få leva utan att behöva drabbas av döden, men inte bara det – han förde också ofullkomligheten vidare till sina avkomlingar. Den mänskliga familjen togs bildligt talat som gisslan av synden. I Bibeln sägs det: ”Därför: alldeles som synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden på så sätt spred sig till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Romarna 5:12)

”Synden kom in i världen”

Den här ärftliga defekten, synden, går inte att se i ett mikroskop. Med ”synd” avses en moralisk och andlig brist som har förts vidare till oss från våra första föräldrar, och den har fysiska följdverkningar. Men Bibeln visar att Gud har sörjt för ett botemedel. Aposteln Paulus förklarar: ”Den lön synden betalar ut är död, men den gåva Gud ger är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.” (Romarna 6:23) I sitt första brev till korinthierna lade Paulus till en försäkran som han såg som mycket viktig: ”Alldeles som alla dör i Adam, så skall också alla göras levande i Kristus.” (1 Korinthierna 15:22)

Det är tydligt att Jesus Kristus har en nyckelroll när det gäller att avlägsna synd och död. Han sade att han hade kommit till jorden ”för att ... ge sin själ till en lösen i utbyte mot många”. (Matteus 20:28) Man kan jämföra det med en kidnappning, där gisslan friges bara mot en särskild betalning. I det här fallet är den lösen som kan göra oss fria från synd och död Jesu fullkomliga mänskliga liv.b (Apostlagärningarna 10:39–43)

Lösenpriset tillhandahölls genom att Gud sände Jesus till jorden för att offra sitt liv. ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom ... [skall] ha evigt liv.” (Johannes 3:16) Före sin offerdöd vittnade Kristus ”för sanningen”. (Johannes 18:37) Och under sin offentliga tjänst utnyttjade han vissa situationer för att uppenbara sanningen om döden.

”Flickan ... sover”

Döden var ingenting främmande för Jesus medan han var här på jorden. När människor i hans närhet dog sörjde han, och han var fullt medveten om att han själv skulle dö en för tidig död. (Matteus 17:22, 23) Några månader före Jesu avrättning dog hans nära vän Lasarus. Den händelsen ger oss en inblick i hur Jesus såg på döden.

Kort efter det att Jesus hade förstått att Lasarus hade dött sade han: ”Lasarus, vår vän, har gått till vila, men jag är nu på väg dit för att väcka honom ur sömnen.” Lärjungarna trodde att om Lasarus bara vilade sig, så skulle han bli frisk. Jesus sade därför rakt på sak: ”Lasarus har dött.” (Johannes 11:11–14) Det är tydligt att Jesus betraktade döden som en sömn. För oss kan döden vara svår att förstå, men sömnen däremot är vi väl förtrogna med. Under en god natts sömn är vi tillfälligt omedvetna om tidens gång och om det som händer runt omkring oss. Det är precis så Bibeln förklarar de dödas tillstånd. I Predikaren 9:5 sägs det: ”De döda vet ingenting alls.”

Ett annat skäl till att Jesus jämförde döden med en sömn är att människor genom Guds kraft kan bli uppväckta från döden. Vid ett tillfälle besökte Jesus en familj som var utom sig av sorg, eftersom deras lilla flicka just hade dött. ”Flickan har inte dött, utan hon sover”, sade Jesus. Sedan gick han fram till den döda flickan och fattade tag om hennes hand, och hon ”steg upp”. Hon blev med andra ord uppväckt från de döda. (Matteus 9:24, 25)

Jesus uppväckte också sin vän Lasarus från döden. Men innan han utförde det underverket tröstade han Marta, Lasarus syster, och sade: ”Din bror skall uppstå.” Hon svarade då förtröstansfullt: ”Jag vet att han skall uppstå i uppståndelsen på den sista dagen.” (Johannes 11:23, 24) Hon förväntade uppenbarligen att alla Guds tjänare skulle bli uppväckta någon gång i framtiden.

Exakt vad innebär uppståndelsen? Det grekiska ordet för ”uppståndelse” (anạstasis) betyder ordagrant ”det att stå upp”. Det betecknar en uppståndelse från de döda. Detta kan låta otroligt för somliga, men efter det att Jesus hade sagt att de döda skulle höra hans röst, sade han: ”Förundra er inte över detta.” (Johannes 5:28) Att Jesus uppväckte olika personer när han var här på jorden gör att vi kan lita på Bibelns löfte om att de döda som är i Guds minne skall vakna upp ur sin långa ”sömn”. I Uppenbarelseboken 20:13 sägs det: ”Havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och Hades [mänsklighetens gemensamma grav] gav tillbaka de döda som var i dem.”

Kommer dessa döda att bli uppväckta till liv bara för att åldras och dö igen, ungefär som Lasarus? Det är inte Guds avsikt. I Bibeln får vi denna försäkran: ”Döden skall inte finnas mer.” (Uppenbarelseboken 21:4) Det betyder att den tid skall komma då ingen blir gammal och sedan dör.

Döden är en fiende. Människorna har många andra gemensamma fiender, till exempel sjukdomar och åldrande, och de orsakar också stort lidande. Gud lovar att han kommer att besegra dem alla och slutligen avkunna domen över mänsklighetens största fiende. ”Som den siste fienden skall döden göras till intet.” (1 Korinthierna 15:26)

När det löftet har uppfyllts, kommer människorna att få njuta av ett fullkomligt liv, fritt från synd och död. Fram till dess kan vi få tröst av att veta att våra nära och kära vilar i döden, och om de är i Guds minne kommer de att bli uppväckta i hans rätta tid.

Få mening i livet genom att förstå döden

En klar förståelse av döden och det hopp som finns för de döda kan förändra vår syn på livet. Ian, som nämndes i föregående artikel, lärde känna Bibelns förklaring av döden när han var i 20-årsåldern. ”Jag hade hela tiden ett diffust hopp om att min far fanns någonstans”, säger han. ”Så när jag fick veta att han bara sov i döden, kände jag mig först nedstämd.” Men när Ian läste om Guds löfte att han skall väcka upp de döda, blev han överlycklig över att få veta att han kunde få träffa sin far igen. ”För första gången i mitt liv kände jag frid”, minns han. En rätt förståelse av döden gav honom sinnesfrid och gjorde honom lugn.

Clive och Brenda förlorade sin 21-årige son, Steven, i den bilolycka som nämndes i föregående artikel. Fastän de kände till vad Bibeln säger om döden, blev de förtvivlade över sin sons plötsliga bortgång. Döden är ju en fiende, och att drabbas av den medför stor smärta. Men deras bibliska kunskap om de dödas tillstånd mildrade undan för undan deras sorg. Brenda säger: ”Att vi förstår vad döden innebär har gjort att vi har kunnat börja om på nytt och gå vidare. Men naturligtvis går det inte en enda dag utan att vi tänker på den tid då Steven kommer att vakna upp ur sin djupa sömn.”

”Död, var är din udd?”

Det är tydligt att vi kan få hjälp att ha en balanserad syn på livet, om vi förstår de dödas tillstånd. Döden behöver inte vara ett mysterium. Vi kan njuta av livet utan någon sjuklig fruktan för denna fiende, som lurar i bakgrunden. När vi förstår att döden inte behöver utsläcka vårt liv för alltid, försvinner känslan av att vi måste njuta så mycket som möjligt nu, därför att ”livet är så kort”. Vetskapen om att våra bortgångna nära och kära i Guds minne vilar i döden i väntan på en uppståndelse kan trösta och styrka oss och sporra oss att fortsätta med livet.

Ja, vi kan med tillförsikt se fram emot den tid då Jehova Gud, Livgivaren, skall utplåna döden för alltid. Vilken välsignelse det kommer att bli när vi med rätta kan fråga: ”Död, var är din seger? Död, var är din udd?” (1 Korinthierna 15:55)

[Fotnoter]