Hur ser du på döden?

DÖDEN kastar en skugga över vårt dagliga liv, oavsett hur friska eller rika vi är. Den kan slå till nästa gång vi korsar en gata eller när vi ligger i sängen. Sådana katastrofer som terroristattackerna den 11 september 2001 i New York och Washington D.C. får oss att inse att ”den siste fienden”, döden, tar sina offer från alla samhällsklasser och från alla åldersgrupper och att den ibland kan ta tusentals liv på bara några minuter. (1 Korinthierna 15:26)

Trots det tycks människor fascineras av döden. Inget verkar sälja fler tidningar eller locka fler till TV-n än när det handlar om död, särskilt när många människor har dött under hemska omständigheter. Man tycks inte få nog av det, oavsett om det handlar om död orsakad av krig, naturkatastrofer, brott eller sjukdom. Ett av de märkligaste uttrycken för denna fixering vid döden är de starka känslor som många visar när någon offentlig person eller kändis har dött.

Det kan inte förnekas att det är så. Människor fortsätter att fascineras av döden, eller rättare sagt av andras död. Men de ryggar tillbaka inför tanken på sin egen död. De flesta av oss undviker helst att tänka på att vi skall dö.

Döden förbryllar

Tanken på vår egen död känns alltid obehaglig, och det kommer den alltid att göra. Varför är det så? Därför att Gud har ingett oss en stark önskan att leva för evigt. ”Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan”, står det i Predikaren 3:11 enligt Svenska Folkbibeln. Att döden är oundviklig har därför skapat en inre konflikt, en ständig känsla av obehag, hos människan. För att klara av denna konflikt och tillfredsställa sin naturliga önskan att fortsätta leva har människor hittat på alla slags trosuppfattningar, till exempel läran om själens odödlighet och tron på reinkarnationen.

I vilket fall som helst är döden något som oroar och skrämmer, och fruktan för döden är universell. Vi bör därför inte förvånas över att det i de flesta samhällen upplevs som svårt att tänka på döden. En orsak är att döden avslöjar hur oerhört fåfängt livet är om man bara ägnar sig åt att jaga makt och rikedom.

Död i ensamhet?

Förr i tiden brukade en person som var obotligt sjuk eller dödligt sårad få dö i sin kära och trygga hemmiljö. Det var vanligt på Bibelns tid, och det är fortfarande så i vissa kulturer. (1 Moseboken 49:1, 2, 33) Vid sådana tillfällen samlas hela familjen, och barnen får också vara med i samtalet. Det får varje familjemedlem att känna att han eller hon inte är ensam med sin sorg och att de kan hämta tröst i att man delar ansvaret och sorgen med de andra.

Detta står i skarp kontrast till vad som sker i ett samhälle där det anses vara tabu, ja rentav makabert, att tala om döden och där barnen inte får vara med därför att man menar att det blir ”för mycket” för dem. Att dö i vår tid är annorlunda på många sätt, och det är vanligare att människor dör ensamma. Även om de flesta skulle vilja dö i frid hemma, i familjens kärleksfulla vård, blir den hårda verkligheten för många att de dör på ett sjukhus. Ofta är de döende ensamma, plågade av smärtor och bundna till en skrämmande samling avancerade apparater. Men det finns också miljontals människor som dör bortglömda – offer för mord, svält, aids, inbördeskrig eller extrem fattigdom.

Något man bör tänka på

Bibeln säger inte att det är fel att tänka på döden. I Predikaren 7:2 står det faktiskt: ”Bättre är det att gå till sorgehuset än att gå till gästabudshuset, ty det är slutet för alla människor.” När vi ställs inför dödens realitet kanske vi tänker mindre på våra dagliga bekymmer och göromål och i stället begrundar hur kort livet är. Det kan hjälpa oss att leva vårt liv på ett mer meningsfullt sätt och att inte bara irra omkring utan något mål.

Hur ser du på döden? Har du frågat dig själv vad du känner, tror, hoppas och fruktar när det gäller livets slut?

Lika lite som människan kan förklara livets natur kan hon förklara dödens. Den ende som kan ge tillförlitliga svar när det gäller detta är vår Skapare. Hos honom är ”livets källa”, och honom ”tillhör utvägarna från döden”. (Psalm 36:9; 68:20) Det kanske låter konstigt, men en granskning av vissa populära uppfattningar om döden i ljuset av Guds ord ger både tröst och uppmuntran. Då kan man se att döden inte nödvändigtvis behöver vara slutet på allting.

[Infälld text på sidan 4]

Att vi inser att vi är dödliga hjälper oss att leva vårt liv på ett mer meningsfullt sätt

En granskning av några myter om döden

HISTORIEN igenom har tanken på döden förbryllat och skrämt människan. Dessutom har falska religiösa läror, populära sedvänjor och inrotade personliga uppfattningar underblåst fruktan för döden. Fruktan för döden kan göra det svårt för en människa att njuta av livet, och den kan undergräva tron på att det finns en mening med livet.

Det är i synnerhet de stora religionerna som bär ansvaret för att många populära myter om döden har blivit spridda. Om du granskar några av dem i ljuset av Bibelns sanning kan du få en tydligare bild av vad döden egentligen är.

Myt 1: Döden är det naturliga slutet på livet.

”Döden är ... en integrerande del av vårt liv”, sägs det i boken Döden. Sådana kommentarer återspeglar uppfattningen att döden är någonting normalt, det naturliga slutet för alla levande organismer. Denna uppfattning har gett upphov åt en nihilistisk filosofi och ett opportunistiskt beteende hos många.

Men är döden verkligen det naturliga slutet på livet? Inte alla forskare tror det. Calvin Harley, en biolog som studerar människans åldrande, sade i en intervju att han inte tror att människan ”är programmerad att dö”. Immunologen William Clark säger: ”Döden är inte oupplösligt sammanflätad med livsbegreppet.” Och Seymour Benzer, vid California Institute of Technology, säger eftertänksamt att ”åldrandet kan beskrivas, inte som en klocka, utan snarare som ett händelseförlopp som vi hoppas kunna påverka”.

När forskare studerar hur människan är konstruerad, blir de förbryllade. De har sett att vi har utrustats med resurser och förmågor som vida överstiger det vi behöver för ett liv som är 70–80 år långt. Forskare har till exempel upptäckt att människohjärnan har en enorm minneskapacitet. En forskare har beräknat att vår hjärna kan innehålla information som ”skulle fylla ungefär tjugo miljoner volymer, lika många som i världens största bibliotek”. En del neurofysiologer beräknar att människan under en normal livstid utnyttjar endast 1/100 av 1 procent (0,0001) av sin potentiella hjärnkapacitet. Vi bör därför fråga oss: Varför har vi en hjärna med så stor kapacitet om vi bara använder en liten del av den under en normal livstid?

Tänk också på hur onaturligt människor reagerar inför döden! För de flesta kan en hustrus, en makes eller ett barns död vara den mest traumatiska upplevelsen i livet. En människas känsloliv kan vara skadat en lång tid efter en nära väns eller släktings död. Även de som menar att människans död är naturlig tycker att det är svårt att acceptera tanken att deras egen död är det definitiva slutet. Enligt British Medical Journal är ”många experter överens om att alla människor vill leva så länge som möjligt”.

Med tanke på människors reaktion för döden, deras fantastiska möjligheter att komma ihåg och att lära och deras inneboende längtan efter evigheten, är det då inte uppenbart att vi har skapats för att leva? Ja, Gud skapade människor, inte med döden som ett naturligt slut, utan med utsikten att leva i all oändlighet. Lägg märke till vilka framtidsutsikter Gud gav det första människoparet: ”Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.” (1 Moseboken 1:28) Vilken underbar och varaktig framtid!

Myt 2: Gud tar människors liv för att få ha dem hos sig.

En 27-årig trebarnsmor som var döende sade till en katolsk nunna: ”Kom inte hit och tala om för mig att det här är Guds vilja med mig. ... Jag avskyr när folk säger så till mig.” Ändå är detta vad många religioner lär om döden – att Gud tar människor hem till sig.

Är Skaparen verkligen så grym att han helt kallt skulle låta någon dö, om han visste att detta krossar vårt hjärta? Nej, inte Bibelns Gud. I Första Johannes 4:8 står det att ”Gud är kärlek”. Lägg märke till att det inte står att Gud har kärlek eller att Gud är kärleksfull, utan att det står att Gud är kärlek. Guds kärlek är så stark, så ren, så fullkomlig, och den präglar i så hög grad hans personlighet och handlingar att han med rätta kan sägas vara kärleken personifierad. Detta är inte en Gud som låter människor dö för att de skall vara hos honom.

Falsk religion har gjort många förvirrade när det gäller de dödas tillstånd och var de döda befinner sig. Himlen, helvetet, skärselden eller limbo – sådana och andra slutdestinationer upplevs som alltifrån obegripliga till fasansfulla. Bibeln däremot visar att de döda är omedvetna, och deras tillstånd kan bäst liknas vid sömn. (Predikaren 9:5, 10; Johannes 11:11–14) Vi behöver därför inte oroa oss för vad som händer efter döden, lika lite som vi oroar oss när vi ser någon som sover. Jesus talade om en tid när ”alla som är i minnesgravarna” skulle ”komma ut” till ett nytt liv på en paradisisk jord. (Johannes 5:28, 29; Lukas 23:43)

Myt 3: Gud tar små barn till himlen och gör dem till änglar.

Elisabeth Kübler-Ross, som har studerat obotligt sjuka människor, tar upp en annan vanlig uppfattning bland religiösa människor. Hon beskriver en verklig händelse och säger att det är ”oklokt att tala om för ett litet barn som har förlorat sin bror att Gud älskar små pojkar så mycket att han tog lille Johnny till sig i himlen”. Ett sådant uttalande ställer Gud i en dålig dager och återspeglar inte hans personlighet och sätt. Doktor Kübler-Ross fortsätter: ”När denna lilla flicka växte upp till kvinna kom hon aldrig över sin vrede mot Gud, vilket resulterade i en depression på gränsen till sinnessjukdom när hon själv förlorade sin lille son tre årtionden senare.”

Varför skulle Gud rycka bort ett barn för att få en ängel till – som om Gud behöver barnet mer än vad barnets föräldrar gör? Om det var sant att Gud tar barnen hem till sig, skulle det då inte göra honom till en kärlekslös, självisk Skapare? I motsats till en sådan uppfattning säger Bibeln: ”Kärleken kommer från Gud.” (1 Johannes 4:7) Skulle en kärlekens Gud vålla en förlust som inte ens människor med den minsta anständighet skulle tolerera?

Men varför finns det då barn som dör? En del av Bibelns svar finner vi i Predikaren 9:11: ”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” Och Psalm 51:5 visar att vi alla är ofullkomliga och syndiga från det att vi blev till, och att slutet för alla människor nu är död, av många olika orsaker. Ibland slår döden till före födelsen. Det händer också att barn råkar ut för olyckshändelser och dör. Gud är inte ansvarig för att sådant sker.

Myt 4: En del människor plågas efter döden.

Många religioner lär att de onda kommer till ett brinnande helvete, där de plågas för evigt. Är en sådan lära logisk och biblisk? En människas livslängd är normalt inte mer än 70–80 år. Skulle evig plåga vara ett rättvist straff även för någon som har gjort sig skyldig till extrem ondska under hela sitt liv? Nej. Det skulle vara synnerligen orättvist att plåga en människa för evigt för de synder hon begått under en kort livstid.

Endast Gud kan visa vad som händer när människor dör, och det har han gjort i sitt skrivna ord, Bibeln. Så här säger Bibeln: ”Som ... [djuret] dör, så dör ... [människan]; och de har alla bara en ande. ... Alla går till en plats. De har alla blivit till av stoftet, och de vänder alla åter till stoftet.” (Predikaren 3:19, 20) Det sägs ingenting här om ett brinnande helvete. Människor återvänder till stoft – till en icke-tillvaro – när de dör.

För att kunna plågas måste en människa vara medveten. Är de döda medvetna? Återigen ger Bibeln svaret: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls, inte heller har de längre någon lön, ty minnet av dem är glömt.” (Predikaren 9:5) Det är omöjligt för de döda, som ”inte [är] medvetna om någonting alls”, att uppleva någon plåga någonstans.

Myt 5: Döden innebär det definitiva slutet på vår tillvaro.

Vi upphör att existera när vi dör, men detta betyder inte att allt nödvändigtvis måste vara slut. Den trogne Job visste att han skulle komma till graven, dvs. Sheol, när han dog. Men så här bad han till Gud: ”O att du ville gömma mig i Sheol, att du ville hålla mig dold, till dess din vrede viker tillbaka, att du ville sätta en tidsgräns för mig och komma ihåg mig! Om en kraftfull man dör, kan han då leva igen? ... Du kommer att ropa, och jag själv kommer att svara dig.” (Job 14:13–15)

Job var övertygad om att Gud skulle komma ihåg honom och uppväcka honom, om han var trogen till döden. Detta var vad alla Guds tjänare i forna tider trodde. Jesus själv bekräftade detta hopp och visade att Gud skulle använda honom till att väcka upp de döda. Kristi egna ord ger oss denna försäkran: ”Den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans [Jesu] röst och komma ut, de som har gjort goda ting till en livets uppståndelse, de som har bedrivit usla ting till en domens uppståndelse.” (Johannes 5:28, 29)

Mycket snart kommer Gud att avlägsna all ondska och införa en ny värld under en himmelsk regering. (Psalm 37:10, 11; Daniel 2:44; Uppenbarelseboken 16:14, 16) Resultatet blir ett jordiskt paradis, befolkat av människor som tjänar Gud. I Bibeln står det: ”Jag hörde en hög röst från tronen säga: ’Se! Guds tält är hos människorna, och han skall bo hos dem, och de skall vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.’” (Uppenbarelseboken 21:3, 4)

Aldrig mera fruktan

Vi får tröst genom kunskapen om uppståndelsehoppet och om den som har gett oss det. Jesus gav löftet: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32) Detta innebär att vi blir fria från fruktan för döden. Jehova är den ende som kan förhindra åldrande och död och ge oss evigt liv. Kan man tro på Guds löften? Ja, det kan man, eftersom löftena i Guds ord alltid uppfylls. (Jesaja 55:11) Vi uppmanar dig att lära dig mer om Guds avsikt med mänskligheten. Jehovas vittnen hjälper dig mer än gärna med detta.

[Infälld text på sidan 6]

Fruktan för döden kan göra det svårt för en människa att njuta av livet

[Tabell på sidan 7]

NÅGRA VANLIGA MYTER OM DÖDEN VAD SÄGER BIBELN?

[Bild på sidan 8]

Att vi känner till sanningen om döden befriar oss från fruktan

[Bildkälla på sidan 5]

Barrators—Giampolo/The Doré Illustrations For Dante’s Divine Comedy/Dover Publications Inc.