Strax efter befrielsen ur Egypten började israeliterna knota över maten. Jehova försåg dem därför med manna. (2 Moseboken 12:17, 18; 16:1–5) Under den här tiden sade Mose till Aron: ”Ta en kruka och lägg en full gomer manna i den och ställ den inför Jehova som något som skall förvaras i generation efter generation.” Skildringen lyder: ”Som Jehova hade befallt Mose, så gjorde Aron: han ställde den framför Vittnesbördet [en förvaringsplats för viktiga dokument] som något som skulle förvaras.” (2 Moseboken 16:33, 34) Även om Aron utan tvivel samlade manna i en kruka vid det här tillfället, kunde han inte ställa det framför Vittnesbördet förrän Mose hade gjort arken och lagt stentavlorna i den.

Mannat var ett sätt för Gud att dra försorg om israeliterna under deras 40-åriga vistelse i vildmarken. När de ”började ... äta av [det utlovade] landets avkastning” fick de inte manna längre. (Josua 5:11, 12) Arons stav hade lagts i förbundsarken för ett bestämt syfte. Den skulle tjäna som ett tecken för den upproriska generationen eller ett vittnesbörd mot den. Det här visar att staven blev kvar i arken åtminstone så länge de var i vildmarken. Det verkar därför logiskt att dra slutsatsen att Arons stav och den gyllene krukan med mannat togs ut ur förbundsarken någon gång efter det att israeliterna gick in i det utlovade landet och innan Salomos tempel invigdes.