Jag finner friheten på ”De ensamma männens ö”
FÄRJAN som plöjde fram över Nicoyabuktens lätt krusade yta var långt ifrån full. Detta berodde emellertid inte på att det var ont om turister. Den klarblå himlen, det smaragdgröna vattnet, de vita sandstränderna och de vajande kokospalmerna här på Costa Ricas stillahavskust är alltid lika lockande för människor som är på jakt efter ett tropiskt paradis. Men jag var inte här på semester — och det var inte heller de andra passagerarna.
”De ensamma männens ö”
Vi var på väg till ön San Lucas, en straffkoloni underställd Costa Ricas justitiedepartement. En gång i tiden var San Lucas en av de mest ökända fångkolonierna i Latinamerika. Största delen av befolkningen utgjordes av förhärdade brottslingar, och de som skickades hit fick snart lära sig överlevnadens svåra konst. Myndigheterna försåg fångarna med livets absoluta nödtorft, medan de själva fick upprätta sin egen sociala rangordning och kämpa för att förbättra sin lott i livet. De som försökte fly fördes ofta ut till havs av de starka strömmarna och drunknade eller blev uppätna av hajar.
I början av 1950-talet skrev en f. d. fånge från San Lucas, José León Sánchez, en bok baserad på hans egna erfarenheter i denna fångkoloni. Hans rättframma, brutala men sakliga berättelse, La Isla de los Hombres Solos (De ensamma männens ö), blev snart en bästsäljare i Mexico och Centralamerika. I Costa Rica utlöste den högljudda protester från allmänhetens sida.
Vid den tiden hade regeringen just börjat modernisera sina fångvårdsanstalter. Man lade tonvikten vid rehabilitering snarare än vid bestraffning, och dödsstraffet avskaffades. I och med den uppmärksamhet som Sánchez’ bok väckte började saker och ting att förändras också på San Lucas. Fångarna fick lära sig kreaturs- och svinuppfödning, fiske och andra färdigheter. De odlade också avsalugrödor och fick behålla en del av vinsten. Även bostadsförhållandena började förbättras. I början av 1960-talet hade San Lucas blivit en mönsteranläggning för rehabilitering av fångar som inte krävde så mycket tillsyn.
När jag steg av färjan och ner på den lilla kajen, var jag väl medveten om öns vanhedrande historia. Men jag hade kommit hit som fångvaktare, inte som fånge. Jag hade gått in vid polisen när jag var 18 år gammal, och eftersom jag var stor för min ålder, blev vakttjänst på San Lucas min första uppgift.
En fånge, men ändå fri
Jag hade uppfostrats av katolska nunnor och präster och var vettskrämd vid tanken på ett brinnande helvete. Att undvika att hamna i helvetet var för mig det viktigaste i livet. Men jag märkte till min förvåning att de flesta inte tycktes bry sig så mycket om den saken. Prästen kunde tala om sådant på lektionerna, men utanför klassrummet var det ingen som ville samtala om religion eller bibeln. De påstod sig tro på ett brinnande helvete, men detta lade ingen hämsko på deras uppförande.
Situationen på San Lucas var ungefär densamma. Trots att många av vakterna och fångarna påstod sig ha denna tro, tycktes den inte påverka dem särskilt mycket. Oanständigt tal och omoraliska sedvänjor var vanligt förekommande. En av mina kolleger ertappades med att smuggla marijuana till ön och hamnade själv i fängelse! Min närmaste chef hade ett fruktansvärt humör och utmanade vid två tillfällen upproriska fångar till slagsmål. Eftersom jag hade en hel del tid till mitt förfogande, tänkte jag mycket på det som jag såg på ön. Jag var ung och oerfaren och kände mig förvirrad och desillusionerad.
Franklin, en betrodd intern, inbjöd mig en kväll att lyssna till en biblisk diskussion. Jag var egentligen inte särskilt intresserad, men snart utspann sig ett samtal.
”Det måste vara svårt att vara fånge och studera bibeln”, anmärkte jag. Jag glömmer aldrig Franklins svar.
”Fysiskt sett är jag en fånge”, sade han, ”men andligt sett är jag fri.”
Hur ivrig var jag inte att lära känna denna frihet!
Vittnen på San Lucas
Det visade sig att Franklin studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. På söndagarna fick släktingar och vänner besöka ön, och då kom ofta två eller tre båtar med ända upp till 30 vittnen på besök från församlingen i Puntarenas på andra sidan viken. Eftersom jag var ny, blev jag förvånad över att se att vakterna bara vinkade förbi vittnena vid kontrollerna, medan alla andra blev noggrant visiterade. Något som förvånade mig ännu mer var att vittnena behandlade både interner och vakter med respekt och talade med alla om sitt på bibeln grundade budskap.
Några av internerna hade personliga bibelstudier med vittnena varje söndag. Franklin var en av dessa, och det var något speciellt med honom som gjorde stort intryck på mig. Jag fick veta att Franklin hade dömts till 12 års fängelse för att han dödat en konkurrent i affärsvärlden. I fängelset hade han studerat bokföring per korrespondens. Eftersom han varken drack, rökte eller använde narkotika, fick han ta hand om fängelsets bibliotek. Längre fram lät man honom bo i en egen liten stuga och gav honom ännu större ansvar.
Under skoltiden hade Franklin haft en del kamrater som var Jehovas vittnen. Han hade lagt märke till att de aldrig tog del i slagsmål och gräl, även om andra hånade dem. Även om han inte själv var så intresserad av religion, visste han ändå att Jehovas vittnen var ett fridsamt och moraliskt rent folk. När han fick höra att det fanns en Atalaya (”Vakttornet”, som somliga kallar Jehovas vittnen) bland internerna, blev han därför nyfiken.
En dag strax före lunch fick Franklin syn på en fånge som satt alldeles ensam utanför matsalen. Hans prydliga utseende gjorde att Franklin frågade honom om det var han som var Atalaya. När Franklin fick ett jakande svar, blev hans första reaktion: ”Varför är du här?” Mannen förklarade att han först hade avtjänat en del av sitt straff i centralfängelset i San José, huvudstaden, och hade börjat studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen där i fängelset. När han sedan blev förflyttad till San Lucas, fortsatte han sina studier med ett vittne från Puntarenas och blev så småningom döpt, just där vid stranden på San Lucas.
Detta sammanträffande var en vändpunkt i Franklins liv. Från och med den dagen hade han livliga samtal med vittnena så snart de kom på besök. Han började också tala med andra interner och vakter om de ting han fick lära sig. Hans uppförande, klädsel och frisyr började förändras till det bättre. Både han och hans döpte kamrat tillvann sig allas respekt.
Så småningom avkortades Franklins 12-åriga fängelsedom till 3 år och 4 månader. Han och hans kamrat fortsatte att studera bibeln. Trots den dåliga fängelsemiljön var de lyckliga, och det avspeglade sig i deras ansikten. Tydligen lade de märke till att jag inte var som de andra vakterna, eftersom jag inte gillade oanständiga historier och slippriga skämt. De inbjöd mig därför till bibliska samtal i deras barack. Det jag fick höra av dem och de gästande vittnena gjorde mig verkligen intresserad, i synnerhet när de talade om de dödas tillstånd och förklarade att det i själva verket inte finns något brinnande helvete. Jag fick ett exemplar av boken Sanningen som leder till evigt liv och började läsa den. Även om jag inte insåg det då, hade sanningens säd börjat sås i mitt hjärta och skulle komma att frambringa frukt längre fram.
Verkligt fri till sist
När jag hade lämnat polisen, bodde jag en kort tid i Miami i Florida. En dag började en arbetskamrat tala med mig om bibeln. Av hans sätt att tala och klä sig förstod jag att jag hade stött på ett Jehovas vittne igen. Detta återupplivade gamla minnen från San Lucas, och jag frågade honom varför ingen tycktes vara intresserad av att diskutera andliga ting. Han besvarade helt kort min fråga och föreslog att vi skulle fortsätta samtalet hemma hos mig. Detta ledde till ett regelbundet bibelstudium och så småningom till överlämnande och dop.
Jag återvände till Costa Rica år 1975 för att besöka en områdessammankomst i San José. Jag är fortfarande inte säker på vem som blev mest förvånad när Franklin och jag av en händelse träffades vid denna sammankomst. Han var nu även i fysiskt avseende en fri man och hade också blivit döpt. När jag lämnade San Lucas hade Franklin inte varit riktigt säker på hur uppriktigt mitt intresse för bibeln var. Men här träffades vi nu, den f. d.fången och den f. d.fångvaktaren, förenade i den frihet som kommer av att tjäna den sanne Guden, Jehova!
För somliga har ”De ensamma männens ö” endast varit förknippad med otrevliga minnen. För mig är den förbunden med en andlig befrielse. Som kristen äldste tar jag nu del i att befria människor som tror att de är fria men som i verkligheten är fångar, precis som de män som jag en gång vaktade. — Berättat av David Robinson.
[Karta på sidan 25]
(För formaterad text, se publikationen)
Nicaragua
KARIBISKA HAVET
Costa Rica
Puntarenas
Nicoyabukten
San José
PANAMÁ
STILLA HAVET
km 0 50 100