Stora ting inträffar i ett litet land!

KAN du hitta storhertigdömet Luxemburg på din karta? Detta lilla land ligger inklämt mellan Belgien, Frankrike och Tyskland, just där dessa länders gränser möts. Även om det är litet, så är det långt ifrån betydelselöst. Huvudstaden, som också heter Luxemburg (ibland stavat Luxembourg), är en av de platser där EG har sitt säte. Den är också ett erkänt finanscentrum, där 125 banker för närvarande finns representerade. Ändå har storhertigdömet Luxemburg en yta på endast 2.586 kvadratkilometer och en befolkning på bara 372.000!

Det är därför förståeligt att den andel som Jehovas vittnen i Luxemburg har i det världsvida predikandet om Riket är relativt obetydlig i jämförelse med det som vittnena utför i de större nationerna omkring oss. Men utvecklingen av Rikets verk i detta land för ändå tanken till Sakarja 4:10 (NW): ”Vem har föraktat de små tingens dag?” Som en ängel förklarade för denne hebreiske profet, utförs detta verk ”’inte genom någon militärstyrka, inte heller genom kraft, utan genom min ande’, har härars Jehova sagt”. (Sakarja 4:6, NW) Hur blygsam vår verksamhet än är, så bör den sannerligen inte föraktas. Den är vägledd av Guds ande och skänker lovprisning åt honom.

”De små tingens dag”

Vittnandet om Riket i Luxemburg tog sin början åren 1922—1925, då en handfull kristna från Strasbourg i Frankrike kom hit för att sprida traktater. Även om de var få till antalet, så var det budskap som de spred mycket kraftfullt, vilket framgår av titlarna på dessa traktater: Ett upprop till världens styresmän, En varning till alla kristna och Ecklesiasticismen anklagad. Det krävdes stort mod för att sprida detta budskap, eftersom mer än 96 procent av invånarna i storhertigdömet Luxemburg var katoliker och djupt rotade i sin religion och i sina traditioner.

Under åren 1930 och 1931 visades ”Skapelsedramat i bilder” i Luxemburg. Resultatet av dessa visningar påminner på sätt och vis om Jesu tjänst. Stora människoskaror skockades kring Jesus för att höra honom tala och se eller uppleva hans mirakulösa botande, men endast ett fåtal blev hans lärjungar. (Matteus 4:23—25; 23:37) Vid visningarna av Skapelsedramat i huvudstaden Luxemburg var den lokal som hade hyrts för ändamålet fullsatt varje kväll med 300 personer. Men endast ett fåtal återvände för att närvara vid det efterföljande föredraget och mötena med frågor och svar veckan efter. I början var 20 eller 30 personer närvarande, längre fram tio och slutligen fyra. Det var bara dessa som hade verklig uppskattning av den andliga föda som erbjöds dem.

Brödernas uthållighet får sin belöning

År 1931 började de första infödda luxemburgarna ta del i förkunnartjänsten. Det var inte någon lätt uppgift. Romersk-katolska kyrkan hade satt i gång en kampanj med hätsk propaganda mot Guds folk, och den förmådde polisen att så långt det var möjligt söka förhindra vår tjänst från dörr till dörr. Polisen konfiskerade vår litteratur, utfärdade varningar eller företog arresteringar nästan varje gång bröderna tog del i tjänsten på fältet. Skulle utbredandet av den sanna tillbedjan i storhertigdömet nu komma att upphöra? Tvärtom! Strax efter det att August Riedmueller, den första heltidsförkunnare som var verksam i Luxemburg, blivit utvisad ur landet, blev tio luxemburgare döpta, den 25 september 1932. De tog regelbundet del i predikoverket, trots alla svårigheter med polisen.

Under förkrigsåret 1934 spred de 15 förkunnarna i landet 3.164 bibliska publikationer. De kunde ofta färdas mellan åtta och tio mil om dagen på sina cyklar! En syster berättade: ”Min cykel var min ständiga ’följeslagare’. Att predika i den ena byn efter den andra kom att bli min favoritsysselsättning, särskilt på söndagarna.”

De tyska styrkorna invaderade Luxemburg år 1940 och tvingade våra bröder under jorden i fem år. Flera av dem blev arresterade. Efter många månaders fängelsevistelse blev de frisläppta med stränga förmaningar att upphöra med all offentlig verksamhet som Jehovas vittnen. (Se Apostlagärningarna 4:17, 18.) Två bröder fördes till koncentrationsläger. De övriga bröderna gjorde emellertid vad de kunde, och antalet bibelstudier med intresserade personer steg från 6 år 1942 till 20 år 1944. Och trots att endast 23 personer rapporterade tjänst på fältet år 1939, uppnåddes år 1946 ett nytt rekord med 39 förkunnare.

Jehovas välsignelse kommer till synes

Under den tid som förflutit sedan dess har Jehova Gud rikligen välsignat predikandet om Riket i Luxemburg med framgång. Antalet vittnen steg till den nya toppsiffran 1.336 år 1988. Nu finns det i genomsnitt ett Jehovas vittne på 327 invånare på avdelningskontorets distrikt. Mer än 2.900 personer var närvarande vid firandet av Herrens kvällsmåltid den 1 april 1988, vilket motsvarar en person på 148 invånare! Intresset för heltidstjänsten är också mycket stort. Så sent som år 1955 fanns det bara fem heltidsförkunnare eller pionjärer, men i maj 1988 var sammanlagt 190 pionjärer verksamma på fältet!

Denna tillväxt har nödvändiggjort en ökning av avdelningskontorets resurser. Sällskapet Vakttornets första avdelningskontor i Luxemburg upprättades i september 1955 och bestod av två rum i ett privathem. Den 12 september 1987 invigdes ett nytt avdelningskontor och Betelhem med 20 rum. Samtidigt överlämnades ett nytt, fint missionärshem med tre lägenheter och två Rikets salar.

Att predika vid alla tider och tillfällen

Luxemburg har en mycket internationell karaktär. Luxemburgarna själva är trespråkiga, och dessutom är var fjärde invånare av utländsk härkomst, så det är många språk som talas i landet.

Utlänningarna kommer till Luxemburg för att arbeta för EG, för de många bankerna eller i olika serviceyrken. Vi har därför franska, italienska och portugisiska församlingar som betjänar dessa utländska språkgrupper.

En av våra portugisiska systrar berättar vad som hände under en flygresa för en tid sedan: ”Jag tog med mig ett litet förråd av tidskrifter, för den händelse jag skulle få möjlighet att vittna informellt. Första gången vi mellanlandade behövde flygplanet repareras. Ingen fick lämna planet. Till en början hade jag helt enkelt inte mod att göra det som mitt hjärta sade mig att jag borde göra. Jag bad till Jehova om och om igen att han skulle ge mig kraft att ta vara på detta tillfälle.

När jag hade tänkt på saken en stund, gick jag fram till flygvärdinnorna och frågade dem om jag fick lov att erbjuda de ombordvarande några uppmuntrande och nyttiga tidskrifter. De lät mig göra detta, och jag var mycket glad över att fritt kunna tala med passagerarna och gå från den ena stolsraden till den andra, precis som om jag arbetade från hus till hus. Jag fick lämna 12 tidskrifter och en broschyr till olika personer och fick en del fina samtal.

Den siste som jag kontaktade svarade nedlåtande att han inte behövde någon hjälp, eftersom han var präst i protestantiska kyrkan. Han tyckte inte heller att det var rätt av mig att kontakta passagerarna på det sätt som jag gjorde. Jag fortsatte taktfullt samtalet med utgångspunkt från vår gemensamma tro på Gud och uppskattning av alla de välsignelser som han skall skänka dem som tror på honom. Efter samtalet berömde pastorn mig för min tro och också för att jag hade mod att tala med alla passagerarna.

Nu började den som satt bredvid mig att ställa frågor, och vi samtalade i närmare tre timmar!”

Våra bröder har också visat ovanligt nit i sin tjänst från hus till hus. En kretstillsyningsman rapporterar om uppslutningen i en församling: ”Höjdpunkten kom när vi samlades för tjänst på fältet på söndagsförmiddagen. Av församlingens 109 förkunnare var 102 närvarande för att ta del i predikandet! De gjorde stora ansträngningar för att inbjuda intresserade personer till det offentliga föredraget på eftermiddagen, och resultatet blev en fullsatt Rikets sal med 198 närvarande! Många besökte ett möte för första gången, trots att det finns ett vittne på 50 invånare på församlingens distrikt!”

Ungdomar visar också en fin inställning i fråga om sina möjligheter att förkunna Rikets budskap. Efter att ha läst i Vakttornet för 1 april 1985 att några av våra bröder i Turkiet hade blivit fängslade beslöt två tonåringar sig för att besöka den turkiske ambassadören. De berättar:

”Första steget var att beställa tid för ett sammanträffande. Hans sekreterare tog oss först inte på allvar. För att övertyga henne om vår uppriktighet visade vi henne den tidskrift som innehöll rapporten, på flera olika språk. Hon blev imponerad, tog tidskrifterna och gick in på ambassadörens kontor. Efter tio minuter kom hon tillbaka och sade att vi kunde komma igen om två veckor men att ambassadören skulle behålla tidskrifterna för att kontrollera de skarpa anklagelser som framfördes där. Vi tog detta som ett gott tecken.

När vi kom tillbaka till ambassaden för vårt sammanträffande, fann vi att ambassadören var mycket trevlig och välvilligt inställd. Han visade oss ett telexmeddelande som han hade skickat till den turkiska regeringen för att kontrollera vissa detaljer i vår tidskrift. Uppgifterna hade nu verifierats, och detta gav ökad tyngd åt våra klagomål.

Han var imponerad över att artikeln var så objektivt skriven, utan överdrifter eller oberättigad kritik av de politiska ledarna. Vi fick tala med honom i en och en halv timme om Guds suveränitet, den kristna neutraliteten och människans oförmåga att med framgång styra sina medmänniskor. Han visade förståelse för vår inställning och frågade vad han kunde göra för att hjälpa oss. Vi föreslog att han skulle informera sin regering om vårt sammanträffande med honom och tala om för dem vad han ansåg om saken. Han gick med på att göra det och beställde ett antal exemplar av tidskriften, som han skulle sända till olika representanter för regeringen. Han sade att han skulle arkivera dessa viktiga upplysningar och försöka hjälpa oss på bästa sätt.”

Några månader senare kunde Vakttornet rapportera att vittnena i Turkiet hade blivit frigivna efter ett utslag i Turkiets högsta domstol. När de unga bröderna fick veta detta, gjorde de återbesök hos ambassadören och blev varmt mottagna.

Av Rikets verks historia här i storhertigdömet Luxemburg ser vi hur vist det är att inte förakta ”de små tingens dag”, utan förtrösta på att Jehovas ande skall ge oss alla den kraft vi behöver för att bringa hans vilja till dess storslagna fullbordan. Med Jehova Guds hjälp har stora ting skett här i vår lilla del av världen. Med hög röst uppmanar vi alla som inte redan gör det att ”lovprisa ... Jehova” med oss och på så sätt ”smaka och se att Jehova är god”. — Psalm 34:4, 9, NW.

[Karta på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Nordsjön

Nederländerna

Västtyskland

Belgien

Frankrike

Luxemburg

150 km

100 km

Belgien

Luxemburg

Luxemburg

Västtyskland

Trier

Frankrike

Metz

[Bild på sidan 27]

Victor Bruch, som satt i koncentrationsläger under andra världskriget, tjänar fortfarande som kristen äldste, fastän han nu är över 80 år