Vår oförglömliga resa till Vanuatu

NÄR vårt plan lyfte från flygplatsen i Port-Vila för att föra oss tillbaka till Nouméa i Nya Kaledonien, började vi inse att det var mycket av det vi upplevde som vi inte hade anat att vi skulle få uppleva. Det var inte bara vad vi hade sett och hört på Vanuatus vackra öar och det vi upplevt tillsammans med dess varmhjärtade människor som hade etsat sig djupt in i vårt minne, utan också den omskakande erfarenheten att få uppleva och överleva en förödande cyklon på en tropisk ö.

Vanuatu är en Y-formad grupp av ett 80-tal öar i sydvästra Stilla havet, omkring 400 kilometer nordöst om Nya Kaledonien. På öarna finns 84 Jehovas vittnen i två församlingar, och dessa våra medvittnen bor här och var på öarna. Min hustru och jag var ganska spända då det gjordes upp att vi skulle besöka dem. Helt naturligt dök många frågor upp i vårt sinne. Vilka olika slags levnadsförhållanden skulle vi stöta på? Vad är det för slags människor som bor på öarna? Och viktigast av allt — hur skulle de reagera för de goda nyheterna om Riket?

Sammankomst i Port-Vila

Vi blev lite bekymrade när vi fick veta att det talas mer än hundra olika språk på dessa öar, trots att de flesta öborna är av melanesiskt ursprung. Men vi kände oss lättade när vi upptäckte att man allmänt talar ett slags pidginengelska som kallas bislama. Det skulle därför inte vara något större problem för oss att tala med människorna där.

Vår första anhalt var Port-Vila, huvudstaden i Vanuatu. Här skulle vi vara med vid områdessammankomsten ”Guds frid”. Vittnena i staden arbetade hårt för att göra allt klart för den. Det var hjärtevärmande att träffa delegater som kom från avlägsna öar och hade varit tvungna att spara i månader för att kunna resa till sammankomsten.

Hallen var fullpackad redan första sammankomstdagen. Mer än 300 personer kom för att se de bibliska dramerna som visades på video. Detta var enastående med tanke på att det bara finns 84 förkunnare av Riket på öarna. Jehova förbereder verkligen en god skörd i denna lilla del av jorden mitt i Stilla havet.

Vi får träffa de små nambaerna

Nästa dag tog en inhemsk broder och jag ett litet plan och for till ön Malekula. Efter en gropig och turbulent flygning landade vi i South West Bay. Min kamrat gav sig i väg och sökte upp sin kusin för att få tag på en båt åt oss. Det var enda sättet att nå byn Letokas, vårt slutmål.

Medan vi satt där i båten och följde kusten, imponerades jag av hur vacker naturen var på ön. De branta klipporna som stupade rakt ner i havet gjorde att man kände sig liten. Överallt var vegetationen frodig, garnerad med gnistrande vackra blommor eller täckt med krypväxter, ormbunkar och fina orkidéer. Färggranna fåglar, sådana som loripapegojorna, flög från träd till träd.

Från båten kunde vi också se havets rikedomar — korallreven, öbornas traditionella skafferi. Folk från hela världen kommer för att dyka och beundra de vackra korallerna och tropiska fiskarna. Musslor och hummer finns det också gott om, och öborna fångar dem med nät eller spetsar dem för att ha till mat.

Vi såg snart rök stiga upp från en kokosplantage i fjärran. Röken markerade vårt mål, en vacker vik nära Bamboo Bay. När vi närmade oss land kom flera tumlare och lekte runt oss. Sedan såg vi några män med bågar och pilar gestikulera ivrigt. Bland dem upptäckte vi våra bröder som gladde sig över vår ankomst.

Dessa tillhörde de små nambaerna på södra Malekula, en av de mest isolerade stammarna i Stilla havet. De bor i små byar högt uppe i bergen flera dagars vandring från kusten. Männen brukar bära en ”namba”, ett höftskynke gjort av löv fästade vid ett barkbälte. Kvinnorna bär korta bastkjolar. I varje by finns det i allmänhet ett ceremoniellt centrum där offerdanser och andra ritualer utförs. Fastän många av byborna har lagt sig till med en mera västerländsk livsstil, är det fortfarande vanligt med vidskepelse och spiritism.

Det var mycket trevligt att få träffa och hälsa på bröderna. Männen var små till växten, men mycket starka. Deras naturliga blyghet och deras vänlighet rörde mitt hjärta. Några av barnen var rädda för mig därför att de flesta av de vita män som de kände till var läkare, och barnen kom mycket väl ihåg sprutorna!

Byn var delad i två delar med en liten kokosplantage i mitten. Den ena halvan av byn är reserverad för dem som har tagit emot sanningen, och jag förstod snart varför. För att kunna ta ställning för sanningen och fortsätta att studera bibeln måste några bosätta sig lite avskilt från de övriga byborna.

Hyddorna byggs ovanpå bambustänger. När vi kom in i en av dem, kände jag omedelbart av den täta röken från en eld mitt i rummet. Det började klia i ögonen, men den höll åtminstone myggen och flugorna borta. I en annan liten hydda strax intill höll en kvinna på att behandla en bit buluk, dvs. oxkött, som hon lagt på laplaplöv och som var svart av flugor.

Vi inbjöd människor till en bildvisning på onsdagskvällen. Den skulle presentera Jehovas vittnens historia och var betitlad Framryckning världen runt trots förföljelse. En förkunnare hade gett sig i väg på en dagsresa för att inbjuda några bybor i bergen. Det var spännande att se om de skulle komma. I skymningen kom en ung man med sin båge och sina pilar. Efter honom kom flera andra. Det var fantastiskt att se att avståndet inte hindrade dem från att komma till det här mötet.

Vi var snart omgivna av bågar och pilar. Omkring 80 personer hade kommit, och vi började programmet. Det var skojigt att höra det ljud de frambringade med tungan när de blev förvånade över något som de såg på diabilderna.

Efter bildvisningen kretsade resonemanget kring öbornas seder och bruk. Byborna lyssnade uppmärksamt och godtog villigt bibelns varning för demonism i 1 Korintierna 10:20, 21. De hade under någon tid motstått de ansträngningar som kristenhetens missionärer hade gjort för att få dem att följa den så kallade kristna levnadsvägen. Detta berodde dels på att de inte ville godta vissa av de läror som missionärerna lärde och dels på att de var upprörda över hur några av dem som påstod sig vara kristna uppförde sig. Nu var byborna glada över att de hade fått lära känna Guds löfte om att återinföra ett jordiskt paradis och uppväcka de döda. Jag kunde inte låta bli att tänka på Jesu ord i Johannes 8:32: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

Dessa människors tro och deras kärlek till bibeln hade också inneburit motstånd för dem. Några religiösa ledare tvingade öborna att spika fast våra broschyrer på sina dörrar som ett tecken på att ”vi vill inte ha sådana här”. Men detta slag av påtryckningar hade bara resulterat i att några av öborna ville ha ett bibelstudium för att få reda på sanningen. Det var mycket svårt att lämna dessa fina vänner som älskar sanningen. Jag lovade att jag skulle komma tillbaka och besöka dem i deras by uppe i bergen.

Vi överlever cyklonen Uma

På vår resa stannade vi också på Espíritu Santo, en annan ö i norra Vanuatu. Där besökte vi Luganvilleförsamlingen. Trots att det bara fanns en enda äldste i den församlingen, var det en fin anda bland vännerna. Vi blev alla glatt överraskade när 150 personer kom för att lyssna till det bibliska föredraget på söndagen. Det var tre gånger så många som antalet förkunnare av Riket.

Vi var tvungna att återvända till Port-Vila för att ta planet som skulle föra oss hem till Nouméa i Nya Kaledonien. Medan vi var i Port-Vila hörde vi på nyheterna på fredagseftermiddagen att cyklonen Uma var på väg. Folk i allmänhet var inte särskilt förvånade, eftersom det slaget av väder brukar förekomma vid den årstiden. Sedan meddelades det att cyklonen beräknades komma klockan 19.00. Vi sände snabbt ut ett meddelande via öarnas radiostation att våra möten skulle inställas och hållas senare. Och jag var lite bekymrad för vår flygfärd tillbaka till Nouméa på söndagen.

Klockan 17.30 hade vinden blivit så stark att den började krossa en del fönster. Vi insåg att vi måste barrikadera fönstren och dörrarna, så att vinden inte kunde komma in och riva loss taket. Madrasser, sängar, byråar och bord staplades upp mot fönstren och dörrarna. Vi kunde känna med vilken kraft vinden piskade mot huset, men lyckligtvis höll allting. Senare fick vi veta att vinden kom upp i en vindstyrka på 65 meter i sekunden den kvällen och natten.

Snart blev det lugnt. Vi utnyttjade det och rusade ut för att se hur vittnena som bodde alldeles intill oss hade det. Till vår förvåning fann vi att träd hade blåst ner i deras trädgård och att väggen till ett rum hade rasat in. De tre systrarna satt inne i ett annat rum och väntade på hjälp. Vi började undra hur våra andra bröder klarade sig. Vi bad tillsammans att Jehova skulle bevara dem.

Vid midnatt drog cyklonen bort till de södra öarna efter närmare åtta timmars ihållande blåst. Men det fortsatte att åska och regna. Genom att det blixtrade hela tiden kunde vi se att tak av korrugerad plåt flög överallt. Och snart började det regna in i huset. Klockan var nu halv tre på morgonen, och vi beslöt att vi borde gå ut och se hur våra bröder hade det.

Efterverkningarna

På gatorna låg det fullt av löv och kvistar, delar av möbler, plåttak och hushållsföremål. Lyktstolpar hade vridits och kastats till marken. Vi fick vada genom all bråten. Det var en förskräcklig ödeläggelse vi fick se. Sedan fann vi den presiderande tillsyningsmannen och hans familj sitta och huttra i sin lilla bil. Taket på deras hus hade blåst av genom cyklonen, och huset var förstört. Det var en befrielse att finna dem oskadade.

Den cyklonen visade sig vara den mest förödande som drabbat Vanuatu på 25 år. Den grova sjön gjorde att alla båtar gick på grund eller blåste upp på land, och vi fick veta att 46 människor hade dödats eller saknades och att de flesta av dem hade varit på båtarna. Närmare 4.000 människor förlorade sina hem, och skadorna på gröda och på egendom uppgick till 1.200 miljoner kronor. Till vår stora glädje var det ingen av våra bröder som hade dödats eller skadats.

Snabbt bildade man en hjälpkommitté. Jehovas vittnen i Nya Kaledonien sände mer än 500 kilo mat, kläder och andra saker till hjälp för bröderna att bygga upp sina hem igen. En grupp intresserade på andra sidan av ön kramade om oss när de fick se oss. Grödan hade förstörts för dem, och det var bara en hydda i gammal stil som hade klarat stormen. Vi förvissade oss om att de hade tillräckligt med mat för två dagar och återvände sedan till Port-Vila.

De lokala myndigheterna började också ge hjälp, och hjälp från grannländer började strömma in. När det börja stinka av förruttnelse, uppmanade regeringen människor att städa upp staden så fort som möjligt. Vi gav några förslag på hur vattnet kunde användas, så att sådana sjukdomar som tyfus och kolera inte började spridas.

Följande torsdag lyckades vi till allas glädje genomföra programmet med bildvisningen. Efter mötet kunde vi höra sorlet av de ivrigt pratande vännerna. Många av dem var fortfarande lite chockade över att de förlorat alla sina ägodelar. Men alla visade en fantastisk villighet att hjälpa och att ordna så att andra fick vad de behövde. Vilken uppvisning av kristen endräkt!

Till sist var det dags för oss att lämna våra älskade bröder och systrar. Vi hade blivit mycket uppmuntrade av deras kärlek och nitälskan. De svårigheter som vi hade fått gå igenom drog oss bara närmare varandra. När planet lyfte från Port-Vila, var vår innerliga önskan att en dag få komma tillbaka och träffa dem alla igen. — Från en av våra läsare.

[Karta/Bild sidan 26]

VANUATU

ESPÍRITU SANTO

Luganville

MALEKULA

EFATE

Port-Vila

NYA KALEDONIEN

Nouméa

[Bilder]

Port-Vila, huvudstaden i Vanuatu

Predikande för en öbo

En typisk by

[Bild på sidan 29]

Glada över att få höra de goda nyheterna