Människor i Venezuela lär sig att förtrösta på Jehova

”DE RIKA åren” — det är så de flesta människor i Venezuela betraktar tiden efter år 1976. Det året förstatligades alla utländska oljebolag i Venezuela, och landets ekonomi blomstrade. Som ett tecken på det nyvunna materiella välståndet sattes ett stort antal byggnadsprojekt i gång runt om i landet. I huvudstaden Caracas uppfördes landets dittills högsta byggnad, Las Torres del Parque Central. Människor tycktes ha all anledning att förtrösta på att välståndet skulle hålla i sig.

I dag verkar emellertid framtidsutsikterna mindre lovande. Även om Venezuela fortfarande är en tämligen välmående nation, har det ändå haft sin beskärda del av ekonomiska problem. Alla här i landet kommer ihåg ”den svarta fredagen”, som man brukar kalla fredagen den 28 februari 1983, då bolivaren, landets valuta, devalverades. Pengarna förlorade alltså i värde, och utlandsskulden började skjuta i höjden. ”De rika åren” övergick plötsligt i ”de kärva åren”. Många har blivit djupt besvikna när de upptäckt att de förtröstat på ett falskt hopp. I kontrast till detta har Jehovas vittnen i Venezuela lärt sig att förtrösta på den sanne Guden, Jehova. De har under en följd av år kunnat glädja sig åt ständig tillväxt och expansion.

Rikets säd börjar gro

Det var år 1936 som de goda nyheterna om Riket började sås i Venezuela av två pionjärer, eller heltidsförkunnare, från Texas. (Matteus 24:14) Tio år senare anlände två missionärer som utexaminerats från Gileadskolans femte klass. I september samma år upprättade Sällskapet Vakttornet ett avdelningskontor i Venezuela. Tjänsterapporten för detta år visade att det fanns sammanlagt 19 Rikets förkunnare i Venezuela.

I november 1953 gjorde N. H. Knorr, Sällskapets dåvarande president, och hans sekreterare, M. G. Henschel, ett uppehåll i Venezuela på sin rundresa i Sydamerika. Vid den sammankomst som då hölls i Caracas var 942 personer närvarande. År 1977 hade antalet Rikets förkunnare i Venezuela vuxit till ett högsta antal om mer än 13.800. Detta gjorde det nödvändigt att bygga ett nytt avdelningskontor i La Victoria, 85 kilometer från huvudstaden. Längre fram gjordes en tillbyggnad som överlämnades år 1985. I dag finns det mer än 42.900 förkunnare förbundna med omkring 500 församlingar och grupper i Venezuela. Och många fler människor i Venezuela lär sig nu att förtrösta på Jehova, vilket framgår av den utmärkta närvarosiffran 154.881 vid åminnelsen av Kristi död år 1988.

Ett mångskiftande men bördigt fält

Venezuela är ett kontrasternas land, och detta återspeglas hos dem som har lärt sig att förtrösta på Jehova. För det första är landet känt för sina många invandrare. Även bland Jehovas vittnen finns det således många som ursprungligen kommer från Italien, Portugal, Tyskland, Spanien, Frankrike, Haiti, Trinidad, Cuba, Dominikanska republiken, Ecuador och andra platser, men ändå är de förenade med sina venezuelanska bröder i att förtrösta på och tjäna den ende sanne Guden, Jehova.

Det finns också många regionala skillnader. En fiskare från de östliga delarna av landet skiljer sig påtagligt från en boskapsuppfödande llanero från slätterna i söder. En jäktad caraqueño från huvudstaden eller en utåtriktad oljebolagsarbetare från Maracaibo, landets näst största stad, är något helt annat än en sävlig, jordbrukande andino från sydväst, där Anderna börjar. Var och en har sina egna sedvänjor och sin egen dialekt. Tillsammans med den krydda som alla de olika invandrarna skänker är venezuelanerna således ett mångskiftande och färgstarkt folk.

Trots dessa olikheter i fråga om bakgrund har människor från alla samhällsställningar kommit att lära känna Jehova. María Luisa var en av dem. Hon hade varit engagerad i spiritism ända sedan hon var sju år. När hon växte upp började hon missbruka alkohol och narkotika, leva ett omoraliskt liv och ägna sig åt tillbedjan av den venezuelanska gudinnan María Lionza.a Hon fylldes med avsmak över sitt eget levnadssätt och började därför arbeta på en katolsk missionsstation bland indianerna i landets västra delar. Men hon fann snart att hennes arbete inte var till hjälp för vare sig indianerna eller henne själv. Hon började då läsa lite om metafysik och reinkarnation, men det gav henne ingen tillfredsställelse. Vid ungefär samma tid fick María Luisa besök av Jehovas vittnen. Den bibelkunskap som hon fick gav henne den kraft hon behövde för att stå fast i kampen mot de onda andarna. Nu sätter hon sin förtröstan till Jehova och är en aktiv förkunnare av Rikets goda nyheter.

Även handikappade lär sig att förtrösta på Jehova, vilket framgår av fallet med Juan och Carlos, två köttsliga bröder. När Carlos var nio år, fick han hjärnhinneinflammation och förlorade synen. Trots att han längre fram blev engagerad i en katolsk karismatisk rörelse, började han ändå studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Han blev döpt år 1982, och sedan december 1983 har han varit heltidsförkunnare. Som blind pionjär går han till fots kors och tvärs över sitt distrikt, helt på egen hand när så behövs. Det hans bror Juan kan berätta är ganska annorlunda.

Juan är över en och åttio lång och var en riktig slagskämpe. En dag blev han skjuten i ryggen med två skott. Han överlevde men blev förlamad från midjan och neråt och blev helt bunden vid sängen. När vittnena besökte honom, tackade han motvilligt ja till ett bibelstudium. Dessa studier återupplivade hans respekt för bibeln. Hoppet om fullkomligt liv i paradiset rörde vid hans hjärta. När han slutade röka, dricka och använda ett oanständigt språk, övergav alla hans gamla vänner honom, eftersom han, som de uttryckte det, hade blivit ett ”helgon”. Juan fortsatte emellertid att förtrösta på Jehova och blev så småningom döpt.

”Att jag är sängliggande har inte hindrat mig från att göra Jehovas vilja”, säger Juan, ”för mina händer och min hjärna fungerar i alla fall ganska bra fortfarande.” Hur kan han tjäna Jehova i det tillstånd som han befinner sig i? ”Jag använder min bandspelare för att fullgöra mina ansvarsuppgifter, till exempel talen i skolan i teokratisk tjänst, olika punkter på tjänstemötet och högläsningen vid Vakttornsstudiet varje vecka. Jag har privilegiet att leda en av församlingens bokstudiegrupper, som samlas i mitt hem. Jag har också kunnat tjäna som reguljär pionjär.” Hur känner han sig nu, med tanke på allt detta? ”Jag är mycket tacksam mot mina släktingar och mina andliga bröder och systrar, som är så hjälpsamma mot mig. Jag hoppas och ber att vi alla skall hålla fast vid vår förtröstan på Jehova, så att vi får uppleva den dag då den lame skall ’hoppa som en hjort’.” — Jesaja 35:6.

Sammankomster ger lovprisning åt Jehova

För att bättre kunna utföra det arbete som har hjälpt så många att sätta sin förtröstan till Jehova har vittnena i Venezuela under den senaste tiden byggt två sammankomsthallar. En av dessa är belägen i Campo Elias i delstaten Yaracuy i landets västra del. Den andra är belägen omkring 60 kilometer söder om Caracas och är mycket välutrustad med dopbassäng, luftkonditionering, kök och matsal.

Dessa sammankomsthallar har väckt stort intresse hos utomstående och imponerat på dem som kommit för att titta på dem. En busschaufför lejdes av en grupp vittnen för att köra dem till deras kretssammankomst. När de kom fram och chauffören fick se den stora parkeringsplatsen och de vackra omgivningarna, tänkte han att han måste gå in och titta på anläggningen. ”Det jag såg i denna sammankomsthall var som en annan värld, en annan dimension”, sade han senare. Han blev så imponerad över den ordning och den endräkt som rådde där att han stannade kvar och lyssnade till hela programmet. Längre fram bad han om ett bibelstudium och är nu en döpt broder.

Vid ett tillfälle skulle en kretssammankomst hållas i El Tigre, en stad i den sydöstra delen av landet. Eftersom det inte fanns någon sammankomsthall i detta område, hyrde man en annan anläggning i staden. Vad bröderna inte visste om var emellertid att en karneval skulle hållas i staden just dessa dagar. När kommunens folk kom för att installera en musikestrad alldeles bredvid sammankomstplatsen, försökte vittnena övertala arrangörerna att bygga upp estraden någon annanstans, men utan framgång. Som en sista utväg sade ett vittne till arrangörerna: ”Ni skall veta att ni kan råka i konflikt med Jehova.” Då de hörde detta sade den man som hade ansvaret för karnevalen: ”O nej, jag vill inte komma i konflikt med Jehova!” Karnevalsfirandet flyttades till ett område som låg långt ifrån den plats där kretssammankomsten skulle hållas.

Vid en annan sammankomst kom en systers man, som var verksam inom politiken, dit för att se om hon hade ett förhållande med någon annan man där på platsen. Han blev förvånad över den höga kvaliteten på de tal som hölls. ”Om jag kunde tala som den där mannen, skulle jag verkligen kunna göra en snabb politisk karriär”, sade han till sin hustru. Efter programmet gick han fram till en av de äldste och bad att få hjälp att förbättra sin förmåga att tala offentligt — ingenting annat. ”Ni skall inte tro att jag kommer att gå från dörr till dörr med en portfölj i handen”, sade han eftertryckligt till dem. Ett bibelstudium sattes i gång, och snart hade mannen ändrat sig — han ville gå från dörr till dörr med en portfölj i handen och predika de goda nyheterna! Han drog sig tillbaka från det politiska livet och blev döpt, och nu har både han och hans familj lärt sig att förtrösta på Jehova.

Förberedelser för ytterligare utvidgning

När L. A. Swingle, en av medlemmarna i Jehovas vittnens styrande krets, för en tid sedan besökte Venezuela, var en åhörarskara på 63.580 personer församlad på en tjurfäktningsarena i Valencia för att höra hans tal. Många av dem hade färdats med buss hela natten. Alla som var närvarande blev mycket uppmuntrade när broder Swingle sade till dem: ”Ni är inte längre något litet avdelningskontor. Nu har ni blivit ett medelstort avdelningskontor. Och av allt att döma kommer ni snart att passera 100.000-strecket!”

Förberedelser görs nu för en utbyggnad av avdelningskontoret i La Victoria för att kunna ta hand om denna enastående tillväxt. Ja, tusentals människor i Venezuela lär sig nu att förtrösta på Jehova!

[Fotnot]

[Kartor/Bild sidan 21]

(För formaterad text, se publikationen)

KARIBISKA HAVET

VENEZUELA

Maracaibo

ANDERNA

Campo Elias

Valencia

La Victoria

Caracas

El Tigre

COLOMBIA

BRASILIEN

GUYANA

600 km

[Bilder på sidan 24]

Exteriör och interiör av sammankomsthallen i Cúa