En upptäckt av ett annat slag på Bahamas

ÖGRUPPEN BAHAMAS, som ligger där som stenar att kliva på i det azurblå havet mellan Florida och Cuba, blev år 1992 uppmärksammad som aldrig förut av massmedierna världen över. Varför det? Därför att de flesta auktoriteter anser att det var på Bahamaöarna som Columbus först landsteg på sin historiska resa år 1492, då han upptäckte Amerika. Femhundraårsjubileet av Columbus’ landstigning den 12 oktober drog till sig internationell uppmärksamhet.

Femhundraårsyran hade emellertid sina kritiker. John Carew, professor och expert på internationella frågor, uppges i ett tal vid den 23:e nationella konferensen för färgade jurister ha sagt att Columbus ”släppte loss en flodvåg av dödande på de karibiska öarna”. — The Nassau Guardian.

I dag kan ingen av den inhemska befolkningen, som uppgår till 250.000 personer, leda sin härkomst till de fredliga infödingar Columbus mötte och som han beskrev som ett ”välbyggt folk med granna kroppar och mycket vackra ansikten”. Vad hände med dessa öbor? Boken A History of the Bahamas (Bahamas’ historia) svarar: ”Mellan åren 1500 och 1520 fördes troligen omkring 20.000 lucayaindianer, vilka utgjorde Bahamaöarnas hela befolkning, bort” som slavar för att arbeta i de spanska guldgruvorna på ön Hispaniola.

Således blev Bahamaöarna avfolkade, men de ”återupptäcktes”, först av engelsmännen och sedan av stora grupper ”lojalister”. Dessa senare var huvudsakligen plantageägare från kolonierna i Nordamerika. De var lojala mot den brittiska kronan och flydde undan det frihetskrig som var i antågande på den amerikanska kontinenten. De nutida invånarna på Bahamas är till största delen ättlingar till dessa kolonister och deras slavar. Efter sin frigörelse behöll många av slavarna sina forna ägares namn.

En upptäckt av ett annat slag

Det råder knappast något tvivel om att Columbus betraktade sig själv som ett slags missionär. Han påstås ha sagt: ”Gud gjorde mig till den nya himlens och den nya jordens budbärare. ... Han visade mig var man kunde finna den [nya jorden].” Den ödeläggelse som följde bevisade emellertid något annat. De rättfärdiga nya himlar och den nya jord som Gud utlovat måste upptäckas på ett annat sätt. — 2 Petrus 3:13.

År 1926 anlände Edward McKenzie och hans hustru till Bahamas. Detta ödmjuka par från Jamaica kom, i motsats till tidigare upptäcktsresande,för att söka efter människor med ärligt hjärta till vilka de kunde skänka skatter. De var de första som förde de goda nyheterna om Guds kungarike till Bahamas. (Matteus 13:44; 24:14) Senare samma år fick de sällskap av två andra vittnen från Jamaica, Clarence Walters och Rachel Gregory. År 1928 fanns det sju förkunnare av Riket på Bahamaöarna. I fyra års tid arbetade de hårt med att predika de goda nyheterna för öborna.

Sedan anlände E. P. Roberts, en kraftfull talare från Trinidad. De offentliga föredrag han höll i allmänna möteslokaler gjorde mycket för att skingra falska trosuppfattningar, och mångas hjärtan rördes av sanningen från Bibeln. Donald Oscar Murray, som senare tillgivet kallades D. O., satt som trollbunden bland publiken vid ett av dessa möten. Han tog så småningom ledningen i arbetet.

Missionären Nancy Porter kommer väl ihåg hur D. O. Murray berättade att han brukade be innerliga böner om hjälp i predikoarbetet. År 1947 kom Nancy och hennes man, George, tillsammans med två andra till Bahamas. De blev de första missionärer som Sällskapet Vakttornet sände dit. Hon berättar: ”Jag kommer nog aldrig att glömma det första mötet vi gick till. Omkring nio eller tio personer var närvarande. Broder Murray var ordförande och inledde med en bön i vilken han tackade Jehova för missionärernas ankomst. Hjälp behövdes, sade han, och ’vi har bett om hjälp så länge’. Sällskapet hade lovat att sända hjälp, och nu var vi här. Bönen var så gripande att den fick oss att känna att vi ville stanna och aldrig åka härifrån.” Nu, omkring 45 år senare och trots att hennes make dött, fortsätter syster Porter att föra ut det trösterika budskapet om Riket till öborna.

I synnerhet sedan år 1947 har heltidstjänare och andra som besökt de olika öarna med båt gjort en stor insats i predikoarbetet. Ofta tvingades de segla mellan förrädiska sandbankar och grund och sedan vada i land för att föra ut de goda nyheterna till avlägsna bosättningar. Dessa tidiga ansträngningar fortsätter att bära frukt ännu i denna dag.

En milstolpe nåddes år 1950. I december det året besökte Sällskapet Vakttornets president, Nathan H. Knorr, och hans sekreterare, M. G. Henschel, Bahamas för första gången. Broder Knorr talade till en skara på 312 personer som trängt ihop sig i Mother’s Club Hall, en liten träbyggnad vid en gata som heter Jail Alley. Ganska många kända personer var närvarande, däribland en medlem av parlamentet och redaktören för en dagstidning. Samma kväll tillkännagav broder Knorr att Sällskapet skulle upprätta ett avdelningskontor på Bahamas.

Öbornas vänliga gensvar

De vänliga invånarna på Bahamaöarna har i regel gärna lyssnat till budskapet om Riket. Men det är fortfarande en utmaning att nå dem alla. Hur kommer det sig? Jo, även om större delen av befolkningen bor i huvudstaden, Nassau, och på grannön Grand Bahama, bor många utspridda på de 15 större öarna och en del av de 700 småöar och atoller som ingår i denna ögrupp.

Ett växande antal vittnen från Bahamas såväl som från andra länder har insett behovet av förkunnare och flyttat till små ösamhällen för att hjälpa till med predikoarbetet. Detta har de gjort trots avsevärda personliga uppoffringar och utgifter, vilket är berömvärt. Deras ansträngningar har emellertid blivit rikt belönade.

Ett ungt par flyttade till den stora ön Andros. En dag, när de predikade från hus till hus, träffade de en invandrare från Haiti. Det finns tusentals haitier på Bahamas. Mannen tackade villigt ja till ett bibelstudium i sitt hem. Man började studiet redan samma kväll och använde boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden på engelska och franska. Kvällen därpå var han med vid sitt första kristna möte. Han slutade snart att röka, gjorde snabba framsteg och började ta del i predikoarbetet.

På morgonen samma dag som den här mannen skulle bli döpt fick han en ljudkassett från sin familj på Haiti, fastän han inte hade hört av dem på fem år. Vad hade de att säga? De berättade hur de hade blivit Jehovas vittnen. De förklarade att hans syster redan var reguljär pionjär, eller heltidsförkunnare, och de uppmanade honom att söka upp vittnena och studera Bibeln tillsammans med dem. Det behöver knappast sägas att den här mannen döptes samma dag i full förvissning om att han handlade rätt.

Att människor ger så här entusiastiskt gensvar har värmt vittnenas hjärtan. Ett allt större antal har börjat som heltidsförkunnare av de goda nyheterna, och detta har bidragit till tillväxten. År 1988 uppgick därför antalet förkunnare av Riket på Bahamas till 1.000. I dag finns det 19 församlingar, och omkring 1.300 förkunnare är verksamma på nästan alla de större öarna.

Rustade för framtiden

Den stora tillväxten har gjort att vittnena har haft svårt att finna lokaler som är överkomliga i pris och ändå tillräckligt stora för deras årliga sammankomster. Vid två tillfällen var man tvungen att hålla sammankomster på skilda öar för att kunna ta hand om folkskarorna. Man planerade därför att bygga en sammankomsthall tillsammans med ett nytt avdelningskontor. Arbetet inleddes i december 1989. Hundratals frivilliga från Bahamas och från andra länder arbetade på projektet ”av hela ... [sin] själ, såsom för Jehova”. — Kolosserna 3:23.

Det utan tvivel största och mest glädjefyllda möte som vittnena på Bahamas varit med om hölls i samband med överlämnandet av det nya avdelningskontoret och den nya sammankomsthallen den 8 och 9 februari 1992. Förväntningarna steg allteftersom vänner från alla delar av ögruppen förberedde sig för denna tilldragelse. Det var ovanligt kallt, och natten innan överlämnandet skulle äga rum regnade det. Men ingenting kunde dämpa glädjen hos den jublande skaran på 2.714 personer när John E. Barr, medlem av Jehovas vittnens styrande krets, höll överlämnandetalet, betitlat ”Sången om teokratins tillväxt”.

Deras hjärtan flödade över av tacksamhet mot vår himmelske Fader, Jehova Gud, för en sådan stund av stor glädje och sinnesrörelse. De närvarande blev ännu mer beslutna att lägga ner hela sin kraft i det andliga undervisningsarbete som hade gjort den materiella utvidgningen nödvändig.

Huruvida Columbus’ upptäckt var en vändpunkt till det bättre för ögruppen kommer förmodligen att debatteras även i framtiden. Jehovas vittnen på Bahamas är emellertid förenade i sin tacksamhet mot Gud för att han har sänt förkunnare av Riket vars självuppoffrande anda drev dem att trotsa det okända och föra de härliga goda nyheterna till vad som hade varit i andligt avseende outforskade vatten. Deras arbete och ”upptäckt” har resulterat i ojämförliga andliga rikedomar för alla sanningssökare på Bahamas.

[Karta/Bilder på sidorna 24, 25]

Grand Bahama

Abaco

Andros

New Providence

Nassau

Eleuthera

Cat Island

Great Exuma

Rum Cay

San Salvador

Long Island

Crooked Island

Acklins Island

Mayaguana

Little Inagua

Great Inagua

KARIBISKA HAVET

FLORIDA

CUBA

[Bilder]

Predikande på Straw Market

Förkunnare som vadar i land för att dela med sig av de goda nyheterna

Avdelningskontoret ligger på en kulle med utsikt över sammankomsthallen