En titt på Bahamaöarna — med en resande tillsyningsmans ögon

BAHAMAÖARNA. Det fanns en tid då detta ord fick mig att drömma om att ligga på en vacker sandstrand under sakta vajande kokospalmer eller simma i kristallklart, turkosblått vatten. Och för de tusentals semesterfirare som varje månad besöker Bahamaöarna blir sådana drömmar en verklighet. Och det är inte att undra på, för klimatet på dessa tropiska öar är mycket behagligt, med en genomsnittstemperatur på 21 grader på vintern och 29 grader på sommaren.

Men numera betyder Bahamaöarna mycket mer för mig än att bara ligga och gassa sig i den varma tropiska solen som turist. Dessa öar har blivit mitt tilldelade distrikt som resande tillsyningsman för Jehovas vittnen. Följ med mig och se Bahamaöarna med mina ögon.

Utöarna

Det är endast omkring 20 av de 700 öarna, holmarna och reven som är bebodda, och de flesta av invånarna bor i huvudstaden Nassau på ön New Providence. Staden Nassau är känd som anlöpningshamn för oceangående kryssningsfartyg och har många stora turisthotell. Men skulle du vilja följa med på en tur till de andra öarna som inte är så kända?

Ganska många bor likaväl på utöarna, som också kallas Family Islands. Dessa öar ligger runt omkring Nassau — den yttersta på omkring 500 kilometers avstånd. Några få av dessa utöar har alla de moderna bekvämligheter som man kan finna i Nassau, men andra är inte så utvecklade. En del av dem har till exempel varken elektricitet eller rinnande vatten. På andra kan man fortfarande få se människor laga mat över öppen eld i sina halmtäckta hyddor eller mala säd för hand.

Hur jag färdas

Alla de yttre öarna kan nås per båt eller flyg från Nassau, men de stora avstånden kan utgöra en utmaning för personer i min situation. En resande tillsyningsman, eller kretstillsyningsman, besöker nämligen, på ungefär samma sätt som bland de första kristna, församlingar och mindre grupper av Jehovas vittnen för att uppmuntra och styrka dem i andligt avseende. — Apostlagärningarna 15:36; 16:4, 5.

Jag minns att jag en gång skulle besöka en liten grupp om bara tre vittnen på en av utöarna. Denna grupp hade inte fått besök av en kretstillsyningsman på över tre år. Jag skrev till dem från Nassau och meddelade dem tidpunkten för mitt besök. Men när jag klev i land från båten, var inga vittnen där för att möta mig. Jag frågade därför om någon kunde hjälpa mig att få tag i något av vittnena. Man hänvisade mig till en viss kvinna, och när jag presenterade mig som kretstillsyningsmannen, blev hon så upphetsad att hon sprang i väg för att tala om för de andra vittnena att jag hade kommit. Hon lämnade mig kvar där med mitt bagage. Dessa vittnen hade aldrig fått mitt brev och var mycket förvånade och glada över mitt besök.

Återresan till Nassau skedde med hjälp av en liten frakt- och postbåt. Resan tog mer än 30 timmar i svår sjö, men tiden gick fort, åtminstone för mig. Jag tog nämligen tillfället i akt att predika för en del av passagerarna. Någon tid senare började en av besättningsmännen studera bibeln, och han besöker nu mötena i en av församlingarna i Nassau.

Ett annat sätt att besöka utöarna är med flyg. Det är emellertid bara mindre plan som kan gå ner på vissa av öarnas landningsbanor. Dessa plan är vanligtvis ganska säkra, men ibland får man vara med om skrämmande upplevelser. Vid ett tillfälle blev jag mycket orolig när jag såg hur förarkabinen fylldes av rök då planet lyfte från marken. Planet gick snabbt ner på landningsbanan igen. Vad berodde röken på? En råtta hade byggt bo i en luftkanal strax intill motorn!

Hur är människorna?

Under mina resor till utöarna har jag funnit många människor som är intresserade av att skaffa sig biblisk litteratur. Men somliga av dem har så knappa tillgångar att de inte ens kan betala det blygsamma belopp som denna litteratur betingar. Som exempel kan nämnas att vi var fem stycken som en mycket varm dag var ute på en av de yttersta öarna och predikade. Jag träffade då en kvinna som visade stort intresse för publikationen Min bok med bibliska berättelser. Hon hade inga pengar att lämna som bidrag för boken, men det hon hade i sitt kylskåp var precis vad vi behövde — fem burkar med kalla drycker. Vi bytte boken mot hennes burkar, och alla blev nöjda och glada.

Människorna på Bahamaöarna älskar verkligen bibeln. Detta gör att det är en glädje att delge dem ”dessa goda nyheter” om Jehovas rike. (Matteus 24:14) När vi kommer till ett hus, finner vi ofta att man sitter och läser bibeln. I ett hem som jag besökte lät modern stolt sin treåriga dotter räkna upp namnen på alla de 66 böckerna i bibeln i rätt ordning.

Under de senaste åren har människorna på utöarna visat stor uppskattning av de bildföredrag över bibliska ämnen som Sällskapet Vakttornet iordningställt. På en av öarna kunde vi inte få tag i någon lokal, så vi gjorde anordningar för att visa bilderna utomhus på en nymålad vit vägg bredvid en liten livsmedelsaffär. Omkring 60 människor samlades för att se på bilderna — somliga stående och andra sittande.

Vid ett annat tillfälle var 120 personer närvarande. De uppskattade bildvisningen så mycket att ingen ville gå när ljuset tändes igen. Jag drog mig till minnes att jag hade med mig ännu en uppsättning diabilder över ett annat bibliskt ämne. Till de närvarandes förtjusning släckte vi därför ljuset igen och visade den andra uppsättningen bilder.

Ibland kan problem dyka upp. På en ö hade en grupp människor samlats i skolhuset för att se vårt diabildsprogram. När jag skulle sätta på projektorn, gick glödlampan sönder. Jag hade ingen reservlampa, och det gick inte att få tag i någon på denna ö. Publiken blev självfallet mycket besviken. Men genom att snabbt ta isär projektorn och göra vissa justeringar kunde jag använda en vanlig glödlampa som en hygglig, om än något ljussvagare, ersättning. Publiken hade inget att invända. De uppskattade programmet i alla fall.

Tarantlar, moskiter och ”stekta katter”

Om man regelbundet besöker utöarna, måste man försöka vänja sig vid de tropiska förhållandena. Jag minns första gången jag såg en tarantel. Spindeln kröp tvärs över golvet och verkade vara lika stor som min hand! Jag stod som paralyserad — vettskrämd. Jag är tacksam att husfadern kom till min undsättning. Med ett snabbt slag av sin machete oskadliggjorde han ”fienden”. Husfadern var en 82-årig man. Tidigare hade han bittert motstått sin hustrus ansträngningar att tjäna Jehova. Men med tiden började han besöka mötena i Rikets sal och studera bibeln tillsammans med henne.

På grund av det varma klimatet kan moskiter utgöra ett problem. De kan ibland vara så talrika att de flyger in i munnen på en när man talar. Det finns naturligtvis också mycket i naturen som är en glädje att titta på, till exempel de vackra, rosafärgade flamingofåglarna i deras naturliga hemvist av grönskande tropiska växter och fruktträd.

Att stifta bekantskap med maten på de olika öarna kan bjuda på en del överraskningar. På en ö fick jag syn på vad som såg ut som ett apelsinträd fullt av saftiga frukter. Jag frågade frun i huset om jag fick plocka ett par av hennes apelsiner. Hon varnade mig. Det var inte apelsiner, utan pomeranser. Men jag fick gärna smaka, sade hon. Jag vet väl hur en apelsin ser ut, tänkte jag. Så jag plockade en som såg stor och saftig ut och tog en tugga. Vilken överraskning! Munnen drog ihop sig. Frukten var oerhört sur, ungefär som en citron. Kvinnan skrattade, men jag fick lära mig att även om pomeransträdets frukter ser ut som apelsiner, så smakar de verkligen inte så!

Jag trodde att jag hade anpassat mig ganska bra till livet på öarna, ända tills jag för en kort tid sedan besökte en av dem. Medan jag betjänade församlingen bodde jag hos en äldre broder som var änkeman. När vi hade stigit upp den första morgonen, bjöd han mig att äta frukost tillsammans med honom. Det vattnades i munnen av förväntan — tills han berättade vad som skulle serveras: ”stekta katter”! När jag gick in i köket och just tänkte tacka nej till erbjudandet, fick jag se att han stod och gräddade pannkakor. ”Var är de stekta katterna?” frågade jag. Han pekade på pannkakorna. Jag drog en djup suck av lättnad, och vi brast båda ut i skratt. Han trodde att jag visste att pannkakor kallas för ”stekta katter” på den ön.

Välsignelser i resetjänsten

På grund av att en del av dessa öar ligger så långt ut till havs finns det ett stort behov av fler förkunnare som kan hjälpa till med att sprida de goda nyheterna om Guds rike. Detta behov inbegriper inte bara den engelsktalande befolkningen på Bahamaöarna, utan också invandrare från Haiti som talar franska.

Att vara resande tillsyningsman på Bahamaöarna är en spännande och stimulerande uppgift som kräver en viss anpassningsförmåga till livet på öarna. Men det medför också stora välsignelser. En av dessa är den oskattbara glädjen att få se människor ge gensvar till bibelns budskap. En annan är det storslagna privilegiet att få ge de kringspridda församlingarna och isolerade grupperna andlig uppmuntran.

Vi här på Bahamaöarna finner glädje i att betrakta de vackra stränderna med gnistrande vit och rosafärgad sand och de hänförande korallreven med fiskar i lysande färger. Men vi gläder oss ännu mer åt något som nu sker både här och jorden utöver. Som Jehovas vittnen ser vi hur Psalm 97:1 (NW) går i uppfyllelse inför våra ögon. Det sägs där: ”Jehova själv har blivit konung! Må jorden vara glad. Må de många öarna fröjda sig.” — Berättat av Anthony Reed.

[Infälld text på sidan 27]

Jag blev mycket nervös när jag såg hur förarkabinen fylldes av rök då planet lyfte från marken

[Infälld text på sidan 28]

Människorna på Bahamaöarna älskar verkligen bibeln. Detta gör att det är en glädje att delge dem ”de goda nyheterna” om Jehovas rike

[Infälld text på sidan 28]

Jag minns första gången jag såg en tarantel. Den kröp tvärs över golvet och verkade vara lika stor som min hand!

[Infälld text på sidan 29]

Jag frågade honom: ”Var är de stekta katterna?”

[Karta/Bild på sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

FLORIDA

BAHAMAÖARNA

ATLANTEN