Caymanöarna — öarna som tiden glömde bort
MAN kan simma i det lugna, blå vattnet. Man kan dyka för att utforska de många skeppsvraken på havsbottnen. Eller man kan göra ett besök på en sköldpaddsfarm. Var? På Caymanöarna — Grand Cayman, Cayman Brac och Little Cayman.
”Men var på jorden ligger Caymanöarna?” frågar du kanske. Det är en begriplig fråga, eftersom de är så små att de sällan visas på världskartorna. När de förekommer, visas de kanske bara som tre små prickar i västra Karibiska havet, 240 kilometer söder om Cuba, eller omkring 800 kilometer söder om Miami i Florida.
År 1503 upptäckte Kristofer Columbus på sin sista resa genom Västindien öarna — Cayman Brac och Little Cayman, medan han däremot inte såg Grand Cayman —, och de blev kallade Las Tortugas (Sköldpaddorna). Detta berodde på det stora antal sköldpaddor man såg på och kring öarna. Genom fördraget i Madrid år 1670 avträdde Spanien öarna till England, och de har förblivit en engelsk koloni ända sedan dess.
Sköldpaddor, pirater och högteknologi
På segelfartygens tid var dessa öar en omtyckt anlöpningshamn för de stora fartyg som trafikerade Karibiska havet. Den stora tillgången på gröna havssköldpaddor blev en passande färskmatstillgång för de hungriga sjömännen. Sköldpaddorna åts färska eller fördes ombord torkade eller saltade. De blev en stor proteinkälla under långa sjöresor.
Men öarna var kända för någonting annat. Den plana terrängen och de trygga hamnarna drog till sig människor från öppna havet. Ökända kapare och pirater, sådana som sir Henry Morgan och Edward Teach, även känd som Blackbeard, använde öarna som gömställen eller operationsbaser för sina plundringståg mot handelsfartyg. Detta brokiga stycke historia firas genom en årlig fest, som kallas piratveckan och som lokalt betraktas som en av årets huvudattraktioner.
När sköldpaddsförrådet smälte ihop och ångfartyg ersatte segelfartygen, kom färre och färre fartyg på besök. Och eftersom få av öborna hade radioapparater, blev Caymanöarna praktiskt taget avskurna och bortglömda av resten av världen. De förskaffade sig titeln ”öarna som tiden glömde bort”.
På 1960-talet började emellertid bilden förändras. Lokala bankrörelse- och skattelagar, tillsammans med tillkomsten av högteknologiska kommunikationssystem, förvandlade detta en gång bortglömda område till ett av de bäst kända internationella bankrörelsecentra. Öarna kunde inräkna sin 500:e bank, som öppnade i juni 1987. Den uppåtgående tendensen sporrade även turistnäringen. Den lokala turistföreningen gladde sig när sammanlagt 8.244 besökare kom år 1966. Den siffran hade sprungit upp till 430.000 år 1986, vilket gör att turismen kommer på andra plats i fråga om betydelse, endast överträffad av den finansiella industrin. Det finns emellertid en annan grupp av människor som är livligt intresserade av dessa öar.
Besökare av annat slag
Jehovas vittnen, som tar Jesu ord på allvar att de goda nyheterna om Riket skall bli predikade i alla nationer, förbisåg inte Caymanöarna. (Matteus 24:14) Så tidigt som 1929 gjorde Patrick Davidson, som hade tillsynen över predikoverksamheten på Jamaica, ett besök på Grand Cayman. Trots motstånd lyckades han så rikessanningens säd.
Davidson gjorde ett andra besök år 1937, men det var inte förrän 1950 som en grundlig genomgång av Grand Cayman företogs av Aleck Bangle och en missionärskamrat. Hundratals exemplar av biblisk litteratur spreds på kort tid. Missionärerna rapporterade att de fann människorna vänliga, lätta att tala med och ivriga att få höra de goda nyheterna.
Caymanborna får höra de goda nyheterna
Stadigt och tålmodigt har missionärerna och andra heltidsförkunnare fortsatt sin verksamhet. År 1959 fanns det en liten grupp på 12 förkunnare av Riket, och en församling organiserades. En av de första inhemska ortsborna som tog emot bibelns sanning var Wilbert Sterling. Han minns mycket väl den tiden när den lilla skaran av vittnen måste gå igenom sitt distrikt till fots. Fastän broder Sterling nu är blind och över 80 år gammal, tjänar han fortfarande som äldste i Georgetownförsamlingen.
De flitiga ansträngningar som dessa första förkunnare av Riket gjorde har blivit välsignade av Jehova. Det finns nu ett medeltal av 60 förkunnare av Riket bland en befolkning på omkring 17.000. Många av öborna har lärt sig att uppskatta att vittnena är annorlunda, eftersom deras tillbedjan är grundad på bibeln.
En kvinna, till exempel, som arbetade på en restaurang såg ett vittne som predikade från hus till hus. Hon vände sig till honom och frågade vad hon måste göra för att bli ett av Jehovas vittnen. Hon fick veta att hon måste inhämta exakt kunskap om Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus, och sedan omsätta den i handling. (Johannes 17:3) Sedan hon hört detta, samtyckte hon till ett bibelstudium i hem. Nu tjänar hon Jehova som ett av hans vittnen.
Många av dem som har tagit emot sanningen är från andra länder. De har gjort Caymanöarna till sitt hem eller är tillfälligt bosatta där och arbetar på kontrakt. En syster gav således uttryck åt sin önskan att det skulle bli fler infödda Caymanbor i församlingen. Hon bad till Jehova att han skulle hjälpa henne att träffa en infödd som ville studera bibeln. Inte långt därefter träffade hon en ung kvinna, som redan hade boken Sanningen som leder till evigt liv, och systern satte i gång ett bibelstudium med henne. Inom några månader började kvinnan vara med vid mötena, övergav sin tidigare religion och började dela med sig av det hon inhämtade till andra. Inom ett år blev hon ett överlämnat, döpt Jehovas vittne.
Predikoverket fick ett ytterligare uppsving år 1982, när ett missionärspar sändes till Grand Cayman. De ledde många bibelstudier i hem och lade en fin grundval för ytterligare utvidgning.
Motstånd misslyckades på Cayman Brac
Ön Cayman Brac ligger omkring 140 kilometer nordöst om Grand Cayman. Missionärer och andra heltidsarbetare från Grand Cayman stannade till tid efter annan för att överbringa de goda nyheterna till dess 1.700 invånare. Men intressanta saker började hända där år 1986.
Det sattes i gång studium med ett par som arbetade där på kontrakt, och de gjorde framsteg, så att de överlämnade sig och blev döpta. Sedan flyttade två andra vittnen in från andra länder. Den ökade verksamheten uppväckte snart vrede hos motståndare, som försökte få immigrationsmyndigheterna att upphäva arbetstillståndet för det nydöpta paret. Deras ansträngningar misslyckades emellertid, när högste immigrationstjänstemannen i Georgetown på Grand Cayman intog den ståndpunkten att om de religiösa motståndarna var uppbragta över vittnenas verksamhet, borde de också gå från hus till hus för att motverka den. Någon mer öppen fientlighet har inte förmärkts sedan dess.
Ihågkomna av Jehova
Människorna på Caymanöarna har sannerligen inte blivit bortglömda av Jehova, den store Skaparen. Han gör det i stället möjligt att de goda nyheterna skall kunna predikas på dessa små öar och uppfyller därigenom Jesajas profetia: ”Sjung till Herrens [Jehovas] ära en ny sång, hans lov från jordens ända, ni som far på havet, likaså allt som är i det, ni havsländer med era inbyggare.” — Jesaja 42:10.
Caymanöarna kan glädja sig över att från Jehovas ståndpunkt sett är de inte ”öarna som tiden glömde bort”.
[Kartor sidan 22]
(för formaterad text, se publikationen)
Karibiska havet
LITTLE CAYMAN
CAYMAN BRAC
[Karta]
GRAND CAYMAN
[Karta]
CUBA
LITTLE CAYMAN
GRAND CAYMAN
CAYMAN BRAC
JAMAICA