Petrus var ögonvittne till nästan allt som Markus skrev om, så han kan ha berättat för Markus många av de beskrivande detaljer som inte finns med i de andra evangelierna. Markus talar till exempel om ”de lejda männen” som arbetade åt Sebedeus, om den spetälske som bönföll Jesus ”på sina knän”, om den demonbesatte mannen som ”höll ... på med ... att skära sig själv med stenar” och om att Jesus satt på Olivberget ”med templet inom synhåll”, när han uttalade sin profetia om att ”Människosonen [skulle] komma ... med stor kraft och härlighet”. — Mark. 1:20, 40; 5:5; 13:3, 26.

Markus skrev uppenbarligen i första hand för romarna. Hur vet vi det? Markus nämner Moses lag bara när han återger samtal där det direkt hänvisades till den, och han utelämnar Jesu släktregister. Evangeliet om Kristus framläggs som en sak av universell vikt och betydelse. Markus tillfogar förklarande upplysningar när det talas om judiska sedvänjor och läror som icke-judiska läsare kunde vara obekanta med. (2:18; 7:3, 4; 14:12; 15:42) Arameiska uttryck översätts. (3:17; 5:41; 7:11, 34; 14:36; 15:22, 34) Han tillfogar olika upplysningar om växter och geografiska namn i Palestina. (1:5, 13; 11:13; 13:3) Värdet av judiska mynt anger han i romerska pengar. (12:42, fotnot i NW, studieutgåvan) Markus gör bruk av fler latinska uttryck än de andra evangelieskribenterna. Han använder till exempel (i grekisk omskrivning) de latinska orden speculạtor (livvakt), praetọrium (ståthållarens palats) och centụrio (centurion, officer). — 6:27; 15:16, 39.