Svaret blir tydligt när vi tänker på vilka som skulle få det här märket: det var de som suckade och stönade över allt det avskyvärda man gjorde i staden. Så vilken slutsats kan vi dra om dem som fick märket på pannan? Vi förstår att de kände sig djupt bedrövade över att man tillbad avgudar i templet och att staden var full av våld, omoral och laglöshet. (Hes. 22:9–12) Och de dolde säkert inte sina känslor. De visade utan tvivel i både ord och handling att de tog avstånd från det som pågick i landet och att de helhjärtat understödde ren tillbedjan. Jehova skulle visa medkänsla och skona dessa uppriktiga människor.

Men dödade babylonierna alla i staden? Nej. Hesekiels syn hade ju visat att några skulle klara sig med livet i behåll. (1 Mos. 18:22–33; 2 Petr. 2:9)

¹⁰ Ett antal trogna individer överlevde, däribland rekabiterna, etiopiern Ebed-Melek, profeten Jeremia och hans sekreterare Baruk. (Jer. 35:1–19; 39:15–18; 45:1–5) Av Hesekiels syn förstår vi att dessa måste ha suckat och stönat ”över allt det avskyvärda” som pågick i Jerusalem. (Hes. 9:4) Innan staden förstördes visade de säkert att de tog avstånd från ondskan och att de älskade ren tillbedjan, och därför skulle Jehova låta dem överleva.