Fyra månader efter vår ankomst till Tahiti gick vi ombord på en liten segelbåt lastad med torkade kokosnötter. Fem dagar senare nådde vi vårt nya distrikt — Nuku Hiva, en av Marquesasöarna. Det fanns omkring 1.500 invånare på ön, men inga Jehovas vittnen. Vi var de enda.

Förhållandena var primitiva på den tiden. Huset som vi bodde i var litet och gjort av betong och bamburör. Det fanns ingen elektricitet. Vi hade en vattenkran som fungerade ibland, men vattnet var grumligt. För det mesta använde vi regnvatten som vi samlade i en behållare. Det fanns inga asfalterade vägar, bara grusvägar.

Vi var tvungna att hyra hästar för att nå avlägsna delar av ön. Sadlarna var tillverkade av trä och mycket obekväma, speciellt för Babette som aldrig hade ridit på en häst förut. Med hjälp av en machete, som vi hade med oss, röjde vi bort bamburör som hade fallit tvärs över vägen. Så annorlunda mot livet i Frankrike!

Vi höll söndagsmöten, trots att vi var de enda närvarande, men till en början höll vi inte de andra mötena, eftersom vi var ensamma. I stället läste vi tillsammans igenom det stoff som skulle behandlas på mötena.

Efter några månader insåg vi att det inte var bra att fortsätta så här. Michel berättar: ”Jag sade till Babette: ’Vi måste ha lämplig klädsel. Du kan sitta där, och jag sitter här. Jag inleder med bön, och sedan håller vi teokratiska skolan och tjänstemötet. Jag ställer frågorna och du svarar, även om det inte finns några andra i rummet.’ Det var bra att vi gjorde så, eftersom man lätt slöar till i andligt avseende när det inte finns någon församling.”

Det tog tid att få människorna till våra kristna möten. De åtta första månaderna var vi ensamma. Sedan fick vi sällskap av en, två och ibland tre intresserade. Ett år när vi började det årliga firandet av Herrens kvällsmåltid var vi två de enda närvarande, men efter tio minuter kom det några, och då avbröt Michel talet och började om från början.

På Nuku Hiva lärde vi oss att visa tålamod. Bortsett från de mest elementära livsförnödenheterna var vi tvungna att vänta på allting. Om man exempelvis ville skaffa sig en bok, var man tvungen att skicka efter den, och sedan var man tvungen att vänta i två eller tre månader innan man fick den.