Människor på Marquesas- och Tuamotuöarna får inbjudan att ”leva för evigt i paradiset”

EFTER en flygtur på omkring 1.500 kilometer mot nordöst från Tahiti anlände min hustru och jag till Nuku Hiva, den största av Marquesasöarna. På kartan ser dessa öar bara ut som små prickar i det vidsträckta Stilla havet. Men vi imponerades av deras karga skönhet.

De flesta av öarna i Marquesasgruppen domineras av höga bergstoppar som sträcker sig upp i molnen och branta klippor som stupar rätt ner som rynkade kjolar. De djupa, bördiga dalarna, som är täckta av kokosnötsodlingar och annan ymnig grönska, öppnar sig mot havet i vad som ser ut som trivsamma små vikar. De kraftiga vågorna och strömmarna runt öarna och bristen på korallrev gör emellertid att de är svåra att angöra med båt. De utspridda atollerna i Tuamotugruppen är knappt synliga vid horisonten, vilket hjälpte oss att förstå varför sjöfarare förr kallade dem Låga öarna eller Farliga arkipelagen.

Vi kom för att ge dessa öbor en inbjudan som påminner om titeln på den färgrika bibelstudiehandboken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. När vi hade kommit fram till Nuku Hiva, gick vi ombord på lastfartyget Araroa för att under 21 dagar företa en färd på 4.000 kilometer runt Marquesas- och Tuamotuöarna. När fartyget stannade på olika ställen för att lossa och lasta gods, skulle vi framföra vårt budskap.

Öbornas enkla levnadssätt

Men du kanske undrar hur de människor var som vi träffade. De flesta marquesaner bor i små byar runt vikarna eller utmed ett vattendrag. Byarna varierar i storlek från två eller tre familjer till kanske flera hundra invånare. De flesta familjer är stora, med åtta till tio barn, och somliga har ända upp till arton eller tjugo. De lever ett enkelt men strävsamt liv. De livnär sig av det som havet ger och får ibland ett tillskott i dieten genom de grisar och höns som de föder upp runt husen. De beger sig också till det inre av landet för att jaga vilda bergsgetter eller fånga vilda hästar, som de tämjer och använder som dragdjur. De många kokospalmerna förser dem med kopra (torkad frövita av kokosnöt ur vilken olja pressas för tillverkning av tvål och andra produkter). Kopra är öarnas viktigaste avsalugröda, men man får också en del inkomster av träsnideriarbeten, tapa (barktyg med tryckta mönster i olika färger) och piere (torkade bananer).

Marquesanerna utövade en gång i tiden kannibalism och frambar människooffer till sina tiki-gudar. I dag är de flesta invånarna katoliker. De pryder sina hem med helgonbilder och bildstoder av Maria och Jesus. Intressant nog är infartsvägen till den katolske biskopens hus på Nuku Hiva kantad med tiki-bilder. På Tuamotuöarna domineras det religiösa livet av mormonerna, katolikerna och den reorganiserade grenen av mormonkyrkan, som här på öarna kallas Sanitos.

Öborna talar marquesiska, men de förstår också franska och tahiti. Deras levnadssätt är typiskt för hela Polynesien — de lever en dag i taget i öarnas långsamma livsrytm. På grund av att öarna så sällan och oregelbundet anlöps av fartyg, har människorna lärt sig konsten att tålmodigt vänta. Elektricitet började användas i januari 1979, och i och med televisionens ankomst har öborna blivit mer medvetna om de faktiska förhållandena i världen i stort.

På Nuku Hiva

Nuku Hiva, som har 1.800 invånare, är Marquesasöarnas administrativa centrum. Regeringsbyggnaden, den viktigaste hamnen och biskopens hus är belägna i Taiohaebukten, utgångspunkten för vår resa.

Vår nästa anhalt var Taipivai på sydöstra sidan av Nuku Hiva, en plats som blivit berömd genom Herman Melvilles bok Teipi. Det är en djup, vacker dal, översållad med kokosnötsodlingar. Kokospalmerna och solens första glödande strålar speglade sig i det blanka vattnet, när vi klockan sex på morgonen gled uppför floden i vår båt. Vi kunde urskilja en hel del hus mellan träden.

”Hur länge skall vi stanna här?” Jag fick svaret att lastbilen som skulle transportera koprasäckarna hade gått sönder. Så om vi skyndade oss, skulle vi hinna bearbeta hela området till häst ända till den innersta delen av dalen, där ett praktfullt vattenfall störtade sig ner bland ormbunkarna. Drygt tio familjer gav gynnsamt gensvar till vår ”blixtvisit”.

Ut till de andra öarna

Omkring 40 kilometer öster om Nuku Hiva ligger Ua Huka. Denna ö är mindre, ganska bergig och inte så bördig. Också denna gång steg vi i land klockan sex på morgonen. Från den steniga stranden gick vi mödosamt uppför en brant bergsväg, och efter en timmes vandring kom vi fram till Hane, den största byn. Som vanligt var det byns kyrka som dominerade landskapet.

Nästa anhalt var ön Ua Pu. Vi blev genast imponerade av de 1.200 meter höga svarta basaltklipporna, som sköt upp likt spiror mot molnen. De är i själva verket lavakärnor efter eroderade vulkaner. Det fanns fem byar att besöka på denna ö.

Nästa ö på vår resa, Hiva Oa, är den bördigaste och mest grönskande av Marquesasöarna. Den blev berömd genom Paul Gauguins färgstarka impressionistiska målningar. Han tillbringade sina sista år i Atuona, där vår båt lade till. En fråga som vanligen ställdes till en besökare var: ”Har ni sett tiki-statyn?” Denna 2,4 meter höga sten-tiki i bortre änden av bukten är den största i Franska Polynesien.

Vår sista anhalt på Marquesasöarna var den sydligaste ön, Fatu Hiva. Den hörde till de första av de öar som år 1595 upptäcktes av spanjoren Álvaro de Mendaña de Neyra, som uppkallade öarna efter hustrun till vicekungen i Peru — Las Marquesa de Mendoza. Fatu Hiva är en mycket vacker ö.