Varför somliga barn är problembarn

”Genetiska influenser, kemiska processer i hjärnan och neurologiska faktorer betyder oerhört mycket för vad vi är som barn och vad vi blir som vuxna.” — MEDICINE DR STANLEY TURECKI.

VARJE barn utvecklas på sitt eget unika sätt. Barn uppvisar en mängd egenskaper och karaktärsdrag som tycks vara medfödda — egenskaper som föräldrarna kanske inte kan göra så mycket åt. Oregerliga, rastlösa och bråkiga barn har funnits i alla tider. De bästa föräldrar kan få ett svårfostrat barn.

Men varför är vissa barn så mycket svårare att uppfostra än andra? Allt fler barn i våra dagar uppvisar allvarliga beteendestörningar. De flesta kliniker och forskare är överens om att mellan 5 och 10 procent av alla barn är oerhört rastlösa och att dessa barns oförmåga att lyssna, koncentrera sig, följa regler och styra sina impulser ställer till stora problem för dem själva, deras familjer, deras lärare och deras kamrater.

Doktor Bennett Shaywitz, professor i pediatrik och neurologi vid Yale University Medical School i USA, riktar uppmärksamheten på något som kan vara ett nyckelproblem: ”Medfödda kemiska störningar i hjärnans transmittorsystem”, som reglerar hjärncellernas funktion och påverkar hjärnans styrning av beteendet. Men vad orsaken än är till att barnet är svårfostrat, bör föräldrarna göra allt de kan för att lära sig hantera problemet på ett effektivt sätt och ge barnet uppmuntran och stöd i stället för kritik och ogillande.

På Bibelns tid var det föräldrarna som hade ansvaret för barnets utbildning och uppfostran. De visste att fostran och undervisning i Guds lagar skulle ge barnet vishet. (5 Moseboken 6:6, 7; 2 Timoteus 3:15) Föräldrar har följaktligen det gudagivna ansvaret att göra allt de rimligtvis kan för att tillgodose barnets behov, även om de är mycket upptagna, och framför allt reagera konstruktivt på ett negativt beteende. Eftersom många av de beteendestörningar som pediatriker konfronteras med i våra dagar inbegriper barn som är hyperaktiva, impulsiva eller okoncentrerade, skall vi se lite närmare på två sådana syndrom, nämligen ADD och ADHD.a

På 1950-talet gick denna typ av störningar under namnet ”minimal brain dysfunction” eller MBD (”minimal hjärnfunktionsrubbning”). Enligt en expert på pediatrisk neurologi, dr Jan Mathisen, slutade man upp med att använda den termen, eftersom nya rön visade att ”ADD inte alls är någon hjärnskada”. Doktor Mathisen tillägger: ”ADD är av allt att döma en defekt i vissa delar av hjärnan. Vi vet ännu inte med säkerhet vilka neurokemiska problem som är inbegripna, men vi tror att de hänger samman med en kemisk substans i hjärnan som kallas dopamin.” Han anser att problemet har med dopaminbalansen att göra. ”Det är förmodligen inte ett enda ämne som är orsaken, utan ett samspel mellan flera olika ämnen”, tillägger han.

Även om det fortfarande finns många obesvarade frågor beträffande orsaken till ADD, är de flesta forskare överens med dr Mathisen om att kroniska koncentrationssvårigheter och motoriska störningar samt kronisk impulsivitet bottnar i neurologiska problem. En undersökning som nyligen utfördes av dr Alan Zametkin och forskare vid National Institute of Mental Health i Förenta staterna kunde för första gången påvisa ett samband mellan ADD och specifika metaboliska abnormiteter i hjärnan, även om man erkände att ”en hel del forskning återstår innan man kan dra några definitiva slutsatser”.

Skolan — en verklig utmaning

Skolgången är vanligtvis mycket problematisk för barn som är kroniskt ouppmärksamma, lättdistraherade, impulsiva eller överaktiva, eftersom skolsituationen ställer mycket stora krav på koncentration och uppmärksamhet. Eftersom sådana barn har så svårt att koncentrera sig på en viss sak under en längre tid, blir den naturliga följden att de agerar ut sin överskottsenergi på något annat sätt. Somliga barn har så svårt att koncentrera sig att de inte kan tillgodogöra sig normal undervisning, vare sig i hemmet eller i skolan. Inte så sällan får de problem för att de uppträder som klassens skräck eller klassens pajas, eftersom de har svårt att styra sitt uppförande och inse konsekvenserna av sitt handlingssätt.

Resultatet blir att dessa barn utvecklar ett mycket dåligt självförtroende. De börjar kanske betrakta sig själva som ”elaka” och ”dumma” och handlar därefter. Eftersom de får dåliga betyg hur mycket de än anstränger sig, känner de sig ständigt misslyckade.

De stackars föräldrarna blir mycket oroliga och förbryllade över barnets destruktiva beteende. Ibland blir makarna osams och börjar skylla situationen på varandra. Många föräldrar ägnar så mycket tid åt att tjata om det som är dåligt att de glömmer det som är bra. Deras reaktioner på barnets negativa beteende bidrar följaktligen till att ytterligare förvärra situationen. På detta sätt kan familjen, och i viss mån andra som har med barnet att göra, bli inbegripna i en maktkamp som en följd av att de inte förstår och inte kan hantera barnets störda beteende, vare sig barnet lider av ADD eller inte.

En mor berättar

”Från det ögonblick Ronnie föddes var han aldrig glad och nöjd, utan alltid irriterad och ledsen. Han led av allergier och hade ständiga hudutslag, öroninflammationer och diarréer.

Rent motoriskt utvecklades han emellertid snabbt, och han var mycket tidig med att sitta, stå och gå — eller borde jag kanske säga springa? Jag fick skynda mig att stöka undan allt hushållsarbete medan Ronnie sov middag, för när min lilla ’tornado’ vaknade, hade jag fullt upp att göra med att försöka hindra honom från att skada sig själv och riva huset, när han for runt som en blixt för att undersöka allt som väckte hans intresse — och det gjorde det mesta!

Han var mycket otålig och kunde inte koncentrera sig på en sak någon längre stund. Han avskydde att sitta stilla. Detta ställde naturligtvis till problem när vi var på platser där han förväntades sitta stilla — speciellt församlingens möten. Det var ingen idé att straffa honom för att han inte höll sig lugn. Han kunde helt enkelt inte. Många välmenande personer klagade eller gav oss råd, men ingenting hjälpte.

Ronnie var vaken och skärpt, så när han var i treårsåldern började vi läsa med honom en liten stund varje dag. När han var fem år, kunde han läsa riktigt bra. Så blev det dags att börja skolan. Efter ungefär en månad bad läraren att få tala med mig. Hon berättade att när hon såg Ronnie första gången tyckte hon att han såg ut som en liten ängel, men när hon nu hade haft honom i klassen en månad, verkade det snarare som om han kom från ett helt annat ställe! Hon förklarade att han alltid for omkring som ett yrväder och satte krokben för andra barn eller knuffade dem. Han kunde aldrig vara tyst eller sitta stilla och störde därför hela klassen. Han saknade självbehärskning. Hon hade också lagt märke till att han började bli trotsig. Hon rekommenderade att han skulle placeras i specialklass och att vi skulle ta honom till en läkare som kunde skriva ut lugnande medel åt honom. Vi var helt förkrossade!

Lugnande mediciner var inte rätt alternativ för Ronnie, men barnläkaren gav oss en del praktiska råd. Han ansåg att Ronnie var begåvad men uttråkad och föreslog därför att vi skulle försöka hålla honom sysselsatt, att vi skulle visa honom mycket kärlek och att vi skulle vara tålmodiga och positiva. Han trodde att Ronnies problem skulle mildras med tiden och med en förändring av kosten.

Vi insåg att vi måste handskas försiktigt med vår son och att han måste få hjälp att lära sig kanalisera sin energi i en positiv riktning. Detta skulle ta mycket tid. Vi ändrade därför vårt dagliga schema så att vi kunde tillbringa många timmar om dagen med att hjälpa honom med skolarbetet och tålmodigt förklara och lära honom saker och ting. Vi slutade upp att kritisera och förebrå honom för hans tanklöshet och dumheter. Vårt mål var att bygga upp hans dåliga självförtroende. Vi resonerade med honom i stället för att befalla och ställa krav. När vi skulle fatta beslut som inbegrep honom, fick han säga sin mening.

Vissa saker som faller sig naturliga för andra barn föll sig inte lika naturliga för Ronnie. Han måste till exempel lära sig att vara tålmodig, att hålla sig lugn, att sitta stilla och att lägga band på sin överdrivna verksamhetslust. Men det gick. När han väl hade förstått att han måste göra en medveten ansträngning att lugna ner sig och tänka på vad han gjorde eller tänkte göra, började han få situationen under kontroll. När han var 13 år var hans beteende helt normalt. Lyckligtvis gick allt bra sedan, även under de vanligtvis besvärliga tonåren.

Det kapital i form av kärlek, tid och tålamod som vi satt in på Ronnies konto har verkligen gett god utdelning!”

[Fotnot]