Det urgamla svärmorsproblemet

”JAG står inte ut med att se dig!” skrek Fujiko till sin svärmor Tomiko. Fujiko var trött på att bli kommenderad. Även om hon hade lyckats bevara ett yttre lugn, levde hon i ständig ångest. ”Inom mig kände jag mig bitter”, säger hon. ”Jag var inte mig själv. Jag kunde helt enkelt inte stå ut med att leva på det här sättet dag efter dag.”

En gammal japansk kvinna som bor för sig själv säger: ”Min son och sonhustru övergav mig. Nu behöver jag inte bekymra mig om andra, utan kan leva mitt liv som jag själv vill, men jag känner mig ensam när solen går ner.”

Den urgamla konflikten mellan svärmor och svärdotter är en global företeelse. Dulcie Boling, chefredaktör för en australisk tidskrift, förklarar: ”Tyvärr har vissa kvinnor en tendens att vara svartsjuka på sina svärdöttrar. ... Det är inte mycket man kan göra åt den saken, utom att försöka ta det hela med gott humör.” I Orienten finns det till och med legender om gamla kvinnor som lämnats kvar uppe i bergen att dö på instiftan av sina svärdöttrar.

I dag är detta problem mer komplicerat än någonsin. Statistiken visar att medellivslängden blir allt högre och familjerna mindre och att skillnaden mellan männens och kvinnornas livslängd ökar. Vad har resultatet blivit? Allteftersom fler och fler kvinnor kommit upp i 70- och 80-årsåldern, har konflikten mellan svärmödrar och svärdöttrar blivit ett plågsamt maratonlopp i stället för det sprinterlopp som det var förr i tiden.

I Orienten är det annorlunda. Enligt en internationell undersökning som utförts av ett japanskt organ som sysslar med förvaltnings- och samordningsfrågor vill det stora flertalet av de till åren komna i Japan och Thailand bo tillsammans med sina släktingar. Av undersökningen framgår att 61 procent respektive 51 procent av de äldre i Thailand och Japan också gör detta.

Detta alternativ är naturligtvis också vanligt på sina håll i västvärlden. Mycket gamla eller sängliggande föräldrar bor ofta tillsammans med sina barn. I Frankrike är det vanligt att de som är över 75 år gamla och som överlever makens eller makans död flyttar hem till något av barnen.

För- och nackdelar

När två eller tre generationer bestämmer sig för att bo under samma tak, är detta naturligtvis förenat med vissa fördelar. De gamla känner sig tryggare och mindre ensamma, och den yngre generationen kan dra lärdom av de äldres erfarenhet. Det kan också vara fördelaktigt från ekonomisk synpunkt.

Å andra sidan kan naturligtvis ett redan spänt förhållande ytterligare förvärras genom att man bor tillsammans. I Japan, till exempel, där åldriga föräldrar av tradition har bott tillsammans med den äldste sonen och hans familj, är konflikter mellan svärmödrar och svärdöttrar legendariska.

Om du befinner dig i en sådan situation, vad kan du då göra? Paul E. Zopf, professor i sociologi vid Guilford College, säger i sin bok America’s Older Population (Amerikas äldre befolkning): ”Familjen skapar också konflikt och ger tillfälle till konfliktlösning. Förmågan att bemästra konflikter och få till stånd ett konstruktivt samspel med den äldre generationen kan vara en färdighet som är tillämpbar inom andra relationer.”

Se därför positivt på saken. Om du lär dig att bemästra konflikter inom familjen, kommer du förmodligen att bli skickligare på att klara av också andra svåra situationer. Ta det som en utmaning — det kommer att hjälpa dig att utvecklas som människa. Låt oss nu undersöka några av de problem som är förbundna med att bo tillsammans med ingifta släktingar och se hur man kan klara av dem på ett framgångsrikt sätt.

Vad är orsaken till problemet?

”FÖR mycket salt är inte bra för familjen!” förklarar svärmodern. ”Men maten är ju alldeles smaklös!” protesterar svärdottern. Hon strör i en nypa salt, när svärmor vänder ryggen till.

Båda försöker få sin vilja igenom, och resultatet blir en måltid som ingen av dem tycker om. Men konsekvenserna kan bli mycket allvarligare än så. Spänningarna inom familjen kan leda till mentala och emotionella problem som varar i åratal.

Enligt mångas uppfattning är konflikter av detta slag oundvikliga. ”Hur väl en familj än tycks komma överens, är det alltid en viss friktion mellan svärmor och svärdotter”, skriver dr Shigeta Saito, som har en chefsbefattning inom den japanska mentalvården. Men problemet är inte begränsat till Orienten.

Vakna!:s korrespondent i Italien rapporterar: ”Seden att gifta sig och bosätta sig hos antingen brudens eller brudgummens föräldrar har skapat problem i åtskilliga familjer, och många unga hustrur är olyckliga på grund av den ofta beskäftiga och diktatoriska attityd som svärmodern lägger i dagen.”

I tidningar och tidskrifter i både Öst och Väst vimlar det av frågespalter som behandlar svärmorsproblem. Vad beror då dessa konflikter på?

Vem är det som bestämmer?

När två kvinnor samsas om ett kök, uppstår ofta frågan: Vem är det som bestämmer? ”Vi har olika smak och arbetsmetoder, och jag blev nervös varje gång det uppstod meningsskiljaktigheter”, säger en kvinna som har bott tillsammans med sin svärmor i mer än 12 år.

”De tio första åren råkade vi i luven på varandra av minsta anledning”, erkänner en annan svärdotter. Dispyter kan uppstå om sådana bagateller som hur man hänger upp skjortor på ett klädstreck. Situationen kan vara besvärlig även om kvinnorna inte bor i samma hus. Om en besökande svärmor fäller kommentarer som ”Min son vill inte ha sin biff stekt på det här sättet”, kan detta ge upphov till livslång antipati. Allt beror på vem som bestämmer vad och för vem.

Universitetslektor Takako Sodei säger beträffande detta problem: ”Vare sig man bor tillsammans med en son och sonhustru eller med en dotter och svärson, är det en omöjlig situation när två hustrur konkurrerar med varandra om vem som skall bestämma i hushållet. Man måste antingen bo på olika håll eller ordna upp situationen och låta en vara husmor och den andra biträdande husmor.” De två generationerna måste få till stånd en rimlig överenskommelse med utgångspunkt från den äldres fysiska och mentala tillstånd och den yngres erfarenhet eller brist på erfarenhet.

Behovet av avskildhet

När två eller fler generationer bor i samma bostad, måste familjemedlemmarna i viss mån offra sitt privatliv. När det gäller denna fråga har emellertid varje familjemedlem förmodligen sin egen måttstock. Ett ungt par kanske önskar ett större mått av avskildhet, medan de äldre kanske längtar efter mer sällskap.

En ung kvinna som bor utanför Tokyo tyckte att hennes svärmor gjorde intrång i hennes och hennes mans privatliv. På vilket sätt? Genom att ta in deras nytvättade underkläder, vika ihop dem och lägga undan dem. Hon tyckte inte att det var passande att hennes svärmor hjälpte dem med sådana privata angelägenheter. Svärmodern, Tokiko, blev för sin del upprörd när sonhustrun vid städning av huset kastade bort gamla kära föremål som Tokiko hade haft i åratal.

Kränkningarna av privatlivet kan ibland gå till ytterligheter. Tom och hans hustru, som hade tagit hand om Toms gamla mor, blev irriterade över att hon vid upprepade tillfällen kom in i deras sovrum mitt i natten. ”Jag ville bara se efter att Tom mådde bra”, sade modern som förklaring till sitt handlingssätt. Problemet kunde inte lösas förrän de flyttade in i en etagevåning och modern blev förbjuden att komma upp på övervåningen.

I många familjer är det emellertid så att de verkliga problemen börjar när den tredje generationen kommer.

Fostran av barnen

Nu för tiden är det vanligt att en nybliven mamma rådfrågar olika böcker för att få veta hur hon skall sköta sitt barn. Å andra sidan tycker svärmodern, som har många års erfarenhet av barnuppfostran, förståeligt nog att hon är den som är bäst lämpad att ge råd. Sådana råd uppfattas emellertid ofta som kritik, och detta leder till motsättningar.

Takako råkade ut för detta problem när hon tog sin lille son i upptuktelse. Hennes mans mor och mormor rusade in i rummet för att hindra henne och skrek så högt att de överröstade det gråtande barnet. Takako blev avskräckt och slutade upp att tukta sin son. Längre fram kom hon att inse vikten av en konsekvent fostran och beslöt sig för att fortsätta att ge sådan tuktan. — Ordspråksboken 23:13; Hebréerna 12:11.

En kvinna som bor i Yokohama råkade också i luven på sin svärmor när barnen hade fötts. Hon irriterade sig på att farmodern stoppade till barnen godsaker mellan måltiderna, så att de inte var hungriga när det blev matdags.

Doktor Saito säger beträffande detta problem: ”[Far- och morföräldrar] ger sina barnbarn sötsaker och pengar. De tillfredsställer de ungas själviska önskningar. Kort sagt — de skämmer bort sina barnbarn oerhört.” Han rekommenderar unga mödrar att en gång för alla klargöra att de inte kommer att göra några eftergifter när det gäller barnens fostran.

En kamp om mannens tillgivenhet

Denna konflikt mellan svärmödrar och svärdöttrar är ibland ganska irrationell till sin natur. Doktor Saito förklarar: ”Psykologiskt sett anser modern att hennes svärdotter har tagit hennes son ifrån henne. Hon klär naturligtvis inte denna tanke i ord, eftersom den är alltför barnslig. Men känslan av att ha blivit berövad sin sons tillgivenhet är ändå djupt rotad i hennes undermedvetna.” Resultatet blir ett spänt förhållande, om inte rentav regelrätt rivalitet, mellan de båda kvinnorna.

Denna tendens tycks öka i takt med att familjernas storlek minskar. När modern har färre barn att ta hand om, blir banden till sonen ännu starkare. Efter att ha levt tillsammans med sin son i åratal är hon väl förtrogen med hans tycke och smak. Även om den unga hustrun är angelägen om att behaga sin man, saknar hon denna intima kännedom om honom, åtminstone i början. En anda av rivalitet kan därför mycket lätt uppstå mellan modern och svärdottern i deras kamp om mannens tillgivenhet.

Hur man kan uppnå goda familjerelationer

FUJIKO, den olyckliga svärdotter som nämndes i inledningen, lyckades till slut övertala sin man att lämna sina föräldrar och flytta in i en grannlägenhet. Men detta förbättrade inte situationen i någon större utsträckning. Svärföräldrarnas inblandning fortsatte, och hon kände sig fortfarande deprimerad. Men så en dag fick hon besök av en främling.

Detta besök hjälpte Fujiko att slå in på en väg som ledde till en förändrad personlighet, och det i sin tur ledde till förbättrade relationer med andra. Hon började studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Med tiden kom hennes inställning att förändras så radikalt att hennes svärfar ville vara med vid studierna för att se ”vad det var för slags religion som hade förändrat hennes personlighet så mycket”.

Nya föreningsband

Bibeln ger en klar bild av det äkta ståndet. Sedan Gud hade skapat den förste mannen och den första kvinnan och fört dem samman, slog han fast följande princip: ”En man kommer att överge sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.” (1 Moseboken 2:24, NW) Det nygifta paret måste därför inse att de har trätt in i ett nytt förbund. De måste nu hålla ihop som en självständig enhet, även om de kanske bor tillsammans med föräldrarna.

Uttrycket ”överge sin far och sin mor” innebär emellertid inte att gifta barn kan vända sina föräldrar ryggen eller att de inte längre behöver respektera och hedra dem. ”Förakta inte din moder, när hon blir gammal”, förmanar bibeln. (Ordspråksboken 23:22) Men i och med giftermålet blir det en viss förändring i relationerna. Om alla familjemedlemmar har detta i åtanke, kan det unga paret dra nytta av föräldrarnas erfarenhet och vishet.

Timoteus, den väl omtalade unge man som aposteln Paulus tog med sig på sina missionsresor, uppfostrades av sin judiska mor Eunice. Men tydligen hade hans mormor Lois också del i att forma hans liv. (2 Timoteus 1:5; 3:15) Därmed inte sagt att farmödrar och mormödrar har rätt att lägga sig i barnens fostran och sätta upp normer som skiljer sig från föräldrarnas. Men om det sker på lämpligt sätt, kan den äldre generationen mycket väl hjälpa den yngre att fostra barnen. — Titus 2:3—5.

”Den verkligt visa kvinnan”

Om två generationer skall kunna samarbeta i en så känslig fråga som barnuppfostran, måste båda handla på ett vist och förståndigt sätt. ”Den verkligt visa kvinnan har byggt upp sitt hus”, säger ett bibliskt ordspråk, ”men den dåraktiga river ner det med sina egna händer.” (Ordspråksboken 14:1, NW) Hur kan en kvinna ”bygga upp sitt hus”? Tomiko säger att det som hjälpte henne att lappa ihop förhållandet till sin svärdotter Fujiko var ett fritt och öppet kommunicerande. Som det sägs i bibeln: ”Planer görs om intet där det inte förekommer något förtroligt tal.” — Ordspråksboken 15:22, NW.

Ett öppet kommunicerande innebär inte att man öser ur sig allt man har på hjärtat utan att ta hänsyn till andras känslor. Det är här visheten kommer in i bilden. ”Den vise kommer att lyssna” till vad andra har att säga. Ibland kanske de andra familjemedlemmarna har något på hjärtat men drar sig för att säga det. Visa urskillning och ”hämta upp” deras tankar. Tänk sedan innan du talar. — Ordspråksboken 1:5, NW; 15:28; 20:5.

Det är också mycket viktigt att välja rätt tidpunkt. Som det sägs i ett annat bibliskt ordspråk: ”Gyllene äpplen i silverskålar är ord som talas i rättan tid.” (Ordspråksboken 25:11) Tokiko och hennes sonhustru säger att de väntar till en lämplig tidpunkt innan de framför åsikter som skulle kunna få den andra att ta illa upp. ”Jag försöker tänka innan jag talar när jag vill påpeka något för min sonhustru”, säger Tokiko. ”Jag lägger tankarna på minnet och talar sedan när hon är på bra humör och inte är hungrig. Det är nämligen så lätt att bli irriterad när man är hungrig.”

En vis kvinna kommer inte heller att tala illa om sina ingifta släktingar. ”Vare sig vi är svärmödrar eller svärdöttrar bör vi tänka på att om vi talar illa om den andra parten, så kommer det fram så småningom”, säger Sumie Tanaka, en japansk författare som bodde tillsammans med sin svärmor i 30 år. Hon rekommenderar i stället att man försöker tala väl om sina ingifta släktingar, både direkt och indirekt.

Men vad skall man då göra om de inte ger gensvar till våra ansträngningar?

Var förlåtande

Allvarliga problem bland ingifta släktingar förorsakas ofta av saker och ting som inte skulle vålla några som helst problem om de sades eller gjordes av någon annan. Eftersom vi alla är ofullkomliga och ”felar i ord”, händer det ibland att vi ”i obetänksamhet [talar] ord som stinger liksom svärd”. (Jakob 3:2; Ordspråksboken 12:18) Vi gör emellertid klokt i att inte bli upprörda över varje litet tanklöst ord som någon säger till oss.

De som har övervunnit problem av det här slaget har följt bibelns råd: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra, om någon har orsak till klagomål mot en annan.” (Kolosserna 3:13) Det medges att det inte alltid är så lätt att ha fördrag med sina ingifta släktingar och förlåta dem, i synnerhet när det finns orsak till klagomål. En stark drivkraft till att göra detta är emellertid att vi därigenom kan vara säkra på att Gud skall förlåta oss våra misstag. — Matteus 6:14, 15.

Även i Österlandet, där människor av tradition tillhört buddismen, taoismen, konfucianismen och shintoismen, finns det många som har studerat bibeln och kommit att uppskatta sanningen om en kärleksfull Skapare. Sådan uppskattning har hjälpt dem att få bukt med till synes oövervinnliga känslor av bitterhet.

”Kärleken tryter aldrig”

Goda familjerelationer måste vila på en säker grundval. Att av ren pliktkänsla hjälpa en gammal eller sjuk släkting främjar inte alltid positiva relationer. Haruko fick erfara detta när hennes svärmor var döende i cancer. Hon tillbringade större delen av sin tid hos sin svärmor på sjukhuset, och dessutom tog hon hand om sin egen familj. Hon var så stressad att hon till sist tappade nästan allt sitt hår.

En dag när hon skötte sin svärmors naglar, råkade hon klippa en av dem ända ner till köttet. ”Du bryr dig egentligen inte om mig!” snäste svärmodern.

Haruko blev så chockad över hennes otacksamma ord att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna. Men sedan insåg hon att orsaken till att hon kände sig så sårad var att hon hade gjort allting för sin svärmor av pliktkänsla. Hon beslöt sig för att i fortsättningen låta kärleken vara drivkraften. (Efesierna 5:1, 2) Detta hjälpte henne att övervinna sina sårade känslor och gjorde att hon kunde uppnå goda relationer med sin svärmor så länge denna levde.

Ja, kärlek av det slag som bibeln talar om är nyckeln till att komma till rätta med familjeproblem. Läs vad aposteln Paulus sade om denna kärlek, och se om du inte håller med om den saken: ”Kärleken är långmodig och omtänksam. Kärleken är inte svartsjuk, den skrävlar inte, blir inte uppblåst, bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad. Den för inte räkenskap över oförrätten. Den gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen. Den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting.” Det är inte så underligt att Paulus tillade: ”Kärleken tryter aldrig.” (1 Korintierna 13:4—8) Hur kan du uppodla sådan kärlek?

Enligt bibeln är ”kärlek” en del av Guds andes ”frukt”. (Galaterna 5:22, 23) Förutom dina egna ansträngningar är således Guds ande en grundförutsättning för att du skall kunna uppodla detta slag av kärlek. Du kan också be Jehova, bibelns Gud, om hjälp att berika din personlighet med det slags kärlek som han själv visar. (1 Johannes 4:8) För att kunna göra allt detta måste du naturligtvis lära känna honom genom att studera hans ord, bibeln. Jehovas vittnen kommer gärna att hjälpa dig, på samma sätt som de har hjälpt Fujiko och många andra.

Allteftersom du tillämpar det du får lära dig från bibeln, kommer du att märka att inte bara ditt förhållande till Gud kommer att förbättras, utan också dina relationer till andra människor i din omgivning, däribland dina släktingar. Du kommer att få erfara något som bibeln utlovar, nämligen ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. — Filipperna 4:6, 7.

Fujiko och andra som nämns i den här artikeln kom att åtnjuta sådan frid — och det kan du också få göra. Ja, genom att förtrösta på Jehova Gud och följa de råd som ges i hans ord, bibeln, kan du också bygga upp och vidmakthålla varma relationer till dina närmaste.

[Ruta på sidorna 8, 9]

Den äkta mannen — en kraft för eller emot frid?

När två eller tre generationer bor under samma tak, är den äkta mannens roll ingalunda oviktig för friden i familjen. Beteendevetaren professor Tohru Arichi vid Kyushuuniversitetet skriver beträffande den typiske äkta mannen som undandrar sig sitt ansvar:

”När paret bor tillsammans med [mannens mor], förnimmer modern sin sons behov och låter oavsiktligt sin son bli föremål för hennes omsorg när hon ser dessa behov. Sonen tar utan betänkligheter emot denna omsorg. Om sonen bara tänkte lite mer på sin hustrus situation och satte modern på plats när hon lade sig i deras angelägenheter, skulle problemet snart vara löst. Tyvärr händer det alltför ofta att sonen inte inser detta.”

Hur kan då en äkta man aktivt verka för friden i familjen? Mitsuharu säger att hans familj har haft nytta av att han har tillämpat bibelns principer. ”Bandet mellan en mor och hennes son är mycket starkt, även när sonen har vuxit upp till man”, erkänner han, ”och sonen måste därför göra en medveten ansträngning att ’överge sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru’.” Han tillämpade denna princip genom att inte dryfta problem som rörde barnens fostran och vård med någon annan än sin hustru och inte jämföra sin hustru med sin mor när det gällde hemmets skötsel. ”Nu respekterar mina föräldrar och vi varandra”, fortsätter han. ”Var och en av oss vet att obefogad inblandning väcker förargelse och att hjälp och samarbete röner uppskattning.”

Förutom att mannen skall ”hålla sig till sin hustru” måste han också vara en medlare mellan sin mor och sin hustru. (1 Moseboken 2:24) Han måste vara en god lyssnare och låta dem utgjuta sitt hjärta för honom. (Ordspråksboken 20:5) En man som har lärt sig att klara av sådana situationer på ett taktfullt sätt tar först reda på hur hans hustru känner det. I närvaro av sin hustru talar han sedan med sin mor om de problem som har uppstått. Genom att på detta sätt ikläda sig sin roll som medlare kan en man bidra till att skapa fridsamma relationer i hemmet mellan de båda kvinnor som han älskar.

[Bild på sidan 9]

Var villig att lyssna och samtala

[Bild på sidan 10]

Kärlek, inte pliktkänsla, främjar goda relationer inom familjen