• ”Föremål för hat från alla nationerna”
    Jehovas vittnen – förkunnare av Guds kungarike

    • Anklagade för spionage

      Det hela kulminerade den 7 maj 1918, när en federal domstol i Förenta staterna utfärdade häktningsorder mot J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, och hans närmaste medarbetare.

      I Brooklyn i New York hade föregående dag två anklagelseakter ingetts mot broder Rutherford och hans medarbetare. Om den ena inte gav önskat resultat, kunde den andra åberopas. Den första anklagelseakten, i vilken anklagelser riktades mot ett större antal personer, innehöll fyra åtalspunkter: Två gick ut på att de hade konspirerat för att överträda spionerilagen av den 15 juni 1917, och två gick ut på att de hade försökt sätta sina olagliga planer i verket eller rentav hade gjort det. Man påstod att de hade konspirerat för att framkalla insubordination och vägran att fullgöra tjänsteplikt i Förenta staternas väpnade styrkor och att de hade konspirerat för att förhindra rekrytering och värvning av män för sådan tjänst vid en tid då nationen befann sig i krig samt att de hade försökt göra, eller rentav hade gjort, bådadera. I anklagelseakten nämndes särskilt utgivningen och spridningen av boken Den fullbordade hemligheten. Den andra anklagelseakten gällde översändandet av en check till Europa (vilken skulle användas till det bibliska undervisningsarbetet i Tyskland), en handling som betecknades som skadlig för Förenta staternas intressen. När de åtalade ställdes inför rätta, var det den första anklagelseakten, den med de fyra åtalspunkterna, som åberopades.

      Vid den här tidpunkten hade åtal också väckts mot C. J. Woodworth och J. F. Rutherford i Scranton i Pennsylvania för brott mot spionerilagen. Men enligt ett brev från John Lord O’Brian, daterat den 20 maj 1918, var vissa personer inom justitiedepartementet rädda för att distriktsdomare Witmer, som skulle döma i målet, inte skulle samtycka till att spionerilagen kunde användas för att tysta personer som på grund av sin uppriktiga religiösa övertygelse sade sådant som andra kunde uppfatta som antikrigspropaganda. Justitiedepartementet lät därför målet i Scranton vila tills målet i Brooklyn var avgjort. Regeringen manövrerade också situationen så att domare Harland B. Howe från Vermont, vilken John Lord O’Brian visste hade samma uppfattning som han själv i sådana frågor, skulle sitta som domare i målet i den federala distriktsdomstolen för New Yorks östra distrikt. Målet kom upp den 5 juni med Isaac R. Oeland och katoliken Charles J. Buchner som åklagare. Under rättegången lade broder Rutherford märke till att katolska präster ofta konfererade med Buchner och Oeland.

      Under processens gång påvisades det att Sällskapets ledande representanter och de som hade sammanställt boken Den fullbordade hemligheten inte hade haft för avsikt att lägga hinder i vägen för landets krigsinsats. Av de bevis som lades fram under rättegången framgick det att planerna på att skriva boken var uppgjorda — ja, att det mesta av manuskriptet var färdigskrivet — innan Förenta staterna förklarade krig (den 6 april 1917) och att det ursprungliga kontraktet om tryckning av boken hade undertecknats innan Förenta staterna utfärdade den lag (den 15 juni) som de påstods ha överträtt.

      Åklagarsidan riktade uppmärksamheten på vissa tillägg till boken som hade gjorts i april och juni 1917, medan man höll på med sättning och korrekturläsning av texten. Däribland var ett citat av John Haynes Holmes, en präst som eftertryckligt hade deklarerat att kriget var ett brott mot kristendomen. En av försvarsadvokaterna framhöll att prästens uttalanden i tryckt form, som publicerades under titeln A Statement to My People on the Eve of War (Ett budskap till mitt folk vid krigets rand), fortfarande fanns att köpa i Förenta staterna vid tiden för rättegången. Varken prästen eller utgivaren hade åtalats för detta. Men bibelforskarna, som hänvisade till hans predikan, gjordes ansvariga för de åsikter som uttrycktes i den.

      I boken Den fullbordade hemligheten sades det inte till världens människor att de inte hade rätt att ta del i krig. Men i samband med förklaringen av Bibelns profetior citerade man utdrag ur olika nummer av The Watch Tower från år 1915 för att visa hur inkonsekvent det var att präster som påstod sig vara Kristi tjänare fungerade som värvningsombud för krigförande nationer.

      När det blev känt att regeringen hade invändningar mot boken, hade broder Rutherford omedelbart skickat ett telegram till tryckeriet för att stoppa produktionen, och samtidigt hade man sänt en representant för Sällskapet till den amerikanska arméns underrättelsetjänst för att ta reda på vad invändningarna bestod i. När man fick veta att sidorna 247—253 i boken (i den engelska utgåvan) betraktades som anstötliga på grund av det pågående kriget, gav Sällskapet anvisning om att dessa sidor skulle skäras ut ur alla exemplar av boken innan de erbjöds åt allmänheten. Och när regeringen meddelade distriktsåklagarna att fortsatt spridning av boken skulle vara ett brott mot spionerilagen (trots att regeringen hade vägrat att upplysa Sällskapet om sin inställning till boken i dess reviderade form), gav Sällskapet order om att all offentlig spridning av boken skulle inställas.

      Varför så stränga straff?

      Trots allt detta förklarade juryn, den 20 juni 1918, samtliga åtalade skyldiga på alla fyra åtalspunkterna. Följande dag dömdes sjub av dem till fyra fängelsestraff, vartdera på 20 år, vilka fick avtjänas samtidigt. Den 10 juli dömdes den åttondec till fyra fängelsestraff, vartdera på 10 år, vilka likaså fick avtjänas samtidigt. Hur stränga var de här domarna? I ett brev till riksåklagaren, daterat den 12 mars 1919, erkände Förenta staternas president, Woodrow Wilson, att ”fängelsestraffen är klart orimliga”. Den man som avfyrade skotten i Sarajevo och dödade Österrike-Ungerns tronföljare — och därmed utlöste de händelser som störtade nationerna in i första världskriget — hade inte fått en strängare dom. Han dömdes till 20 års fängelse — inte fyra gånger 20 år, som fallet var med bibelforskarna!

      Vad var motivet till att bibelforskarna ådömdes så stränga fängelsestraff? Domare Harland B. Howe förklarade: ”Enligt rättens uppfattning är den religiösa propaganda som de åtalade med kraft har förespråkat och spridit i hela nationen och även bland våra allierade en större fara än en division tyska soldater. ... En person som förkunnar ett religiöst budskap utövar vanligtvis stort inflytande, och om han är uppriktig, är inflytandet desto större. Detta är en försvårande snarare än en förmildrande omständighet. Rätten har därför beslutat att det enda förnuftiga är att ge sådana personer ett strängt straff.” Det är emellertid också värt att lägga märke till att domare Howe, innan han avkunnade domen, nämnde att försvarsadvokaterna hade dragit i tvivelsmål och kritiserat inte bara regeringens juridiska ämbetsmän, utan också ”alla prästerna i hela landet”.

      Domslutet överklagades omedelbart i den federala appellationsdomstolen. Domare Howe vägrade egenmäktigt att frige bröderna mot borgen i väntan på att överklagandet skulle behandlas,d och den 4 juli, innan den tredje och sista hemställan om frigivning mot borgen hade hunnit behandlas, överfördes de sju första bröderna i all hast till det federala fängelset i Atlanta i Georgia. Det visade sig senare att det hade begåtts 130 procedurfel under denna mycket fördomsfulla rättegång. Det tog flera månader att iordningställa alla papper som behövdes för överklagandet. Under tiden slutade kriget. Den 19 februari 1919 inlämnade de åtta fängslade bröderna en nådeansökan till Woodrow Wilson, Förenta staternas president. Dessutom skrev ett stort antal medborgare brev till den nyutnämnde riksåklagaren och yrkade på att bröderna skulle friges. Som svar på en förfrågan från riksåklagaren rekommenderade domare Howe den 1 mars 1919 ”omedelbar straffnedsättning”. Detta skulle ha förkortat strafftiden, men det skulle också ha bekräftat de åtalades skuld. Innan det kom så långt, hade brödernas advokater låtit delge allmänne åklagaren ett domstolsbeslut, vilket förde målet till appellationsdomstolen.

      Den 21 mars 1919, nio månader efter det att Rutherford och hans medarbetare hade fått sina domar och flera månader efter krigsslutet, bestämde appellationsdomstolen att alla åtta skulle försättas på fri fot mot borgen, och den 26 mars frigavs de i Brooklyn mot en borgen på 10.000 dollar för var och en. Den 14 maj 1919 fastslog den federala appellationsdomstolen i New York: ”De åtalade i detta mål fick inte den sansade och opartiska prövning som de var berättigade till, och av denna orsak upphävs domen.” Målet återförvisades för ny prövning. Den 5 maj 1920, sedan de åtalade på kallelse hade inställt sig i rätten fem gånger, tillkännagav allmänne åklagaren inför sittande rätt i Brooklyn att åtalet lades ner.e Varför? Som framgår av korrespondens som förvaras i Förenta staternas riksarkiv fruktade justitiedepartementet att målet, nu när krigshysterin hade lagt sig, skulle förloras om en opartisk jury tog upp det till prövning. Allmänne åklagaren L. W. Ross skrev i ett brev till riksåklagaren: ”Jag tror det skulle vara bättre, med hänsyn till vårt förhållande till allmänheten, om vi på eget initiativ” förklarar att målet inte kommer att drivas längre.

      Samma dag, den 5 maj 1920, lades också det alternativa åtal ner som hade väckts mot J. F. Rutherford och fyra av hans medarbetare i maj 1918.