”Jag har sett Herren!”

Maria Magdalena tittade upp mot himlen medan hon torkade tårarna som rann nedför kinderna. Hennes älskade Herre hängde där på pålen. Fast det var en vårdag och solen stod som högst ”föll ett mörker över hela landet”. (Lukas 23:44, 45) Hon drog kläderna närmare kroppen och kurade ihop sig med de andra kvinnorna. Det här tre timmar långa mörkret kan inte ha berott på någon solförmörkelse, för de varar ju bara några minuter. Kanske började Maria och de andra som stod där höra ljud från djur som normalt bara hörs på natten. En del som befann sig där blev ”mycket rädda och sa: ’Det här måste ha varit Guds son.’” (Matteus 27:54) Jesus efterföljare och andra fick kanske tanken att det här var ett sätt för Jehova att visa sin sorg och sitt missnöje över hur grymt hans son behandlades.

Det var nästan outhärdligt för Maria Magdalena att stå kvar och titta på, men hon ville inte gå därifrån heller. (Johannes 19:25, 26) Jesus måste ha haft fruktansvärda smärtor, och hans mor var i stort behov av tröst och stöd.

Efter allt som Jesus hade gjort för Maria Magdalena var hon redo att göra vad som helst för honom. Hon hade varit en olycklig och föraktad kvinna, men det Jesus hade gjort förändrade allt. Han hade gett henne värdigheten tillbaka och fyllt hennes liv med mening. Nu var hon en kvinna med stark tro.

”Vid Jesus tortyrpåle”

Maria Magdalena var en av de många kvinnor som följde med Jesus till Jerusalem för att fira påsken år 33 v.t. (Matteus 27:55, 56) Hon blev säkert helt förtvivlad när hon fick reda på att Jesus hade blivit gripen och ställd inför rätta mitt i natten. Och inte nog med det. Ståthållaren Pontius Pilatus hade gett efter för pressen från de judiska religiösa ledarna och folkmassorna och dömt Jesus till en plågsam död på en påle. Maria kan mycket väl ha sett honom släpa den långa pålen längs stadens gator – blodig och helt utmattad. (Johannes 19:6, 12, 15–17)

Under avrättningen, när det hade blivit mörkt mitt på dagen, stod Maria Magdalena och de andra kvinnorna ”vid Jesus tortyrpåle”. (Johannes 19:25) Maria var med ända till slutet, så hon såg och hörde när Jesus överlämnade ansvaret för sin mor åt sin älskade apostel Johannes. Hon hörde Jesus ångestfyllda rop till sin Far. Och hon var där och hörde hans sista ord, det han sa när han visste att han hade segrat: ”Det har fullbordats!” Hon kände sig helt förkrossad men stannade tydligen kvar där ett tag. Senare dröjde hon sig även kvar vid den nya grav som Josef, en rik man från Arimatea, hade lagt Jesus kropp i. (Johannes 19:30; Matteus 27:45, 46, 57–61)

Marias exempel kan lära oss vad vi kan göra när en medtroende går igenom svårigheter. Vi kanske inte kan förhindra att jobbiga saker händer eller ta bort smärtan för de drabbade. Men vi kan visa medkänsla och mod. Bara att ha någon vid sin sida kan göra stor skillnad i sådana situationer. När vi finns där för våra vänner visar vi stark tro och kan vara till stor tröst. (Ordspråksboken 17:17)

”Jag kan hämta honom”

Maria var med bland de kvinnor som skaffade fler väldoftande kryddor som de senare skulle smörja in Jesus kropp med. (Markus 16:1, 2; Lukas 23:54–56) Dagen efter sabbaten steg hon upp tidigt på morgonen. Föreställ dig hur hon och några andra kvinnor går längs de mörka gatorna på väg mot Jesus grav. Längs vägen funderar de på hur de ska kunna rulla undan den stora sten som ligger framför ingången. (Matteus 28:1; Markus 16:1–3) Men de lät sig inte hindras. Deras tro fick dem tydligen att göra det de kunde och lita på att Jehova skulle ta hand om resten.