”Jag kan hämta honom”

Maria var med bland de kvinnor som skaffade fler väldoftande kryddor som de senare skulle smörja in Jesus kropp med. (Markus 16:1, 2; Lukas 23:54–56) Dagen efter sabbaten steg hon upp tidigt på morgonen. Föreställ dig hur hon och några andra kvinnor går längs de mörka gatorna på väg mot Jesus grav. Längs vägen funderar de på hur de ska kunna rulla undan den stora sten som ligger framför ingången. (Matteus 28:1; Markus 16:1–3) Men de lät sig inte hindras. Deras tro fick dem tydligen att göra det de kunde och lita på att Jehova skulle ta hand om resten.

Maria kom kanske fram till graven före de andra. Hon tvärstannade, chockad över vad hon såg. Stenen hade rullats bort – och graven var tom! Handlingskraftig som hon var rusade hon till Petrus och Johannes och berättade vad hon hade sett. Föreställ dig hur hon med andan i halsen utbrister: ”De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och Johannes skyndade sig till graven och konstaterade att den mycket riktigt var tom. Sedan gick de hem igen.a (Johannes 20:1–10)

Maria gick tillbaka till graven, och hon blev stående där ensam. Det var fortfarande tidigt på morgonen. Tystnaden lägrade sig runt den tomma graven, och hon kunde inte hålla tårarna tillbaka. Hon hade fortfarande svårt att ta in att Jesus var borta, så hon lutade sig fram och tittade in i graven. Hon kunde knappt tro sina ögon – där satt det två änglar! ”Varför gråter du?” frågade de. Chockad upprepade hon det hon hade sagt till apostlarna: ”De har tagit bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” (Johannes 20:11–13)

Hon vände sig om och fick syn på en man som stod där. Hon kände inte igen honom utan antog att det var trädgårdsmästaren som skötte om platsen. Mannen frågade vänligt: ”Varför gråter du? Vem letar du efter?” Maria svarade: ”Herre, om du har burit bort honom, så berätta var du har lagt honom så att jag kan hämta honom.” (Johannes 20:14, 15) Tänk på vad hon egentligen sa. Skulle hon ensam ha kunnat lyfta upp och bära Jesus kropp, han som hade varit en stark och välbyggd man? Maria stannade inte upp och funderade över det; det enda hon tänkte på var att göra allt hon kunde.

Kan vi efterlikna Maria Magdalena när vi drabbas av sorg eller svårigheter som verkar tyngre än vi orkar bära? Om vi bara tänker på våra svagheter och begränsningar kan vi bli så rädda och osäkra att vi blir helt handlingsförlamade. Men om vi bestämmer oss för att göra allt vi kan och litar på att Gud hjälper oss med resten, kan vi uträtta mycket mer än vi kunnat tro. (2 Korinthierna 12:10; Filipperna 4:13) Och viktigast av allt: vi gläder Jehova, precis som Maria gjorde. Och hon blev belönad på ett alldeles unikt sätt.

”Jag har sett Herren!”

Mannen som stod framför Maria var inte trädgårdsmästare. Han hade varit snickare, sedan lärare och till sist hennes älskade Herre. Men hon kände inte igen honom, så hon vände sig bort. Maria kan inte ens ha föreställt sig vad som faktiskt hade hänt: Jesus hade blivit uppväckt till en mäktig andevarelse. Nu visade han sig med en mänsklig kropp, men inte samma kropp som han hade offrat. Faktum är att han under den här spännande perioden efter sin uppståndelse ofta visade sig utan att någon kände igen honom, inte ens de som kände honom väl. (Lukas 24:13–16; Johannes 21:4)

Hur gav Jesus sig till känna för Maria? Genom sitt sätt att säga ett enda ord: ”Maria!” Hon vände sig snabbt om och utropade ett hebreiskt ord som hon säkert hade använt om honom många gånger tidigare: ”Rabbouni!” Det var hennes älskade lärare! Helt överlycklig tog hon tag i honom och ville inte släppa taget. (Johannes 20:16)

Jesus förstod hur hon tänkte. ”Klamra dig inte fast vid mig”, sa han. Man kan tänka sig att han sa det här med värme i rösten och med ett leende på läpparna. Försiktigt lossade han hennes grepp och försäkrade henne: ”Jag har inte gett mig av upp till min Far än.” Tiden var ännu inte inne för honom att återvända till himlen. Han hade fortfarande arbete kvar att göra på jorden, och han ville ha Marias hjälp. Hon lyssnade ivrigt när han sa: ”Gå nu till mina bröder och säg till dem att jag ger mig av upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud.” (Johannes 20:17)

Vilket uppdrag hon fick! Maria var en av de första lärjungarna som fick förmånen att se den uppståndne Jesus, och nu skulle hon få berätta den här fantastiska nyheten för andra. Tänk dig vilken glädje och iver hon kände när hon skyndade sig i väg till de andra lärjungarna. Hon var säkert lite andfådd när hon uttalade de oförglömliga orden: ”Jag har sett Herren!” Orden forsade ur munnen på henne när hon berättade allt som Jesus hade sagt. (Johannes 20:18) Det hon sa bekräftade det som de hade hört av de andra kvinnorna som varit vid Jesus tomma grav. (Lukas 24:1–3, 10)