Får vi presentera herr Sticka — en ganska eldfängd typ!

Från Vakna!:s korrespondent i Italien

JAG är nog något av ett original — liten och smal och så hetlevrad att det slår gnistor om mig. Jag är ett sådant brushuvud att jag tänder nästan ögonblickligen. Andra känner till detta och drar nytta av mina egenskaper. Men att jag är så eldfängd är bara en del av min natur. Människor blir faktiskt irriterade om jag inte fattar eld. Men det har sina skäl — jag är nämligen en tändsticka.

Håller du inte med om att ni människor ofta tar mig som något självklart och lägger märke till mig bara när jag inte flammar upp eller när tändsticksasken är tom? Men jag skulle vilja se er försöka göra upp eld som man gjorde förr, då man gned två trästycken mot varandra i en hög med torra löv eller slog flinta mot stål och riskerade att sarga fingrarna! Då skulle ni nog sända den anspråkslösa tändstickan en tacksamhetens tanke.

Hur man uppfann tändstickan

Min släktkrönika kan berätta om många experiment som gjorts för att komma på ett praktiskt sätt att göra upp eld. Redan på 1600-talet, då den tyske kemisten Hennig Brand lyckades framställa fosfor, började man undra om det inte var möjligt att uppfinna ett redskap som skulle göra det lätt att frambringa eld. Det tog emellertid längre tid än vetenskapsmännen hade trott.

I början av 1800-talet uppfann fransmannen Jean Chancel ett elddon bestående av svavelimpregnerade trästickor med en tändsats av kaliumklorat, socker och arabiskt gummi. Stickorna tändes mot en asbestskiva indränkt med koncentrerad svavelsyra. Det var ju inte precis sådana saker som man vill bära omkring i fickorna!

År 1826 uppfann den engelske apotekaren John Walker vad som tycks ha varit de första strykstickorna, dvs. sådana som antänds genom friktion. Dessa tändstickor kom senare att gå under namnet Lucifertändstickor eller kort och gott Lucifer. Varför fick de detta namn? Därför att Lucifer är den latinska motsvarigheten till det grekiska ordet fo·sfó·ros (jämför det svenska ordet fosfor) — ”ljusbringare”! Det är samma grekiska ord som har översatts med ”ljusbärare” eller ”morgonstjärna” i 2 Petrus 1:19. På vissa språk, till exempel spanska och portugisiska, kallas jag faktiskt fortfarande fósforo!

Ungefär samtidigt som Walker uppfann sina strykstickor dök de så kallade Prometheusstickorna (uppkallade efter den titan i den grekiska mytologin som stal elden från Olympen och gav den åt människan) upp på scenen. De var ett mellanting mellan Chancels uppfinning och den moderna tändstickan. Kaliumklorat, socker och gummi blandades och rullades in i tunt papper. I ena änden fanns en liten glaskapsel som innehöll svavelsyra. När glaset krossades kom svavelsyran och tändsatsen i kontakt med varandra och ”tändstickan” fattade eld. Under sina resor till Sydamerika med fartyget Beagle väckte Charles Darwin faktiskt sensation i Uruguay genom att bita sönder glaskapseln på en Prometheussticka så att den antändes. Dessa tändstickor var inte strykstickor, utan byggde på en kemisk reaktion.

Vid ungefär samma tid blev en italiensk kemist, Domenico Ghigliano, också intresserad av min familj. Efter åtskilliga experiment framställde han en lättantändlig massa bestående av antimonsulfid och andra ämnen och lät den stelna i änden på små trästickor. När stickorna ströks mot en ojämn yta, antändes massan omedelbart.

Längre fram kom tändsatsen huvudsakligen att bestå av kaliumklorat och vit fosfor, ämnen som var både giftiga och eldfarliga. Så småningom ersattes de av blydioxid (eller blymönja och mangandioxid) och av röd fosfor. Detta bidrog till att eliminera de problem man tidigare haft vid framställning och användning.

Från trädstam till tändsticka

Vad tillverkas jag av i våra dagar? Min korta, smala och torra kropp kan vara tillverkad av gran, furu eller asp. Mitt huvud består till största delen av fosforsulfid, klorat, järn- eller zinkoxid, pulvriserat glas och gummi eller lim.

Vi tändstickor är naturligtvis en ganska stor familj, och de askar som vi är förpackade i är ännu mer mångskiftande. Jag är en vanlig hushållständsticka, men det finns ännu en sort som kallas cerino, dvs. vaxsticka (en typiskt italiensk produkt som tillverkas av rullat, vaxat papper). Sedan har vi också säkerhetständstickan, som tillverkas utan fosfor i tändsatsen och har vidareutvecklats så att den tänder endast mot lådans fosforhaltiga plån.

Enkelt uttryckt kan tillverkningen av oss tändstickor indelas i tre faser: Framställningen av min kropp, själva stickan, tillblandningen av tändsatsen och förenandet av dessa två beståndsdelar.

I första fasen förvandlas avbarkade trädstammar till miljontals små stickor med kvadratisk eller rektangulär genomskärning. Vid tillverkning av vaxstickor dras långa trådar av tvinnat, vaxat papper genom en dragskiva och kapas sedan i lagom stora bitar.

Tändsatsen tillverkas av olika kemikalier, och sammansättningen kan variera från den ena tändstickssorten till den andra. I sista fasen placeras vi tändstickor i en ram, och våra huvuden doppas i tändsatsmassan. Vi får sedan torka, och därefter packas vi i askar. Den sträva ytan på plånet består av ett lager lim blandat med pulvriserat glas. Förr i tiden skedde hela tillverkningen för hand, men nu är den naturligtvis mekaniserad. Moderna maskiner spottar ut oss i miljontal.

Till sist ett varningens ord — låt oss inte ligga framme så att barn kan få tag i oss. De är väldigt nyfikna och tycker om att härma de vuxna; innan du vet ordet av kanske de stryker mitt huvud mot plånet, och med min eldfängda personlighet kan jag lätt förorsaka en stor eldsvåda. Så var försiktig med mig!