Var lycklig — visa de betryckta ynnest

”Den som föraktar sin egen medmänniska syndar, men lycklig är den som visar de betryckta ynnest.” — ORDSPRÅKSBOKEN 14:21, NW.

1, 2. Vad råkade tre filippinska familjer ut för, och vilka frågor får detta oss att begrunda?

MEDAN tre familjer i Pangasinanprovinsen i Filippinerna var med vid ett kristet möte, brann deras hus ner till grunden genom en olyckshändelse. När de kom hem hade de varken mat eller husrum. Medkristna som fick höra om olyckan kom snabbt till dem med mat och ordnade så att de fick logi hos andra i församlingen. Följande morgon kom kristna dit med bambu och annat byggnadsmaterial. Denna broderliga kärlek gjorde intryck på grannarna. De tre familjerna påverkades också gynnsamt. Elden förstörde deras hus, men deras tro och andra kristna egenskaper överlevde och växte på grund av detta kärleksfulla gensvar. — Matteus 6:33; jämför 1 Korintierna 3:12—14.

² Är inte erfarenheter som denna hjärtevärmande? De bygger upp vår tro på människokärleken och ännu mer på kraften i den sanna kristendomen. (Apostlagärningarna 28:2) Men förstår vi riktigt den bibliska grundvalen för att vi på detta sätt skall ”göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron”? (Galaterna 6:10) Och hur kan vi personligen göra mer i detta hänseende?

Ett utmärkt föredöme för oss

3. Vad kan vi vara säkra på när det gäller Jehovas omsorg om oss?

³ Lärjungen Jakob talar om följande för oss: ”Varje god gåva och varje fullkomlig skänk är från ovan.” (Jakob 1:17) Hur sant är inte detta, eftersom Jehova rikligen sörjer för både våra andliga och våra materiella behov! Men vad prioriterar han? Andliga ting. Han gav oss till exempel bibeln, så att vi kan få andlig vägledning och hopp. Detta hopp kretsar kring gåvan av hans Son, vars offer är grundvalen för att vi blir förlåtna och har utsikten till evigt liv. — Johannes 3:16; Matteus 20:28.

4. Hur är det uppenbart att Gud också är intresserad av våra materiella behov?

⁴ Jehova är också intresserad av vårt materiella väl. Aposteln Paulus argumenterade om detta med män i det forntida Lystra. De var inte sanna tillbedjare, men de kunde inte förneka att Skaparen ”har gjort gott” och gett oss ”regn från himlen och fruktbara tider och till brädden fyllt” våra ”hjärtan med mat och munterhet”. (Apostlagärningarna 14:15—17) Av kärlek fyller Jehova våra andliga behov såväl som att han gör anordningar för vårt fysiska liv. Tror du inte att detta bidrar till att han är ”den lycklige Guden”? — 1 Timoteus 1:11.

5. Vad kan vi lära av Guds handlande med det forntida Israel?

⁵ Guds handlande med det forntida Israel belyser hans balanserade omsorg om sina tillbedjares andliga behov såväl som deras materiella belägenhet. Först gav han sitt folk tillgång till lagen. Hans kungar måste göra i ordning ett personligt exemplar av lagen, och folket församlades periodiskt för att få höra hans lag uppläsas. (5 Moseboken 17:18; 31:9—13) Lagen sörjde för ett tabernakel eller tempel och för präster som skötte de offer varigenom folket kunde få Guds ynnest. Israeliterna församlades regelbundet för andliga högtider, höjdpunkter i deras årliga tillbedjan. (5 Moseboken 16:1—17) Som ett resultat av allt detta kunde enskilda israeliter vara andligen rika inför Gud.

6, 7. Hur visade Jehova i lagen sin omsorg om israeliternas fysiska behov?

⁶ Men lagen visade också hur uppmärksam Gud är på sina tjänares fysiska förhållanden. Du kanske kommer att tänka på de lagar Israel fick angående det sanitära och sådana åtgärder som reducerade spridandet av smitta till ett minimum. (5 Moseboken 14:11—21; 23:10—14) Men vi bör inte glömma de särskilda anordningar som Gud gjorde för att hjälpa de utarmade och de nödställda. Dålig hälsa eller en svår olycka, till exempel en eldsvåda eller en översvämning, kunde föra en israelit i fattigdom. Jehova erkände i sin egen lag att inte alla skulle komma att ha lika ekonomiska villkor. (5 Moseboken 15:11) Men han gjorde mer än att bara sympatisera med den arme och fattige. Han gjorde anordningar för att de skulle få hjälp.

⁷ Sådana personer skulle vara i omedelbart behov av mat. Gud bestämde därför att den fattige i Israel skulle vara fri att plocka ax på fälten och att plocka från olivträden och vingårdarna. (5 Moseboken 24:19—22; 3 Moseboken 19:9, 10; 23:22) Det tillvägagångssätt som Gud anbefallde uppmuntrade inte människor som kunde arbeta att vara lata eller att leva på allmosor från allmänheten. En israelitisk axplockare måste anstränga sig och kanske arbeta långa dagar under den heta solen för att samla ihop mat för dagen. Men vi bör inte förbise att Gud på detta sätt omtänksamt sörjde för de utarmade. — Jämför Rut 2:2—7; Psalm 69:34; 102:18.

8. a) Vad uppmanades enskilda judar att göra för sina bröder? (Jämför Jeremia 5:26, 28.) b) Hur tycker du att den inställning som Gud uppmanade judarna att visa skiljer sig från den som är vanlig i våra dagar?

⁸ Jehova betonade ytterligare sitt intresse för de nödställda genom sådana uttalanden som det i Jesaja 58:6, 7. Vid en tid då somliga självbelåtna israeliter genomgick en låtsad fasta förklarade Guds profet: ”Nej, detta är den fasta som jag vill ha: att ni ... ger de förtryckta fria och krossar sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla husrum, att du klär den nakne, var du ser honom, och ej drar dig undan för den som är ditt kött och blod.” Somliga personer i våra dagar slår vakt om vad som skulle kunna kallas deras ”bekvämlighetszon”. De är villiga att hjälpa en behövande person bara om detta inte innebär någon personlig uppoffring eller något besvär för dem. Hur annorlunda är inte den anda som betonades i Guds ord genom Jesaja! — Se också Hesekiel 18:5—9.

9. Vilka råd gav lagen när det gällde att ge lån, och vilken inställning uppmuntrade Gud till?

⁹ Den omsorg israeliterna skulle ha om sina fattiga israelitiska bröder kan vi se i detta med att ge lån. En israelit kunde räkna med att få ränta, när han lånade ut pengar till någon som önskade använda pengarna till att ägna sig åt affärsverksamhet eller till att utvidga sin affärsverksamhet. Men Jehova sade att man inte fick ta ränta, när man lånade ut pengar till en fattig broder, vars desperation kanske annars kunde fresta honom till att handla orätt. (2 Moseboken 22:25; 5 Moseboken 15:7, 8, 11; 23:19, 20; Ordspråksboken 6:30, 31) Guds inställning till den olycksdrabbade skulle vara ett exempel för hans folk. Vi får till och med löftet: ”Den som förbarmar sig över den fattige, han lånar åt Herren [Jehova] och får lön av honom för vad gott han har gjort.” (Ordspråksboken 19:17) Tänk bara — att låna åt Jehova, med försäkran om att han rikligen skall löna dig!

10. Vad kan du fråga dig själv, när du har begrundat Guds exempel?

¹⁰ Vi bör således alla fråga oss: Vad innebär Guds inställning till och behandling av den nödställde för mig? Har jag lärt av hans fullkomliga exempel och har jag försökt att efterlikna det? Kan jag göra framsteg när det gäller att i detta avseende vara Guds avbild? — 1 Moseboken 1:26.

Sådan Fader, sådan Son

11. Hur hade Jesus samma omsorg som sin Fader? (2 Korintierna 8:9)

¹¹ Jesus Kristus ”är återskenet av hans [Jehovas] härlighet och den exakta bilden av själva hans väsen”. (Hebréerna 1:3) Och som vi kan förvänta återspeglade han sin Faders omsorg om dem som var intresserade av sann tillbedjan. Jesus visade att den fattigdom som mest behöver avhjälpas är den andliga fattigdomen: ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov, eftersom himmelriket tillhör dem.” (Matteus 5:3; jämför Lukas 6:20.) Kristus sade också: ”Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” (Johannes 18:37) Följaktligen var han inte i första hand känd som en undergörare eller helbrägdagörare, utan som lärare. (Markus 10:17—21; 12:28—33) Lägg i detta sammanhang märke till Markus 6:30—34. Vi läser där om ett tillfälle då Jesus hade sökt få lite tid för sig själv för att återhämta sig. Då ”fick han se en stor folkskara, och ... de var lika får utan herde”. Hur reagerade han? ”Han började lära dem många ting.” Ja, Jesus ansträngde sig verkligen för att fylla deras största behov: sanningen genom vilken de skulle kunna leva för evigt. — Johannes 4:14; 6:51.

12. Vad kan vi lära om Jesu inställning av Markus 6:30—34 och Markus 6:35—44?

¹² Även om Jesus lade tonvikten vid de ödmjuka judarnas andliga behov, så ignorerade han inte deras materiella behov. Markus’ berättelse visar att Jesus var vaken för behovet av bokstavlig mat. Apostlarna föreslog först att folkskaran skulle skickas i väg för att ”köpa sig något att äta”. Jesus instämde inte i detta. Då framkastade apostlarna möjligheten att ta något av de penningmedel som de hade med sig till att bestrida sina omkostnader och använda detta till att köpa mat. Jesus valde i stället att utföra det berömda underverk genom vilket han gav 5.000 män förutom kvinnor och barn en måltid bestående av sådan basmat som bröd och fisk. Somliga i våra dagar tycker kanske att det var lätt för Jesus att fylla folkskarans behov genom ett underverk. Vi bör dock inte förbise det förhållandet att han hyste sann omtanke, och han handlade därefter. — Markus 6:35—44; Matteus 14:21.a

13. På vilka andra sätt visade Jesus sitt intresse för människors väl?

¹³ Du har antagligen läst evangelieskildringar som visar att Jesu känslor för de olycksdrabbade sträckte sig längre än till enbart de fattiga. Han hjälpte också de sjuka och lidande. (Lukas 6:17—19; 17:12—19; Johannes 5:2—9; 9:1—7) Inte heller var det så att han bara botade dem som råkade finnas i närheten av honom. Ibland färdades han till den sjuke personen för att ge hjälp. — Lukas 8:41—55.

14, 15. a) Varför kan vi vara övertygade om att Jesus förväntade att hans efterföljare skulle visa en liknande omsorg som han gjorde? b) Vad gör vi väl i att fråga oss?

¹⁴ Men var fattiga och lidande lärjungars (eller sanningssökares) behov något som bara de som kunde ge hjälp genom att göra underverk skulle bry sig om? Nej. Alla Jesu lärjungar skulle bry sig om detta och handla därefter. Han uppmanade till exempel en rik man som önskade få evigt liv: ”Sälj allt vad du har och dela ut åt fattiga, så skall du få en skatt i himlarna.” (Lukas 18:18—22) Jesus gav också följande råd: ”När du låter duka till fest, bjud då in fattiga, krymplingar, ofärdiga, blinda, så kommer du att vara lycklig, eftersom de inte har något att återbetala dig med. Det skall nämligen återbetalas dig i de rättfärdigas uppståndelse.” — Lukas 14:13, 14.

¹⁵ En kristen är en efterföljare till Kristus, och därför bör var och en av oss fråga sig: I vilken utsträckning efterliknar jag Jesu inställning och sätt att handla mot de fattiga, de lidande och de olycksdrabbade? Kan jag uppriktigt säga precis som aposteln Paulus: ”Bli mina efterliknare, såsom också jag är Kristi”? — 1 Korintierna 11:1.

Paulus — ett lyckligt föredöme

16. Vad var av särskilt intresse för aposteln Paulus?

¹⁶ Det är på sin plats att nämna Paulus i det här sammanhanget, eftersom han också är ett utmärkt exempel att efterlikna. Som vi kan förvänta inriktade han sig först och främst på andras andliga behov. Han var ett ”sändebud på Kristi vägnar”, och han tiggde och bad andra: ”Bli försonade med Gud.” (2 Korintierna 5:20) Paulus’ speciella uppdrag var att predika och bygga upp församlingar bland icke-judarna. Han skrev: ”Jag hade blivit betrodd med de goda nyheterna för de oomskurna.” — Galaterna 2:7.

17. Hur vet vi att Paulus också uppmärksammade fysiska behov?

¹⁷ Men var det så att Paulus, som ju sade att han efterliknade Kristus, (likt Jehova och Jesus) brydde sig om medtillbedjares fysiska lidanden eller problem? Låt Paulus själv svara. I Galaterna 2:9 fortsatte han: ”Jakob och Kefas [Petrus] och Johannes ... gav ... mig och Barnabas högra handen till tecken på delaktighet med dem, för att vi skulle gå till nationerna.” Redan i följande vers tillade Paulus därefter: ”Vi [skulle] ständigt ... ha de fattiga i minnet. Just detta har jag också ivrigt strävat efter att göra.” (Galaterna 2:10) Paulus insåg alltså att han, trots att han var en missionärsapostel med ansvar för många församlingar, inte kunde vara så upptagen att han inte var intresserad av sina bröders och systrars fysiska väl.

18. Vilka ”fattiga” åsyftade Paulus antagligen i Galaterna 2:10, och varför bör de ha fått uppmärksamhet?

¹⁸ ”De fattiga” som han talade om i Galaterna 2:10 var antagligen i huvudsak judekristna i Jerusalem och Judeen. Det hade tidigare förekommit ”knot från de grekisktalande judarnas sida mot de hebreisktalande judarna, därför att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga utdelningen” av mat. (Apostlagärningarna 6:1) När Paulus nämnde att han var en apostel till nationerna, förklarade han därför att han inte förbigick några i det kristna broderskapet. (Romarna 11:13) Han insåg att den fysiska omsorgen om bröderna var inbegripen i orden: ”Ingen söndring skulle finnas i kroppen, utan lemmarna skulle ha samma omsorg om varandra. Och om en lem lider, lider alla de andra lemmarna med den; eller om en lem blir ärad, gläder sig alla de andra lemmarna med den.” — 1 Korintierna 12:25, 26.

19. Vilket bevis har vi för att Paulus och andra handlade i enlighet med sin omsorg om de fattiga?

¹⁹ När kristna i Jerusalem och Judeen led på grund av fattigdom, lokal hungersnöd eller förföljelse, så reagerade några avlägset belägna församlingar. De måste naturligtvis ha kommit ihåg sina behövande bröder i bön till Gud om stöd och tröst. Men de lät det inte stanna vid det. Paulus skrev att ”de som bor i Macedonien och Akaja har ... funnit behag i att genom ett bidrag dela med sig av sina ägodelar till de fattiga bland de heliga i Jerusalem”. (Romarna 15:26, 27) De som gav sådana ekonomiska bidrag till sina nödställda bröder blev ”berikade för varje form av givmildhet, som genom oss framkallar en tacksägelse till Gud”. (2 Korintierna 9:1—13) Gav inte detta dem orsak att vara lyckliga?

20. Varför kunde de bröder som gav bidrag för att hjälpa ”de fattiga” vara lyckliga?

²⁰ De bröder som delade sina ägodelar med ”de fattiga bland de heliga i Jerusalem” hade ytterligare en orsak till lycka. Att dessa bidragsgivare brydde sig om de nödställda skulle hjälpa dem att få Guds godkännande. Vi kan se varför genom att lägga märke till att det grekiska ord som har översatts med ”bidrag” i Romarna 15:26; och 2 Korintierna 9:13 innefattar följande: ”tecken på samhörighet, bevis på broderlig endräkt, också gåva”. Det används i Hebréerna 13:16, där vi läser: ”Glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer.”

Kommer vi att vara lyckliga?

21. Vad kan vi sluta oss till att det är som kommer att ge oss en grundval till att vinna lycka?

²¹ I detta dryftande har vi granskat de bibliska bevisen för att Jehova Gud, Jesus Kristus och aposteln Paulus brydde sig om de nödställda. Vi har lagt märke till att de alla insåg att det var de andliga behoven som först och främst borde uppmärksammas. Men det är också sant att de alla på mycket praktiska sätt visade sitt intresse för de fattiga, de sjuka och dem som upplever motgångar. De kunde finna lycka genom att ge praktisk hjälp. Bör detta på något sätt vara mindre sant om oss? Aposteln Paulus uppmanade oss att ”ha Herren Jesu ord i minnet, då han själv sade: ’Det är lyckligare att ge än att få.’” — Apostlagärningarna 20:35.

22. Vilka aspekter på detta ämne återstår det för dig att uppmärksamma?

²² Men du kanske frågar: Vad kan jag egentligen göra? Hur kan jag veta vem som är i verkligt behov? Hur kan jag erbjuda hjälp på ett sätt som inte uppmuntrar till lättja, som är vänligt och realistiskt, som tar hänsyn till andras känslor och som är i jämvikt med min kristna plikt att sprida de goda nyheterna? Följande artikel kommer att ta upp aspekter på det här ämnet och lägga en grund för dig att finna ytterligare lycka.

[Fotnot]

Gör mer än säg: ”Håll er varma och mätta”

”Om ... någon av er säger till dem [behövande bröder]: ’Gå i frid, håll er varma och mätta’, men ni inte ger dem de ting som är nödvändiga för kroppen, till vilken nytta är väl det? ... Tron, om den inte har gärningar, [är] i sig själv död.” — JAKOB 2:15—17.

1. Hur råkade en broder i Nigeria i nöd?

MAN beräknar att Lebechi Okwaraocha föddes före år 1880, så han är en bra bit över hundra år. Han ärvde och tillbad sina nigerianska föräldrars juju. Sedan, när han var i 80-årsåldern, började han studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Han tillämpade det han fick lära sig och blev döpt. Han har således varit ett vittne i närmare 30 år nu. Efter ett mycket häftigt störtregn för inte så länge sedan besökte äldste från hans församling honom och hans 72-åriga hustru, som tillhör den anglikanska kyrkan. Båda var förtvivlade — golvet i deras hydda med tak av palmblad stod under vatten, och de hade inga släktingar som kunde ge dem logi eller hjälpa med att reparera. Vad skulle du ha gjort om du hade varit där? Låt oss, innan vi tar reda på vad som hände, begrunda några bibliska råd.

2. Varför är vi intresserade av ”förträffliga gärningar”?

² Kristus Jesus ”gav sig själv för oss för att kunna ... rena åt sig ett folk som är helt hans eget, nitiskt i fråga om förträffliga gärningar”. (Titus 2:14) Dessa gärningar kretsar kring det livsfrälsande predikandet om Riket. (Markus 13:10; Uppenbarelseboken 7:9, 10) Men ”förträffliga” kristna ”gärningar” inbegriper mer än det livsviktiga predikandet, för Jesu halvbror Jakob förklarar: ”Den form av gudsdyrkan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att se till föräldralösa och änkor i deras betryck och att bevara sig utan fläck från världen.” — Jakob 1:27.

3, 4. Vad kan vi lära oss av kapitlen 3—5 i 1 Timoteus om ”förträffliga gärningar”, och vilka frågor leder detta till?

³ Församlingarna under det första århundradet ägnade sig åt båda slagen av ”förträffliga gärningar”. Efter det att aposteln Paulus i kapitel 3 i 1 Timoteus angett kvalifikationerna för tillsyningsmän och biträdande tjänare skrev han att ”den levande Gudens församling” är ”en pelare och ett stöd för sanningen”. (1 Timoteus 3:1—15) Han visade att kristna som förblev vid sådana sanningsenliga läror skulle kunna frälsa både sig själva och dem som lyssnade till dem. (1 Timoteus 4:16) Därefter dryftade Paulus den förträffliga gärning som bestod i att sörja materiellt för trogna änkor som var ”utblottade”. — 1 Timoteus 5:3—5.

⁴ Jämte vårt evangeliseringsarbete bör vi således ägna uppmärksamhet åt sådana ”förträffliga gärningar” som att ”se till föräldralösa och änkor i deras betryck”. Vad kan äldste och biträdande tjänare göra i detta hänseende som de som ”har ledningen”? (Hebréerna 13:17) Hur kan vi andra bistå dem i detta? Och vad kan vi personligen göra, när det gäller att utföra ”förträffliga gärningar” av det här slaget?

Äldste som utövar fin ledning

5. Hur fyllde Paulus ett speciellt behov, och vilka nutida motsvarigheter finns det till detta?

⁵ När ett speciellt behov uppstod i Judeen tog Paulus, en äldste, ledningen i fråga om att organisera hjälpverksamhet. Ett sådant ledarskap reducerade eventuell förvirring till ett minimum; saker och ting kunde fördelas rättvist enligt behov. (1 Korintierna 16:1—3; Apostlagärningarna 6:1, 2) Nutida äldste har också tagit ledningen i hjälpverksamheten efter katastrofala översvämningar, jordskred, jättevågor, tornador eller jordbävningar och därigenom ”med personligt intresse” hållit ”ett öga” på andra. — Filipperna 2:3, 4.

6. Vilket gensvar gav de äldste, när det inträffade en katastrof i Kalifornien?

⁶ Vakna! för 8 oktober 1986 gav ett exempel på sådan kristendom i verksamhet. Äldste gav gensvar när en fördämning brast och förorsakade en översvämning i Kalifornien i USA. Dessa andliga herdar gjorde snabbt en kontroll av sin hjord för att se vilka som kunde saknas eller som var i behov av läkarvård eller mat eller logi. Äldstebröderna samordnade sina ansträngningar med Jehovas vittnens huvudkontor. En hjälpkommitté tillsattes, och när medvittnen anlände för att hjälpa till, organiserades de i arbetslag för att städa och reparera de hem som hade skadats. Dessa äldste övervakade också inköpen och fördelningen av proviant. Detta belyser att när det uppstår sådana speciella behov kan varje lärjunge bestämma sig för att ge eller att handla enligt vad han har ”råd” till, men det vore vist att rådgöra med tillsyningsmännen på platsen och få vägledning av dem. — Jämför Apostlagärningarna 11:27—30.

7. Till vilka mera vanliga behov bör vi också ge gensvar?

⁷ Medan du (antingen du är äldste eller ej) kanske emellanåt kan ge gensvar till ett större behov efter en katastrof, så finns det mer allmänna behov som kan vara precis lika trängande — de som finns i din egen församling. Därför att dessa behov kanske inte är så sensationella som de som uppstår vid en stor katastrof kan de lätt förbises eller bara få minimal uppmärksamhet. Men det slags behov som omnämns i Jakob 2:15—17 är faktiskt lokala behov. Ja, din församling kan erbjuda den största utmaningen i fråga om huruvida din ”tro” har ”gärningar” eller är ”död” ”i sig själv”.

8. Hur kan tillsyningsmän ådagalägga vishet när det gäller att ta hand om behov i församlingen?

⁸ När det gäller att ta ledningen bör äldste vinnlägga sig om att vara ”visa och förståndiga”. (Jakob 3:13) Genom vishet kan de skydda hjorden mot bedragare som går från broder till broder (eller från församling till församling) och lånar pengar eller diktar upp historier för att få ”hjälp”. Det är förståndigt av tillsyningsmän att inte ha förståelse för lättja, för den bibliska regeln är denna: ”Om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta.” (2 Tessalonikerna 3:10—15) De vill dock inte stänga ”sin ömma medkänslas dörr” och inte heller leda sina bröder till att göra detta. (1 Johannes 3:17) Ett annat skäl till att de måste ådagalägga vishet är att bibeln inte ger oss en ändlös rad med regler för hur man skall sörja för de behövande och nödställda. Förhållandena skiftar från tid till tid och från plats till plats.

9. a) Hur sörjde man för kristna änkor som var förtjänta av hjälp under det första århundradet? b) Vad slags hjälp kan sådana personer dra nytta av i våra dagar?

⁹ I Första Timoteus 5:3—10 skrev Paulus om änkor som hade ”lämnats utblottade” och som var förtjänta av hjälp. Det var i första hand deras troende släktingar som var ansvariga för att hjälpa dem; att försumma denna skyldighet skulle kunna skada släktingarnas ställning inför Gud. Men om en behövande änka som var förtjänt av hjälp inte kunde få hjälp på det här sättet, så var det möjligt för de äldste att ordna med en viss materiell hjälp från församlingen. På senare tid har också somliga församlingar hjälpt speciellt behövande ibland sig. Men de flesta länder har nu program stödda av skattemedel för de gamla, de svaga och dem som är villiga att arbeta men inte kan få arbete. Men kristna äldste kan önska hjälpa på annat sätt. Somliga som har varit i verklig nöd och som till fullo uppfyller kraven för att få understöd från staten får inte detta, därför att de inte vet hur man skall ansöka om det eller är alltför försagda för att fråga. Äldste kan således höra sig för hos vederbörliga myndigheter eller kontakta vittnen som har erfarenhet i sådana här frågor. Sedan kan de ordna med att någon duktig broder eller syster hjälper den behövande personen att få de bidrag som går att få. — Romarna 13:1, 4.

Att organisera praktisk hjälp

10. Vad bör äldste ägna uppmärksamhet åt, när de tjänar som herdar för hjorden?

¹⁰ Det är ofta vakna tillsyningsmän som är nyckeln till att nödställda och behövande vänner får hjälp av kärleksfulla bröder och systrar. De äldste bör vara vakna för andliga och fysiska behov, när de är herdar för alla i hjorden. Som vi förstår ger de äldste eftertryck ”åt bön och åt ordets tjänst”. (Apostlagärningarna 6:4) Därför måste de försöka organisera saker och ting så att de av hjordens medlemmar som är sängbundna eller ligger på sjukhus får andlig mat. De äldste kan låta mötena spelas in på band för dem som inte kan vara närvarande. Äldste och biträdande tjänare som turas om att lämna dessa band har funnit att deras besök gör det möjligt för dem att meddela andra andliga gåvor. (Romarna 1:11, 12) Samtidigt kan de utröna vad personen för dagen behöver.

11. Belys hur hjälp kan organiseras för en syster som är i behov av hjälp.

¹¹ De kanske lägger märke till att en handikappad eller gammal syster ibland skulle kunna komma till Rikets sal eller helt kort vara med i tjänsten på fältet, om någon syster hjälpte henne med att bada och klä sig. (Jämför Psalm 23:1, 2, 5.) Tillsyningsmännen skulle till och med kunna ge någon ibland sig i uppdrag att organisera detta. De kan också efterlysa frivilliga i församlingen som kan färdas med den person som behöver hjälp eller som kan skjutsa denne. Att ha ett schema för detta skulle göra saker och ting ännu mer välordnade.

12. Hur kan andra samarbeta med tillsyningsmännen, när det gäller att hjälpa sjuka eller gamla?

¹² Äldste kan lägga märke till andra saker, där man skulle kunna erbjuda hjälp eller göra kärleksfulla anordningar. En gammal eller sjuk syster har kanske inte kunnat sköta om sitt hem så som hon brukade kunna. Skulle några biträdande tjänare eller andra kunna ge henne ett handtag? Att de klipper gräsmattan eller buskarna kanske till och med får henne att må bättre, eftersom hon nu vet att huset inte längre är en orsak till smälek i grannskapet. Behöver trädgården rensas eller vattnas? Skulle någon syster som går och handlar mat vara villig att höra efter med henne om hon behöver något och så köpa detta åt henne? Kom ihåg att apostlarna var intresserade av sådana praktiska aspekter och att de organiserade duktiga personer i församlingen till att ge hjälp. — Apostlagärningarna 6:1—6.

13. Vad blev resultatet av att de äldste hjälpte den nigerianske broder som nämndes tidigare?

¹³ De äldste som nämndes tidigare visade sådan kristen omsorg, när de vid ett herdebesök fann Lebechi Okwaraocha och dennes hustru i ett bedrövligt tillstånd. Äldstekretsen tog snabbt upp saken och lät församlingen få veta vad de tänkte göra — låta bygga om huset. Olika bröder och systrar skänkte material och tog villigt del i projektet. På en vecka byggde de ett ordentligt litet hus med plåttak. Så här lyder rapporten från Nigeria:

”Byborna blev förvånade och kom spontant med mat och dryck till bröderna och systrarna som ivrigt arbetade långa dagar för att fullborda arbetet innan nästa störtregn kom. Många bybor klagade över andra religiösa grupper vilka, enligt vad de sade, plundrade människorna i stället för att hjälpa de fattiga. Denna händelse blev det allmänna samtalsämnet. Byborna har blivit mycket mottagliga, och man har startat många bibelstudier i hem.”

Din andel i dessa ”förträffliga gärningar”

14. Vilken inställning bör vi ha till att utföra ”förträffliga gärningar” mot våra bröder?

¹⁴ Vi kan naturligtvis ofta ge gensvar personligt och direkt till behoven hos de äldre, de svaga, dem som ligger på sjukhus eller dem i vår omgivning som på annat sätt är drabbade. Om vi ser ett sätt att kunna visa verklig kristendom, varför då inte sätta i gång och försöka hjälpa? (Apostlagärningarna 9:36—39) Vår motivation är inte påtryckningar från andra, utan kristen kärlek. Det man först och främst behöver för att ge någon form av praktisk hjälp är ett verkligt intresse och verklig medkänsla. Ingen av oss kan naturligtvis vrida tillbaka klockan för de gamla, bota sjukdomar genom underverk eller se till att alla i församlingen får det lika ställt i ekonomiskt avseende. Men vi bör absolut ha en intresserad och en generös anda. När vi har det och handlar därefter, kommer detta att stärka kärlekens band mellan oss och dem som vi hjälper. Detta var vad som hände mellan Paulus och Onesimus, som var relativt ny som kristen och som tjänade Paulus i dennes ”bojor”. — Filemon, vers 10—13; Kolosserna 3:12—14; 4:10, 11.

15. Hur skulle vi kunna hjälpa vissa personer som är förtjänta av hjälp och som är i verklig nöd?

¹⁵ Ibland kan vi ge gensvar till ett materiellt behov med en omtänksam gåva, antingen vi skickar denna anonymt eller vi ger den på tumanhand. Har en broder förlorat sitt arbete och inte kunnat finna ett nytt? Har en syster fått oväntade utgifter för läkarvård; har hon varit med om en olycka eller blivit rånad? Sådana här situationer kan uppstå i vår omgivning. När vi ger ”barmhärtighetsgåvor” kommer vår Fader, som ser på i det fördolda, att iaktta och godkänna. (Matteus 6:1—4) Eller i stället för att ge pengar kan vi kanske likt Job ge kläder åt den fattige och livsmedel eller hemlagad mat åt änkan eller den faderlöse. — Job 6:14; 29:12—16; 31:16—22.

16. På vilket annat praktiskt sätt kan man ibland ge hjälp? Belys detta.

¹⁶ Din erfarenhet eller dina kontakter kan bli en källa till praktisk hjälp. En broder bad broder W— om ett lån. Hans vänliga svar löd: ”Varför tror du att jag kan ha några extra pengar att låna ut?” Det svar han fick var: ”Därför att du kan sköta pengar bättre.” Med urskillning föreslog broder W—, som ofta hade lånat ut pengar till behövande: ”Det du kanske egentligen behöver är hjälp att lära dig sköta pengar, och jag skulle vara glad att få hjälpa dig, om du vill ha min hjälp.” En sådan hjälp är särskilt uppskattad av bröder som behöver justera sin levnadsstandard till nya förhållanden eller som är villiga att arbeta hårt också i ett arbete som inte har så hög status. Om ett lån verkligen behövs, vore det naturligtvis bra att göra upp en undertecknad bekräftelse av det, så att det inte uppstår några problem längre fram. Men många bröder som inte gärna vill låna pengar skulle uppskatta mycket att få personlig hjälp i form av råd eller att någon delar med sig av sina erfarenheter. (Romarna 13:8) Detta illustreras av en erfarenhet från Västafrika om Emmanuel:

Trots att Emmanuel var utbildad frisör hade han inte många kunder, och han blev modfälld över att han inte var i stånd att försörja sig. Då frågade en vaken äldste i församlingen Emmanuel om han skulle kunna tänka sig att utföra något annat slag av arbete. Ja, svarade han, för han tänkte inte låta yrkesstolthet stå i vägen för sig. Äldstebrodern talade med bekanta och fann ett arbete åt Emmanuel som vaktmästare vid ett sjukhus. Han har klarat detta arbete bra och har kunnat hjälpa andra i församlingen.

17. Hur skulle man kunna hjälpa en broder som är på sjukhus? (Psalm 41:2—4)

¹⁷ När en kristen vistas på sjukhus eller vårdhem får medkristna särskilda tillfällen att hjälpa. Återigen är det viktigt med uppriktigt intresse och omsorg. Man kan visa detta genom sin villighet att läsa ur uppbyggande kristen litteratur eller berätta uppmuntrande erfarenheter för patienten. Men finns det fysiska behov som man kan hjälpa till med? På sina håll är vårdresurserna så överbelastade att en patient varken blir badad eller får något att äta, om han inte blir badad eller får mat av någon besökare. Om läkarna tillåter det, kan du därför ta med dig ett näringsrikt mål mat till honom eller hjälpa honom att tvätta håret eller bada. Skulle en varm morgonrock eller ett par tofflor komma att uppskattas? (2 Timoteus 4:13) Eller skulle du kunna erbjuda dig att sköta om någon sak som oroar patienten? Kanske han oroar sig för hur hans lön skall kvitteras ut och hans räkningar betalas. Du kan ge värdefull hjälp också genom att göra enkla saker för honom, till exempel se till att posten inte hopar sig vid hans hus, att växterna vattnas eller att värmepannan stängs av.

18. Vad är du besluten att göra när det gäller bröder som är i behov av hjälp?

¹⁸ Vi kan säkert alla finna sätt varigenom vi kan göra framsteg i fråga om att göra mer än att bara säga: ”Håll er varma och mätta.” (Jakob 2:16) Tänk på bröderna och systrarna i din församling. Är några som är förtjänta av hjälp i verklig materiell nöd, är de sjuka, handikappade eller bundna vid sängen? Vad kan du göra på ett praktiskt sätt för att hjälpa älskade medlemmar av församlingen för vilka Kristus dog? Att du har denna inställning kommer att hjälpa dig att bli bättre rustad att ge ett snabbt gensvar, om det uppstår svårigheter.

19. a) Varför är det så viktigt med balans på det här området? b) Vad är det bästa vi kan göra för andra, och varför är det så? (Psalm 72:4, 16)

¹⁹ Genom att vinnlägga oss om att hjälpa våra bröder kommer vi att bevisa att vår tro inte är död. Samma tro driver oss att arbeta hårt i det kristna predikoarbetet. Vi måste bevara balansen mellan att hjälpa andra materiellt och att regelbundet ta del i det kristna evangeliseringsarbetet. (Jämför Matteus 15:3—9; 23:23.) Jesu råd till Marta och Maria återspeglar den balansen. Han sade att om en människa vägde materiella tillgångar i förhållande till andlig mat, så är den senare ”den goda delen”, som inte skall tas ifrån någon. (Lukas 10:39—42) Den sjuke och den fattige kommer alltid att finnas i den här tingens ordning. Vi kan och vi bör göra gott mot dem. (Markus 14:7) Men det bästa och mest bestående goda som vi kan göra är ändå att undervisa andra om Guds rike. Det var det som Jesus koncentrerade sig på. (Lukas 4:16—19) Det är det sätt varigenom den fattige, den sjuke och den nödställde kan få bestående lättnad. Vilken glädje är det inte att hjälpa våra bröder och andra att sätta sitt hopp till Gud och att ”gripa fast tag om det verkliga livet”! — 1 Timoteus 6:17—19.

[Ruta på sidan 17]

Församlingen visade omsorg

Ett par som hade flyttat till en liten församling på landsbygden skickade in följande tankeväckande rapport:

”För tre år sedan sålde min hustru och jag vårt hus och flyttade till en församling långt borta som behövde mogen hjälp, därför att det hade varit vissa problem i församlingen. Jag innehade snart fyra ansvarsställningar. Vi älskade vännerna och önskade arbeta tillsammans med dem. Under månadernas gång förbättrades andan i församlingen, och två fina äldstebröder flyttade in.

Min hustru började få problem med hälsan, och förra året behövde hon genomgå en större operation. Den dag hon lades in på sjukhus fick jag hepatit. Två månader senare blev jag friställd, därför att ekonomin i trakten var mycket dålig. Våra tillgångar var uttömda, jag var arbetslös, och vi försökte båda två att återvinna hälsan. Jag var modfälld, därför att områdeskonventet närmade sig och jag hade en punkt på programmet. Jag hade också en uppgift på kretssammankomsten, som skulle hållas inom ett par veckor. Men utan pengar hade jag inte en aning om hur jag skulle kunna komma till dessa eller ens hur jag skulle kunna ta hand om min familj. En förmiddag gick min hustru ut i tjänsten, och jag satte mig ner för att tänka igenom vår situation.

När jag tittade ut genom fönstret, frågade jag mig själv var min förtröstan på Jehova fanns. Jag hade sagt till min hustru att inte oroa sig, men nu började jag tvivla. Jag uttryckte sedan min ’lilla tro’ för Jehova och bad honom om hjälp. När jag slutade att be knackade en broder på dörren. Han ville att jag skulle följa med honom och dricka en kopp kaffe. Jag förklarade att det var bäst att jag inte gjorde det, för jag måste arbeta på min programpunkt på mötet den kvällen. Men han var mycket envis och sade att det bara skulle ta några minuter, och därför gick vi. Vi återvände en halvtimme senare, och när jag steg ur hans bil kände jag mig bättre.

När jag steg in i huset lade jag märke till att det stod fullt med specerier på köksbänken. Jag tänkte att min hustru måste ha varit ute och handlat. ’Men vänta lite, hur skulle hon ha kunnat det; vi har ju inga pengar.’ Sedan fick jag se ett kuvert. På framsidan stod det:

’Från era bröder och systrar, som älskar er så mycket. Lägg inte något av detta i bidragsbössan. Det har vi redan ordnat för er.’

Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag tänkte på min ’lilla tro’, och detta fick mig att gråta ännu mer. Därefter kom min hustru hem. Jag pekade bara på maten och de andra gåvorna. Hon brast också i gråt tillsammans med de båda systrar som hade kommit in tillsammans med henne. Vi försökte förklara att vi inte kunde ta emot så mycket, men systrarna talade om för oss att ingen visste vem som hade gett vad. Hela församlingen hade varit med, och de önskade göra det därför att de tyckte att vi hade lärt dem hur man ger åt andra. Detta ledde bara till mer tårar!”

Senare, när brodern skrev ner den här berättelsen, hade firman där han arbetade åter kommit på fötter, och han och hans hustru tog del i hjälppionjärtjänsten.

[Ruta på sidan 18]

Bevis på kristen kärlek

En församling av Jehovas vittnen i västra Förenta staterna råkade ut för en unik situation som gav dem tillfälle att visa kristen kärlek, alldeles som bibeln anbefaller. På deras distrikt öppnade staten ett centrum för svårt handikappade som drabbats av slaganfall. En av dem som först flyttade dit var Gary, 25 år, som inte längre kunde skötas i sitt hem. Genom sjukdomen hade han blivit förlamad i både armar och ben, och hans talförmåga hade också påverkats.

Gary hade varit ett döpt vittne i sju år. Så fort han kom till det nya centrumet ville han besöka församlingsmötena där på platsen. Hans föräldrar bodde inte så långt bort, och under en tid tog de med honom till mötena. Men andra bröder i församlingen började med tanke på deras ålder hjälpa till. En broder ägde en skåpbil. Därför brukade han, hans hustru och deras två flickor göra sig klara och åka hemifrån 45 minuter innan mötet började för att på så sätt hinna hämta Gary. De brukade skjutsa hem honom igen efter mötet, vilket gjorde att de själva kom hem ganska sent.

Men någonting började utvecklas vid centrumet. Andra offer för slaganfall visade intresse för bibelns sanning. Snart tackade ett par av dem ja till ett bibelstudium. Senare visade också andra intresse. Hur skulle man kunna föra alla dessa till mötena? En annan familj i församlingen köpte en skåpbil, och ett företag som ägdes av ett vittne i församlingen ställde en tredje skåpbil till förfogande. Trots detta hände det ibland att dessa tre bilar inte räckte till eller var tillräckligt handikappanpassade. Kunde församlingen göra någonting mer?

De äldste resonerade igenom saken och föreslog sedan att en handikappbuss skulle inköpas enbart för att skjutsa de handikappade till och från mötena. Församlingen gick med på detta och bidrog med glädje med de medel som behövdes. Några vittnen från trakten där omkring hörde talas om denna föranstaltning och gav också bidrag. En buss införskaffades, och den var anpassad så att den kunde ta rullstolar.

Nu ansvarar olika bokstudiegrupper varje månad för att bussen körs till möten och sammankomster. Fem handikappade från centrumet kommer regelbundet på mötena, och fyra av dem är nu döpta vittnen. Många bröder och systrar, som har fått erfara hjälpandets glädje, har kommit att lära känna och älska dem. Hur då? Genom att hålla sångboken och slå upp skriftställen åt dem under mötena. Vid kretssammankomster och områdeskonvent har de till och med fått hjälpa till med att mata dem och sköta dem som inte kan klara sig själva. Detta har frambringat en ömsesidig tillgivenhet som verkligen är hjärtevärmande att se. Och hur har det gått för Gary? Han tjänar nu som biträdande tjänare i denna församling som i handling visat sådan kärlek. — Apostlagärningarna 20:35.