Lärdomen från en kruka med stekflott

Krigets fasor hör till mina tidigaste minnen, i synnerhet det vi upplevde mot slutet av andra världskriget medan vi flydde för livet, då jag var bara fyra år. Vår familj, som bestod av sju personer, hade bott i Ostpreussen, som då var en del av Tyskland.

JAG stirrade ut i det kusliga mörkret och lyssnade till en division ryska bombplan som närmade sig. Bländande blixtar och öronbedövande explosioner antände plötsligt bränsletankar några hundra meter längre bort. Tåget som vi var på skakade på rälsen, och människor skrek. Men snart försvann bombplanen, och vår färd fortsatte.

Vid ett annat tillfälle vaknade jag ur en orolig sömn och såg hur en skrikande kvinna försökte ta sig ut ur den boskapsvagn som vi åkte i. Far hindrade henne och knuffade in henne igen. Kvinnan hade somnat nära dörren med sitt lilla barn i famnen. När hon vaknade, upptäckte hon att barnet hade frusit ihjäl. Män kastade då ut den döda kroppen i snön, och överväldigad av sorg försökte modern öppna dörren och hoppa ut för att dö där med sitt barn.

För att bekämpa den starka kölden hade man ställt en bukig kamin i mitten av vagnen. Det lilla förrådet av ved i ena änden av vagnen användes sparsamt till att koka potatis. Potatissäckar tjänade också som sängar åt oss, eftersom de gav viss isolering mot det kalla golvet i vagnen.

Varför flydde vi för livet? Hur kunde vår familj överleva flera månader som flyktingar? Låt mig berätta.

Judiskt arv

Jag föddes den 22 december 1940 — yngst av fem barn — i Lyck i Ostpreussen (nuvarande Elk i Polen). Religiös förföljelse hade tvingat mina judiska förfäder att lämna Tyskland under senare delen av 1700-talet. De flyttade till Ryssland i en av historiens stora massflyttningar. År 1917 flyttade min farfar, som var jude, från sin by nära floden Volga till Ostpreussen för att undkomma den antisemitiska förföljelsen i Ryssland på den tiden.

Farfar fick tyskt medborgarskap, och Ostpreussen verkade vara en trygg tillflyktsort. De som hade judiska förnamn tog ariska namn. Därför blev min far, Friedrich Salomon, känd som Fritz. Mor däremot var preussiska. Hon och far, som var musiker, gifte sig år 1929.

För mina föräldrar verkade livet vara fyllt av lycka och löften. Mormor Fredericke och mormorsmor Wilhelmine ägde en stor gård, och den blev som ett andra hem för mina föräldrar och oss barn. Musik spelade en stor roll i vårt familjeliv. Mor spelade trummor i fars dansorkester.

Nazisternas ockupation

År 1939 började hotfulla moln torna upp sig vid den politiska horisonten. Adolf Hitlers så kallade slutgiltiga lösning av judefrågan började bekymra mina föräldrar. Vi barn var inte medvetna om vårt judiska arv, och vi fick inte veta något om det förrän vid mors död år 1978 — nio år efter det att far hade dött.

För att ingen skulle misstänka att far var jude, tog han värvning i tyska armén. Till att börja med tjänade han i musikkåren. Men någon som tydligtvis kände till hans bakgrund sade att han var jude, och därför blev hela vår familj förhörd och fotograferad. Nazisternas experter försökte fastslå om vi hade judiskt utseende eller inte. Vi måste ha sett tillräckligt ariska ut, för lyckligtvis blev vi inte arresterade eller fängslade.

När Tyskland invaderade Polen den 1 september 1939, började fruktan härska i vårt en gång så fridsamma område. Mor ville genast flytta till ett tryggare område, men nazistiska myndighetspersoner hindrade med våld familjen att göra det. När sedan de ryska arméerna avancerade mot Ostpreussen under sommaren 1944, bestämde sig tyskarna för att evakuera Lyck med omnejd. En dag i juli fick vi bara sex timmar på oss att lämna vårt hem.

Massflykt i panik

Mor var chockad. Vad skulle vi ta med oss? Vart skulle vi ta vägen? Hur skulle vi färdas? Skulle vi någonsin komma tillbaka? Varje familj var strikt begränsad beträffande vad de kunde ta med sig. Mor valde klokt nog nödvändiga artiklar — däribland en stor lerkruka med stekflott och bitar av bacon — precis lagom så att vi lätt kunde bära dem. Andra familjer valde att ta med sig sina dyrbara materiella ägodelar.

Den 22 oktober 1944 gick ryska trupper in i Ostpreussen. En skribent förklarade: ”Det var inte förvånande att ryska soldater, som hade sett sina egna familjer slaktas och hus och sädesfält brännas, ville hämnas.” Förödelsen sände chockvågor över Ostpreussen, och folket flydde i panik.

Vid det laget var vi flyktingar och bodde längre västerut i Ostpreussen. Den enda flyktvägen tycktes nu vara via Östersjön, och därför flydde människor till hamnstaden Danzig (nuvarande Gdańsk i Polen). Där låg fartyg som tvångskommenderats till akuta räddningsoperationer. Vår familj missade tåget som skulle ta oss ombord på det tyska passagerarfartyget Wilhelm Gustloff, som avgick från Gdynia nära Danzig den 30 januari 1945. Vi fick senare reda på att ryska torpeder hade sänkt fartyget och att omkring 8.000 passagerare försvann i det iskalla vattnet.

När flyktvägen sjöledes var stängd, tog vi oss västerut. Eftersom far hade tillfällig permission från armén, slog han följe med oss under en del av tågresan, som beskrivits i inledningen. Snart var han tvungen att återvända till militärtjänsten, och vi fortsatte den långa och farliga resan på egen hand. Mor vaktade krukan med stekflott och portionerade ut lite åt gången. Det kompletterade den lilla mängd mat vi kunde skrapa ihop utmed färden, och på det sättet höll vi oss vid liv under den långa, kalla vintern. Krukan med stekflott visade sig vara värdefullare än allt guld eller silver!

Så småningom kom vi till staden Stargard, där tyska soldater och Röda korset hade satt upp ett soppkök nära järnvägsstationen. För ett mycket hungrigt barn kändes soppan underbar. Med tiden kom vi till Hamburg i Tyskland, hungriga och utmattade, men tacksamma över att vara vid liv. Vi fördes till en lantgård intill floden Elbe, tillsammans med ryska och polska krigsfångar. Den 8 maj 1945, då kriget i Europa tog slut, var vi i en mycket otrygg situation.

Livet som flyktingar

Far hade tagits till fånga av amerikanerna, och de behandlade honom väl, särskilt när de fick reda på att han var musiker. De drog nytta av hans musikaliska färdigheter, när de firade USA:s självständighetsdag. Kort därefter lyckades han fly och ta sig till Hamburg, där vi lyckligt återförenades. Vi bodde i en liten stuga, och snart kom både farmor och mormor lyckligt och väl dit och förenade sig med oss.

Med tiden började emellertid ortsbefolkningen, däribland medlemmar av vår egen lutherska kyrka, bli förbittrad på de många flyktingarna. En kväll besökte prästen vår familj. Det verkade som om han ville förolämpa oss genom att säga något kränkande om vår ställning som flyktingar. Far, som var kraftigt byggd, blev rasande och attackerade prästen. Både mor, farmor och mormor fick hålla tillbaka far. Men sedan lyfte han upp prästen från golvet, bar honom till dörren och knuffade ut honom. Från och med då förbjöd han alla samtal om religion i sitt hem.

Strax efter den här händelsen fick far arbete vid den tyska järnvägen, och vi flyttade till ett av Hamburgs ytterområden, där vi bodde i en oanvänd järnvägsvagn. Senare byggde far ett enkelt hus åt oss. Men hatet mot flyktingar fortsatte, och när jag var liten utsattes jag för mycket fysisk och känslomässig misshandel av barnen på orten.

Familjens val av religion

Som barn sov jag i samma rum som farmor och mormor. När far inte var hemma, talade de båda ofta med mig om Gud, sjöng sånger och läste Bibeln, trots fars befallning. Mitt andliga intresse väcktes. När jag var tio år, började jag därför gå till kyrkan, ungefär en mil, för att vara med där på söndagarna. Jag måste dock säga att jag blev besviken, när jag inte fick tillfredsställande svar på många av de frågor jag ställde.

På sommaren år 1951 knackade en prydligt klädd man på vår dörr och erbjöd mor ett exemplar av tidskriften Vakttornet. ”Vakttornet ger insikt om Guds kungarike”, sade han. Mitt hjärta spratt till, för det var det jag önskade. Mor avböjde vänligt, utan tvivel på grund av fars motstånd mot religion. Jag vädjade emellertid till henne så mycket att hon lät sig bevekas och skaffade ett exemplar åt mig. En tid senare kom Ernest Hibbing tillbaka och lämnade boken ”Låt Gud vara sannfärdig”.

Ungefär vid den tiden råkade far ut för en olycka på arbetet och bröt benet. Detta medförde att han, till sin stora förtret, var tvungen att vara hemma. Hans ben var gipsat, men han kunde ändå linka omkring. Vi var förbryllade över att han försvann under dagarna och dök upp bara vid måltiderna. Detta fortsatte under en hel vecka. Jag lade märke till att när far försvann, försvann också min bok. Så vid en måltid sade far till mig: ”Om den där mannen kommer tillbaka, vill jag träffa honom!”

När broder Hibbing återkom, dängde far till vår förvåning boken i bordet och sade: ”Den här boken är sanningen!” Ett bibelstudium sattes genast i gång, och med tiden tog andra familjemedlemmar del i studiet. Broder Hibbing blev min betrodde rådgivare och en verklig vän. Jag blev snart avstängd från söndagsskolan, då jag försökte berätta om mina nyvunna trosuppfattningar. Jag gick därför ur kyrkan.

I juli 1952 började jag predika de goda nyheterna om Guds kungarike från hus till hus tillsammans med min käre vän. Varje söndag uppmanade broder Hibbing mig att noggrant lyssna till hur han framförde budskapet till dem vi besökte. Efter några veckor pekade han på ett stort kvarter med hus och sade: ”De är alla dina, och du får besöka dem på egen hand.” Med tiden kom jag över nervositeten och hade god framgång i att tala med människor och lämna biblisk litteratur till dem.

Snart var jag kvalificerad för dop som symbol för mitt överlämnande åt Jehova. Både far och jag blev döpta den 29 mars 1953, och senare samma år blev också mor döpt. Till slut blev alla i familjen döpta, däribland min syster Erika, mina bröder Heinz, Herbert och Werner och farmor och mormor, som då båda var över åttio år. I januari 1959 blev jag sedan pionjär, som heltidsförkunnare kallas.

Tjänst i ett nytt land

Far hade alltid uppmanat mig att lämna Tyskland, och så här i efterhand tror jag att det berodde på hans ständiga rädsla för antisemitism. Jag ansökte om att få emigrera till Australien och hoppades att detta skulle vara en språngbräda till att tjäna som missionär på Nya Guinea eller någon annan ö i Stilla havet. Den 21 juli 1959 kom min bror Werner och jag till Melbourne i Australien.

Efter några veckor träffade jag Melva Peters, som var heltidsförkunnare i församlingen i Footscray, och år 1960 gifte vi oss. Vi blev välsignade med två döttrar som också kom att älska Jehova Gud och som överlämnade sitt liv åt honom. Vi har ansträngt oss kraftigt för att leva enkelt, så att vi som familj mera helt och fullt skulle kunna sträva efter andliga mål. Under många år tjänade Melva som pionjär tills hälsoproblem hindrade henne från att fortsätta. För närvarande tjänar jag som äldste och pionjär i Belconnenförsamlingen i Canberra.

Av mina erfarenheter från mina barndomsår har jag lärt mig att vara glad och nöjd med det Jehova sörjer för. Jag har kommit att inse det som erfarenheten med mors kruka med stekflott visar, nämligen att överlevnad inte beror på guld och silver, utan på att man har det nödvändiga och, ännu viktigare, på att man studerar Guds ord, Bibeln, och tillämpar dess läror. — Matteus 4:4.

De tänkvärda orden av Jesu mor, Maria, är verkligen sanna: ”Hungriga har han [Jehova] rikligen mättat med goda ting, och dem som var rika har han skickat bort tomhänta.” (Lukas 1:53) Till min glädje är det 47 medlemmar av min släkt som vandrar enligt Bibelns sanning, däribland sju barnbarn. (3 Johannes, vers 4) Tillsammans med dessa och våra många andliga barn och barnbarn ser Melva och jag fram emot en underbar framtid i trygghet under Jehovas ömma omvårdnad och en fantastisk återförening med våra andra nära och kära när de uppstår. — Berättat av Kurt Hahn.

[Bild på sidan 21]

Ryska trupper som drar fram i Ostpreussen år 1944

[Bildkälla]

Sovfoto

[Bild på sidan 23]

Min bror Heinz, min syster Erika, min mor, mina bröder Herbert och Werner och jag längst fram

[Bild på sidan 24]

Min hustru, Melva, och jag

[Bild på sidan 24]

En kruka som denna, fylld med stekflott, höll oss vid liv