”Kommer efterrätten först?”

Denna fråga är en typisk reaktion hos de flesta utlänningar, när de ser att teet och sötsakerna ställs fram före maten. Det där bruna geléliknande tilltugget, som ser ut som chokladkola, är gjort av sötade bönor och kallas yōkan. Det smakar härligt till o-cha (grönt te).

Men friska upp dig med den svala, fuktiga handduk värdinnan erbjuder dig innan du äter yōkan och dricker teet. Den kallas en o-shibori, som ordagrant betyder ”urkramad”. På vintern delar man ut rykande heta handdukar till gästerna.

Middagen är färdig

Vår värdinna har just talat om att middagen snart kommer att vara färdig. Men hon undrar om du först skulle tycka om att ta ett bad. Nej, det är inte så att hon menar att du behöver ett, men japanerna finner ett varmt bad före middagen mycket uppfriskande. Vanligtvis inbjuds gästen att gå in först. Tycker du att du inte vill ta något bad före middagen? Det är fullt på sin plats, men ta åtminstone en titt på o-furo, dvs. badanordningen.

Även om det fortfarande finns allmänna badhus, har man nu i de flesta japanska hem sin egen o-furo. Den är ett djupt kar gjort av trä, kakel eller plast och utrustad för att kunna eldas med ved eller propan, som värmer upp vattnet till omkring 40 grader.

Det japanska badet skiljer sig från det västerländska badet genom att man först tvättar av sig med tvål och vatten innan man stiger ner i karet för att blöta sig ordentligt i det heta vattnet. På så sätt kan hela familjen använda samma badvatten och bara värma upp det lite för varje gång det används. Karet är så djupt att när en person sätter sig i det, når det varma vattnet ända upp till nacken på honom. Ett sådant bad är mycket avkopplande och något man måste ta innan man går och lägger sig en kall vinterkväll.

En måltid som är ett kalas

Vår värdinna ropar nu och säger att det är dags för måltiden eller, som jag skulle vilja säga, kalaset. Titta på all maten som har satts fram på bordet! Den är så färgrik och smakfullt ordnad. I Japan är måltiden ett konstverk, där vädjan till ögat är nästan lika viktig som lukten och smaken. De doftande läckerbitarna på den svartlackerade brickan är den japanska älsklingsrätten, sushi. Varje bit är en omsorgsfullt formad risklimp med lite socker och ättika, och överst ligger det en röd eller vit bit av rå tonfisk eller andra läckerheter från havet.

En annan anrättning är halstrad tai, dvs. rödbraxen, konstnärligt upplagd på tallriken i form av en halvmåne med fiskens huvud och stjärt i behåll. Soppan består av rykande het buljong på havsväxter med i tärningar skuren tofu, ett slags sojamjölkskvark. Och det finns givetvis gott om ris för var och en. En färsk grönsallad står också på bordet, och frukt beredd på japanskt sätt fullbordar måltiden. Vilken traktering!

Artig konversation

Efter måltiden kommer grönt te, medan vi sitter och samtalar. Men vad skall man resonera om? Jo, japanerna är livligt intresserade av dig och ditt land. De vill också veta vad du anser om dem och deras land, om måltiden och om japansk mat i allmänhet. De blir glada om du visar intresse för japanska ting och lär dig några ord på deras språk.

Nu säger värdinnan kanske: ”O-kuchi ni awanakute gomen nasai”, som betyder: ”Jag är ledsen över att måltiden inte var i er smak.” Hon efterlyser bara en försäkran om att du tyckte om måltiden. Säg därför till henne: ”Oishikatta desu!” (Den var delikat!) Och en annan av gästerna kan tillfoga komplimangen: ”Gochiso samadeshita”, som ordagrant betyder: ”Tack för att du sprang så snabbt [mellan köket och matsalen] för att servera oss.”

Du kommer att finna att västerlänningen kan tycka att japanerna är oklara när de talar om sig själva och drar sig för att vara detaljerade i fråga om vissa ämnen. Om du till exempel frågar hustrun hur hon träffade sin man, svarar hon kanske bara helt enkelt med ett besvärat fnitter. Eller du kanske beundrar en vacker vas och frågar vad den kostade. Svaret blir sannolikt: ”Chotto takakatta desu.” (Den var lite dyr.) Var det lite oklart? Kanhända. Men detta är artig japansk konversation. Vi måste därför lära oss att inte bli alltför familjära eller nyfikna i vad vi säger och frågar om.