Vad som gäller deras litteratur gäller också deras möten. I församlingarna och vid sammankomsterna förekommer inga känsloladdade uppmaningar att ge bidrag. Ingen kollekt upptas; inga kuvert där man skall lägga pengar delas ut; inga tiggarbrev skickas till församlingsmedlemmarna. Församlingarna arrangerar aldrig bingospel eller lotterier för att skrapa ihop pengar. Redan år 1894, då Sällskapet Vakttornet sände ut resande talare, publicerades följande notis till allas nytta: ”Låt oss från första början ha klart för oss att detta sällskap varken tillåter eller godkänner kollekter eller andra penninginsamlingar.”

Alltsedan mycket tidigt i Jehovas vittnens nutida historia har det därför stått följande på löpsedlar och andra tryckta inbjudningar till allmänheten att besöka Jehovas vittnens möten: ”Fritt inträde. Ingen kollekt.”

Tidigt under år 1914 började bibelforskarna hyra teatrar och andra hörsalar och inbjuda allmänheten att komma och se ”Skapelsedramat i bilder”. Det var en föreställning i fyra delar, sammanlagt åtta timmar lång. Den utgjordes av ljusbilder och film som hade synkroniserats med ljud. Bara under det första året var det miljoner människor som såg denna föreställning i Nordamerika, Europa, Australien och på Nya Zeeland. Även om somliga teaterägare tog betalt för reserverade sittplatser, begärde bibelforskarna aldrig någon inträdesavgift. Och de tog aldrig upp någon kollekt.

Mot bakgrund av detta är det intressant att ta del av vad Tertullianus skrev om de möten som hölls av dem som strävade efter att utöva kristendomen på hans tid (o. 155—e. 220 v.t.): ”Även om det förekommer ett slags kassa, utgörs den inte av pengar som betalats i inträdesavgifter, som om religionen vore en affärsförbindelse. Var och en tar med sig en ringa penning på en bestämd dag i månaden — eller närhelst han önskar, och bara om han verkligen önskar, och om han kan, ty ingen tvingas, det är en frivillig gåva.” (Apologeticus, XXXIX, 5)