Att be inför andra med ett ödmjukt hjärta
DET var en underbar dag i israeliternas historia. Kung David hade gjort anordningar för att föra Jehovas ark till den nya huvudstaden, Jerusalem. Fylld av glädje prisade han Jehova inför allt folket, bland annat genom följande bön som kom från hans hjärta: ”Lovad vare Herren [Jehova], Israels Gud, från evighet till evighet!” Och av hela sitt hjärta sade de som lyssnade ”’amen’ och lovade Herren [Jehova]”. — 1 Krönikeboken 16:36.
I forna tider var det inte ovanligt att en kvalificerad person bland Guds folk representerade andra i bön på detta sätt. Och det är likadant bland Jehovas tjänare i vår tid. Församlingsmöten, sammankomster, familjemåltider och bibelstudier i hem är några av de tillfällen då kristna män — och ibland kvinnor — har privilegiet att representera andra i bön. (1 Korintierna 11:4, 5) Med vilket resultat? Liksom på Davids tid blir de som lyssnar och säger ”amen” uppbyggda och känner att deras förhållande till Jehova har blivit stärkt.
Att representera andra i bön är ett tungt ansvar. Den som ber måste framföra tankar som verkligen återspeglar det som finns i hjärtat hos dem som lyssnar. Hans bön påverkar deras andlighet. De som har detta privilegium gör därför väl i att be som David gjorde: ”Må min bön vara beredd såsom rökelse inför dig.” — Psalm 141:2, NW.
Hur kan vi förbereda våra böner så att de blir lika välluktande som rökelse inför Jehova? Det kan vi göra genom att i förväg tänka igenom vad vi skall säga i ljuset av den vägledning som Jehova har gett. Bibeln innehåller många föredömliga böner och också många fina råd angående ämnet bön. Om vi begrundar dessa upplysningar, får vi lära oss viktiga principer som är till särskilt stor nytta, då vi företräder andra i bön.
Med ett ödmjukt hjärta
En sådan princip är att Jehova lyssnar till böner som frambärs av ödmjuka människor. (2 Krönikeboken 7:13, 14) Psalmisten säger: ”Ty Jehova är hög, och ändå ser han till den ödmjuke; men den högdragne känner han bara på avstånd.” (Psalm 138:6, NW) Begrunda som ett exempel på detta den ödmjukhet som kung Salomo visade i sin offentliga bön i samband med invigningen av templet. Han hade just avslutat uppförandet av en av de mest storslagna byggnader som någonsin funnits på jorden, men detta gjorde honom inte högmodig. Han bad i stället: ”Skall då Gud verkligen bo hos människor på jorden? Se! Himmelen, ja, själva himlarnas himmel, kan inte rymma dig; hur mycket mindre då detta hus, som jag har byggt?” — 2 Krönikeboken 6:18, NW.
Också vi bör vara ödmjuka, i synnerhet då vi företräder andra i bön. Ödmjukhet kommer bland annat fram genom tonfallet. De kristna bör naturligtvis undvika falsk ödmjukhet eller skenhelighet. Och ödmjuka böner låter inte bombastiska eller teatraliska. (Matteus 6:5) Ödmjukhet kommer också fram genom vad vi säger. Om vi ber i ödmjukhet, kommer vi inte att kräva att Jehova skall göra vissa saker. Vi kommer i stället att bönfalla honom om att handla på ett visst sätt i överensstämmelse med hans vilja. — Jämför Psalm 118:25, NW.
Ödmjukheten gör också att vi inte använder bönen som ett medel till att bevisa en sak eller till att ge personliga råd åt vissa individer. I annat fall skulle vi visa samma anda som fariséen i en av Jesu liknelser. Jesus berättade om en farisé och en uppbördsman som bad samtidigt i templet. Fariséen sade: ”O Gud, jag tackar dig för att jag inte är som övriga människor, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som den här uppbördsmannen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tiondelen av allting jag förvärvar.” Men uppbördsmannen slog sig oavbrutet för sitt bröst och sade: ”O Gud, var nådig mot mig syndare.” Vilken slutsats drog Jesus? ”Den här mannen [uppbördsmannen] gick ner till sitt hem befunnen mer rättfärdig än den förre mannen [fariséen].” — Lukas 18:9—14.
Jehovas tjänare som verkligen är ödmjuka inser också sin ställning inför honom. De är lite lägre än änglarna, medan Jehova är universums evige och allenarådande Suverän. (Psalm 8:4—6, 10; 90:1—4) När människor får möjlighet att tala med kungar eller styresmän i den här världen, gör de det i allmänhet respektfullt och med värdighet och uppskattar högt detta privilegium. Bör vi visa mindre respekt och uppskattning, då vi talar till ”den levande Guden och Konungen till obestämd tid”? (Jeremia 10:10, NW) Naturligtvis inte. Sådana uttryck som: ”God middag, Jehova” eller: ”Vi vill tala med dig, Jehova” är således opassande i en bön, liksom också sådana samtalsmässiga yttranden som: ”Hur står det till i dag?”, ”Hälsa Jesus” eller: ”Ha det så trevligt i dag.” — Jämför Predikaren 4:17; 5:1.
Men sade inte aposteln Paulus att vi skulle nalkas Jehova ”med ett fritt och öppet tal”? (Hebréerna 4:16; jämför 1 Johannes 3:21, 22.) Ger inte det oss frihet att tala som vi själva finner för gott? Inte riktigt. Vad Paulus åsyftade med dessa ord var att vi på grundval av Jesu offer kan nalkas Jehova trots vårt syndfulla tillstånd. Vi kan nalkas honom i bön när som helst och ta upp vilket ämne som helst. Men även då vi ber med ett fritt och öppet tal, måste vi ödmjukt inse vår egen obetydlighet. Därför sade Jehova: ”Till denne kommer jag så att se, till den som är betryckt och som är förkrossad i anden och som bävar för mitt ord.” — Jesaja 66:2, NW.
Ett varnande råd
Jesus Kristus gav fler råd angående bön i sin bergspredikan. I den varnade han oss och sade att vi inte skall säga ”detsamma om och om igen, alldeles som folk i nationerna gör”. (Matteus 6:7) Detta betyder inte att vi inte får be gång på gång om samma sak (så länge vi är säkra på att det vi ber om är rätt). Vi får uppmaningen: ”Fortsätt med att be, så skall det ges åt er; fortsätt med att söka, så skall ni finna; fortsätt med att bulta på, så skall det öppnas för er.” (Matteus 7:7) Vad Jesu varning avsåg var snarare att vi inte skulle upprepa saker om och om igen helt meningslöst. Med andra ord: ”Uttala inte tomma upprepningar.” — Matteus 6:7, Referensbibeln, fotnot.
Vissa människor har vanan att upprepa böner ordagrant om och om igen utan tanke på vad orden betyder. Ibland är den färdigformulerade bönen på ett språk som den bedjande inte förstår. Detta är ett slag av ”tomma upprepningar”. Här är ett annat slag: Föreställ dig en kristen som helt nonchalant faller in i vanan att automatiskt använda samma ord och uttryck varje dag, då han frambär tacksägelse till Jehova. Till sist kommer orden att vara meningslösa. Även Guds namn, Jehova, kan användas på detta sätt. Det är sant att vi uppmanas att åkalla Jehovas namn. (Psalm 105:1) Men om vi använder det namnet i slutet av nästan varje mening i vår bön, blir det ett manér eller ett rabblande av tomma ord.
Paulus vidrörde en annan viktig princip, då han skrev: ”Om jag talar tungomål när jag ber, är det andens gåva hos mig som ber, men mitt förstånd är utan frukt. ... Hur skall ... den som intar den helt vanliga människans plats kunna säga ’amen’ till din tacksägelse, när du lovprisar Gud med en andens gåva, eftersom han inte vet vad du säger?” (1 Korintierna 14:14—16) På Paulus’ tid fick vissa kristna den mirakulösa gåvan att tala tungomål (olika språk), och några av dem bad tydligen på sådana språk inför församlingen. Men som Paulus visade förstod inte resten av församlingen vad de sade.
I vår tid har vi inte fått någon sådan mirakulös gåva. Men kristna som företräder andra i bön bör be på ett förståeligt sätt. Vi kan ta ett exempel. Innan ett offentligt föredrag börjar inbjuder vi åhörarna att förena sig med oss i bön. I en sådan bön är det sannerligen förståndigt att undvika sådana ord eller uttryck som besökarna kan ha svårt att förstå.
Hur långa bör böner vara?
Privata böner kan vara så långa som vi själva vill att de skall vara. Jesus bad hela natten, innan han utvalde sina 12 apostlar. (Lukas 6:12) Men hur lång bör en offentlig bön vara? Innan Jesus lät emblemen gå runt då han instiftade åminnelsen av sin död, uttalade han en välsignelse och tackade Gud och gjorde tydligtvis det i korta böner. (Matteus 26:26—28) Å andra sidan var Salomos bön vid invigningen av templet ganska lång. Det var också Jesu bön natten innan han dog. — 2 Krönikeboken 6:14—42; Johannes 17:1—26.
Följaktligen finns det ingen regel som säger hur lång en offentlig bön bör vara. Men det finns ingen särskild fördel med långa böner. I själva verket kritiserade Jesus de skriftlärda som glupskt förtärde änkornas hus och som en förevändning höll långa böner. (Lukas 20:46, 47) Den som företräder andra i bön bör klart nämna deras omständigheter eller behov och låta tillfället avgöra hur lång bönen skall vara. Vi behöver inte hålla långa, utsvävande böner som tar upp många för stunden oväsentliga ting. När vi tackar för en måltid, kan bönen vara ganska kort. En bön som inleder ett kristet möte behöver inte heller vara lång. Den som representerar en familj vid dagens början eller slut eller som avslutar en sammankomst med bön kan vilja ta upp fler ting som är lämpliga vid det tillfället.
Bön som frambärs å andras vägnar kommer att ha en fin verkan, om den kommer från ett ödmjukt hjärta och framförs balanserat och hänsynsfullt. Den kommer att bygga upp andligheten hos dem som lyssnar och stärka deras förhållande till Jehova. Som ett resultat kommer alla som lyssnar att känna sig manade att säga ”amen” och att lovprisa Jehova, alldeles som de som tog del av Davids från hjärtat komna bön, då förbundsarken fördes till Jerusalem. — 1 Krönikeboken 16:36.
[Ruta på sidan 22]
Är det lämpligt att de som lyssnar säger ”amen” högt efter en offentlig bön?
Ja, om de vill eller känner sig manade att göra det. Paulus talade om att de som lyssnade till en viss bön sade ”amen” efteråt, men han sade inte uttryckligen om de gjorde det högt eller tyst i sina hjärtan. (1 Korintierna 14:16) Men under det mosaiska lagförbundet förekom det vid ett tillfälle att israeliterna blev uttryckligen instruerade att säga ”amen” högt. (5 Moseboken 27:14—26) När den som ber visar att hans bön är slut genom att säga ”amen”, är det följaktligen lämpligt att lyssnarna säger ”amen” i sina hjärtan eller hörbart med låg röst. Föräldrar bör fostra sina barn till att visa rätt uppskattning genom sitt sätt att säga ett lågmält ”amen” efter bönen.
[Ruta på sidan 23]
Om ett litet barn börjar skrika, en telefon ringer eller något annat störande inträffar under en församlingsbön, är det då respektlöst av en lyssnare att ingripa?
Nej, det skulle i själva verket vara ett uttryck för kärlek från en biträdande tjänares sida att lugnt lämna den bedjande församlingen och ingripa på ett ordningsfullt sätt. (1 Korintierna 14:40) På så sätt kan resten av församlingen fortsätta att be ostört. Den som ingripit kan åter förena sig i bönen, då lugnet återställts.