Vad är egentligen minnen?

Minnet — ”det kanske mest exceptionella fenomenet i den fysiska världen”, enligt professor Richard F. Thompson — omfattar flera olika funktioner i hjärnan. De flesta som studerar hjärnan delar upp minnet i två slag: deklarativt minne och procedurminne. Procedurminnet omfattar färdigheter och vanor som är inlärda. Det deklarativa minnet, däremot, innefattar lagring av fakta. I boken The Brain—A Neuroscience Primer delas minnesprocesserna upp efter hur lång tid de tar: det mycket korta korttidsminnet, som varar ungefär 100 millisekunder; korttidsminnet, som har en varaktighet på några sekunder; arbetsminnet, som lagrar nyligen gjorda erfarenheter; och långtidsminnet, som lagrar verbalt material och motoriska färdigheter som har blivit inlärda.

En möjlig förklaring av långtidsminnet är att det börjar med aktivitet i hjärnans främre del. Den information som väljs ut för långtidsminnet går som en elektrisk impuls till en del av hjärnan som heter hippocampus. En process som kallas långtidsförstärkning förbättrar här nervcellernas förmåga att sända meddelanden. — Se rutan ”Överbryggar klyftan”.

En annan teori om minnet härrör från tanken att hjärnvågor spelar en viktig roll. Dess förespråkare tror att elektriska svängningsrörelser i hjärnan, ungefär som trumslag, hjälper till att koppla samman minnen och kontrollera det moment då olika hjärnceller aktiveras.

Forskarna tror att hjärnan lagrar detaljer av minnena på olika platser i hjärnan och att varje tanke är knuten till det område i hjärnan som är specialiserat på att ta emot det slaget av begrepp. Det finns vissa delar av hjärnan som man med säkerhet vet har med minnet att göra. Amygdala, en liten mandelformad bunt nervceller nära hjärnstammen, behandlar minnen förknippade med rädsla. De basala ganglierna är inriktade på vanor och fysiska färdigheter, och lillhjärnan, i den undre delen av hjärnan, koncentrerar sig på inlärda rörelser och reflexer. Det är här man tror att vi har vår balansförmåga — som vi behöver för att till exempel kunna cykla.

Ett fenomen som heter långtidsförstärkning uppstår när nervcellerna regelbundet stimuleras och frigör neurotransmittorer i synapsen. En del forskare tror att detta drar nervcellerna närmare varandra. Andra menar att det finns bevis för att ett budskap matas tillbaka från mottagarcellen till avsändarcellen. Detta i sin tur ger upphov åt kemiska förändringar så att ännu fler proteiner bildas, vilka tjänar som neurotransmittorer. Dessa stärker sedan banden mellan nervcellerna.

De föränderliga förbindelserna i hjärnan, dess formbarhet, har gett upphov åt följande motto angående hjärnan: ”Tränas bör den, annars dör den.” Om det är någonting du vill komma ihåg, är det således bra att du tänker ofta på det du vill minnas.