Aposteln Matteus inleder sin evangelieskildring med orden: ”Boken med den historiska berättelsen [genẹseōs, form av gẹnesis] om Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son.” (Mt 1:1) Det grekiska ordet gẹnesis betyder ordagrant ”släktlinje”, ”ursprung”, ”tillblivelse”. Detta ord används i Septuaginta-översättningen för att återge det hebreiska tōledhọ̄th, som har samma grundbetydelse. Ordet förekommer många gånger i Första Moseboken och har där uppenbarligen betydelsen ”historisk berättelse”. (Jfr 1Mo 2:4, not.)

Matteus nöjer sig naturligtvis inte med att redogöra för Jesu släktregister. Han berättar också om Jesu födelse som människa, hans tjänst, hans död och hans uppståndelse. Detta tillvägagångssätt var inte ovanligt. De tidigaste grekiska historieskildringarna hade en genealogisk disposition. En historisk berättelse var en berättelse om de personer som nämndes eller presenterades i dess släktregister. Släktregistret var således en viktig del av den historiska berättelsen och utgjorde ofta inledningen till den. (Se 1Kr 1–9.)

Från Abraham till Kristus. Genom att Gud själv ingrep fick Abraham och Sara sonen Isak, som den utlovade ”avkomman” skulle komma genom. (1Mo 21:1–7; Heb 11:11, 12) Isaks son Jakob (Israel) blev stamfar till Israels 12 stammar. (1Mo 35:22–26; 4Mo 1:20–50) Judas stam utpekades som den stam varifrån kungen skulle komma, och senare klargjordes det att kungen närmare bestämt skulle framträda i Davids släkt. Levis avkomlingar utgjorde den prästerliga stammen, och själva prästämbetet skulle tillhöra Arons släkt. För att kunna slå fast att kungen Jesus Kristus hade juridisk arvsrätt till tronen måste det vara möjligt att visa att han var av Judas stam och av Davids släkt. Men eftersom hans prästadöme enligt Guds ed skulle vara ”efter Melkisedeks sätt”, behövde han inte härstamma från Levi. (Ps 110:1, 4; Heb 7:11–14)

Den välsignelse som Noa uttalade efter den stora översvämningen visade att Sems avkomlingar skulle få Guds särskilda ynnest. (1Mo 9:26, 27) Längre fram berättade Gud för Abraham att det som skulle kallas hans ”avkomma” skulle komma genom Isak. (1Mo 17:19; Rom 9:7) För att denna avkomling skulle kunna identifieras måste det således finnas noggrant förda släktregister. Så kom det sig att de som hörde till Judas stam, den stam som hade fått löfte om ledarskapet (1Mo 49:10), och i synnerhet Davids avkomlingar, den kungliga släktlinjen, efter hand blev omsorgsfullt registrerade. (2Sa 7:12–16) Dessa förteckningar kom att utgöra det mest betydelsefulla släktregistret – det som ledde fram till Messias, den utlovade avkomman. (Joh 7:42)