Messias — ett verkligt hopp?

Han kallade sig Moses. Hans verkliga namn har emellertid fallit i glömska under historiens gång. På 400-talet v.t. reste han omkring på ön Kreta och övertygade judarna där om att han var den messias som de väntade på. Han sade att deras förtryck, deras landsförvisning och deras fångenskap snart skulle vara över. De trodde honom. När befrielsens dag var inne, följde judarna med ”Moses” ut på en hög udde som stupade ner i Medelhavet. Han förklarade att de bara behövde kasta sig i havet, så skulle det dela sig. Många lydde och störtade sig ner i ett hav som inte visade några som helst tendenser till att dela sig. Ett stort antal av dem drunknade, men somliga räddades av sjömän och fiskare. Moses stod emellertid ingenstans att finna. Deras messias hade försvunnit.

VAD är egentligen en messias? Ord som ”frälsare”, ”räddare”, ”återlösare” och ”ledare” kanske dyker upp i sinnet. Många människor tror att en messias är en gestalt som ingjuter hopp och hängivenhet hos sina efterföljare och lovar att befria dem från förtryck och skänka dem frihet. Eftersom människans historia i stor utsträckning är en historia om förtryckta människor, är det inte förvånande att ett betydande antal messiasgestalter har framträtt under århundradenas lopp. (Jämför Predikaren 8:9.) Men i likhet med den självutnämnde Moses från Kreta har dessa messiasgestalter oftare lett sina efterföljare fram till besvikelse och katastrof än till befrielse.

”Detta är kungen, Messias!” Så hälsades Simeon Bar Kochba av den aktade rabbi Akiba ben Josef år 132 v.t. Bar Kochba var en mäktig man som förde befäl över en stor armé. Här, äntligen, tänkte många judar, fanns den man som skulle göra slut på deras långvariga förtryck under det romerska världsväldet. Men Bar Kochba misslyckades, och hundratusentals av hans landsmän fick betala för det misslyckandet med sina liv.

På 1100-talet framträdde en annan judisk messias, denna gång i Yemen. När kalifen, landets härskare, bad honom bevisa att hans messiasanspråk hade fog för sig, föreslog han att kalifen skulle låta halshugga honom och låta hans snara uppståndelse tjäna som ett tecken. Kalifen samtyckte — och det var slutet för messiaspretendenten i Yemen. Under samma århundrade uppmanade en man vid namn David Alroy judarna i Mellersta Östern att göra sig beredda på att följa honom till det heliga landet, burna på änglavingar. Många trodde att han var messias. Judarna i Bagdad väntade tålmodigt uppe på taken, i lycklig okunnighet om tjuvarna som passade på att stjäla deras tillhörigheter.

På 1600-talet framträdde en annan man, Sabbathai Zewi från Smyrna, som framförde sina messiasanspråk för judarna i Europa. Även kristna lyssnade till hans förkunnelse. Zewi erbjöd sina efterföljare befrielse — tydligtvis genom att låta dem synda ohämmat. Hans närmaste anhängare ägnade sig åt regelrätta orgier, nudistliv, otukt och incest och straffade sedan sig själva genom att piska sig, rulla sig nakna i snön och gräva ner hela kroppen utom huvudet i den kalla jorden. Under en resa i Turkiet blev Zewi tillfångatagen och anmodad att konvertera till islam, annars skulle han bli avrättad. Han valde att konvertera. Många av hans anhängare skingrades, men under de närmaste 200 åren betraktades han fortfarande på sina håll som messias.

Även kristenheten har haft sina messiaspretendenter. En man vid namn Tanchelm byggde på 1100-talet upp en armé av anhängare och intog staden Antwerpen. Denne messias betraktade sig själv som en gud — han sålde till och med sitt eget badvatten, för att hans efterföljare skulle dricka det som ett sakrament! En annan ”kristen” messias var Thomas Müntzer, som verkade i 1500-talets Tyskland. Han ledde ett uppror mot de styrande på platsen där han bodde och sade till sina efterföljare att detta var striden vid Harmageddon. Han lovade att han skulle fånga upp fiendens kanonkulor i sina ärmar. Men hans här krossades, och han själv blev halshuggen. Många andra sådana messiaspretendenter har framträtt i kristenheten under århundradenas lopp.

Messiasgestalter förekommer också inom andra religioner. Muslimerna väntar på sin Mahdi, den som har fått den rätta vägledningen, som skall införa ett rättvisans tidevarv. Inom hinduismen har somliga påstått sig vara en inkarnation (avatara) av olika gudar. Och enligt The New Encyclopædia Britannica har ”även en så föga messiansk religion som buddismen ... gett uttryck åt en sådan uppfattning, särskilt bland mahayana-sekterna, i form av den kommande Buddha Maitreya, som skulle stiga ner från sin himmelska boning och föra de trogna till paradiset”.

Messiasgestalter i vårt århundrade

Nu på 1900-talet har behovet av en verklig messias blivit mer trängande än någonsin, och det är därför inte förvånande att många har gjort anspråk på den titeln. I Kongo hyllades på 1920-, 1930- och 1940-talet först Simon Kimbango och sedan hans efterträdare, André ”Jesus” Matswa, som messias. De dog, men deras efterföljare väntar fortfarande på att de skall återvända och införa ett tusenårigt rike i Afrika.

En annan företeelse som har uppträtt under vårt århundrade är de så kallade ”cargo-kulterna” i Nya Guinea och Melanesien. Medlemmarna går och väntar på att det skall komma ett fartyg eller ett flygplan, bemannat med messiasliknande vita män som skall göra dem rika och införa en lycklig era, då till och med de döda skall uppstå.

Industriländerna har också haft sina messiasgestalter. Somliga av dem har varit religiösa ledare, till exempel Sun Myung Moon, en självutnämnd efterträdare till Jesus Kristus som har för avsikt att rena världen med hjälp av en enad familj av tillbedjare. Politiska ledare har också försökt tillvälla sig messiansk status. Adolf Hitler var kanske det mest skrämmande exemplet, med sitt storvulna tal om ett tusenårigt rike.

Politiska filosofier och organisationer har likaså tillvunnit sig messiansk status. Uppslagsverket The Encyclopedia Americana framhåller till exempel att den marxist-leninistiska ideologin har messianska övertoner. Förenta nationerna, som i vida kretsar hyllas som mänsklighetens enda hopp om världsfred, tycks också ha blivit något slags messiassubstitut för många människor.

[Ruta på sidan 6]

Messias i Brooklyn?

På annonspelare, annonstavlor och neonskyltar i Israel har man nyligen kunnat läsa: ”Förbered er för Messias’ ankomst.” Denna publicitetskampanj, som kostat 400.000 amerikanska dollar, har iscensatts av lubavitcherna, en ultraortodox sekt av chasidiska judar. Det råder en vida spridd trosuppfattning bland denna grupp, som har 250.000 medlemmar, att deras högste rabbin, Menachem Mendel Schneerson i Brooklyn i New York, är Messias. Varför? Schneerson lär att Messias skall komma nu i vår generation. Och enligt Newsweek hävdar lubavitchiska företrädare att den 90-årige rabbinen inte kommer att dö förrän Messias anländer. I hundratals år har sekten lärt att varje generation frambringar åtminstone en man som är kvalificerad att vara Messias. Schneersons efterföljare tycks mena att han är en sådan man, och han har inte utsett någon efterträdare. Men fortfarande har de flesta judarna inte godtagit honom som Messias, påpekas det i Newsweek. Enligt tidningen Newsday har den 96-årige rivaliserande rabbinen Eliezer Schach kallat honom en ”falsk messias”.

[Bild på sidan 7]

Övertygelsen att Moses från Kreta var messias kostade många människor livet