Avslöjande kratrar och vittnesbörd om explosioner och kollisioner

Det är inte svårt att tro att vår planet har träffats av stora föremål som har regnat ner från rymden i gången tid. Bevis för dessa kollisioner kan ses i de mer än 150 kratrar som har upptäckts — ärr i jordytan. En del av dem syns tydligt, medan andra kan ses endast från flygplan eller satelliter, och ytterligare andra har för länge sedan fyllts igen eller finns på havsbottnen.

En av de mest kända av dessa kratrar, kallad Chicxulub, bildade ett ärr på 180 kilometer i diameter i jordytan. Denna enorma krater, som ligger vid norra spetsen av Yucatanhalvön i Mexico, tros vara nedslagsplatsen för en komet eller en asteroid som var tio kilometer i diameter. Vissa menar att de klimatförändringar som denna kollision utlöste är orsaken till att dinosaurier och andra land- och havsdjur dog ut.

I Arizona i USA har en järnmeteorit skapat den imponerande Barringerkratern — en grop som är nästan 1.200 meter i diameter och 180 meter djup. Hur många dödsoffer skulle det bli om en sådan meteorit skulle träffa en stad? En välkänd utställning vid American Museum of Natural History i New York visar att om ett sådant föremål skulle slå ner på Manhattan, skulle hela den tättbefolkade stadsdelen fullständigt förintas.

Den 30 juni 1908 dånade en himlakropp, en asteroid eller en bit av en komet, som beräknas ha varit mindre än 100 meter i diameter in i atmosfären och exploderade ungefär åtta kilometer ovanför det glest befolkade Tunguskaområdet i Sibirien, som nämndes i inledningen av artikeln. Explosionen, med en beräknad sprängkraft på 15 megaton, ödelade ett område på 2.000 kvadratkilometer, knäckte träd, satte i gång bränder och dödade renar. Hur många människor hade dödats om explosionen hade skett rakt ovanför ett tättbefolkat område?

Katastrofscenarier

Vetenskapsmän har med bävan funderat på vilka hemska konsekvenser en kollision med en komet eller en asteroid skulle få för vår planet. Så här föreställer de sig de omedelbara följderna av en allvarlig kollision. Först skulle vi träffas av en explosiv kvast av stenar och stoft. De nedfallande småbitarna skulle bli en meteorskur som skulle göra himlen glödhet och sätta i gång skogs- och gräsbränder och döda det mesta av livet på land. Stoft som blir kvar i atmosfären en längre tid skulle skärma av solljuset, och på den förmörkade jordytan skulle temperaturen sjunka och fotosyntesen stanna av. Bromsningen av fotosyntesen skulle också leda till ett sammanbrott av havens näringskedjor, och därmed skulle de flesta av havsdjuren vara dödsdömda. Enligt detta scenario skulle miljökatastrofen avslutas med att det föll ett surt regn över hela jorden och ozonskiktet förstördes.

Om en sådan asteroid skulle hamna i havet, skulle den skapa jättelika vågor, tsunamier, med en oerhörd förstörelsekraft. Tsunamierna skulle förflytta sig mycket längre från nedslagsplatsen än tryckvågen i luften och orsaka omfattande skador längs kusterna tusentals kilometer därifrån. Astronomen Jack Hills säger: ”Där städer tidigare fanns, skulle det bara finnas gyttjiga strandremsor.”

Det är dock på sin plats med en viss försiktighet vad det gäller sådana påståenden. Många av dessa teorier är rena spekulationer. Ingen har sett eller studerat en sådan kollision mellan jorden och en asteroid. Vår tids sensationslystna massmedier är också mycket snabba med att ta till uppseendeväckande rubriker, grundade på bristfällig eller till och med felaktig information. (Se rutan här ovan.) Det sägs att risken för att bli dödad av ett nedfallande föremål från rymden är betydligt mindre än risken att bli dödad i en bilolycka.