Svar på de mikronesiska öarnas rop
NAMN sådana som Truk, Yap, Ponape, Guam och Saipan verkar kanske lite bekanta för dig, men hur är det med sådana namn som Belau, Rota, Kosrae, Nauru eller Kiribati? De är bara några få av de 2.000 öar och atoller som finns utspridda i ett område på omkring åtta miljoner kvadratkilometer i västra Stilla havet och som kollektivt kallas Mikronesien, ett namn som betyder små öar.
Inom detta vidsträckta område, som är ungefär lika stort som Australien eller hela USA, är Jehovas vittnen strängt upptagna med att förkunna de goda nyheterna om Guds rike. (Markus 13:10) För närvarande finns det omkring 740 förkunnare av Riket i 13 församlingar. Ja, behovet är verkligen stort av fler arbetare som kan inbärga skörden på dessa avlägsna öar i havet. — Jämför Jeremia 31:10.
Under de senaste 20 åren eller så har enskilda individer från Hawaii, Filippinerna, Canada, Förenta staterna och Australien svarat på kallelsen och börjat tjäna som missionärer på öarna i Mikronesien. När den förste av dem kom år 1965, fanns det bara 76 förkunnare av Riket i hela detta vidsträckta område. Men år 1987 var det sammanlagt 4.510 personer närvarande vid åminnelsen av Jesu Kristi död. Det var tydligt att de kristnas hårda arbete i kärlek under årens lopp hade blivit rikligen välsignat.
Nu finns det 49 missionärer utplacerade i 14 olika missionärshem utspridda bland öarna, och alla tjänar de under ledning av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor på Guam. Deras kärlek till Jehova och till sina medmänniskor i Mikronesien har drivit dem till att besvara ropet efter missionärer. Vilka erfarenheter har de haft under den tid de tjänat på dessa avlägsna öar? Vilka problem och svårigheter med språken och sederna har de fått övervinna? Och vad har hjälpt dem att stanna kvar på sina distrikt? Låt oss höra vad några av dem har att säga om sitt arbete på dessa öar.
Problemet med nya språk
Det finns åtta eller nio stora språk i Mikronesien. Men eftersom dessa inte finns i skrift, är det svårt för missionärerna att hitta böcker som de kan använda för att lära sig dem. De arbetar fortfarande hårt med detta problem. De fick veta att en effektiv metod var att i predikoverket omedelbart försöka använda det som de hade lärt sig. Ja, de kommer fortfarande ihåg många lustiga — och pinsamma — situationer som inträffade, när de försökte sig på denna metod.
Roger, som är från Hawaii, kommer ihåg en sådan besvärlig situation som hände honom just då han hade kommit till Belau för 13 år sedan. ”När en kvinna som vi besökte sade: ’Jag är katolik’, var det enda palauanska ord jag kunde svara med ’Varför?’” Den besökte kom då med en lång förklaring. ”Jag förstod inte ett ord av vad hon sade. När hon var klar, sade jag det enda andra ordet jag kunde: ’Tack’, och sedan gick jag!”
Salvador, som kom till Truk tillsammans med sin hustru, Helen, för tio år sedan, kommer ihåg den gången han skulle fråga en dam på Truk om hon ville bli lycklig (pwapwa). I stället frågade han om hon ville bli gravid (pwopwo). Och Zenette, som kom från Canada tillsammans med sin man, David, kommer ihåg den gången då hon försökte säga ”Tack” (kilisou), men i stället sade ”Hästfluga” (kiliso). Det behöver inte sägas att de kan de här orden nu.
När James blev förflyttad till ön Kosrae efter att ha tjänat i fyra år på Ponape, var han tvungen att börja om från början. Han kommer särskilt ihåg den gången han försökte få kontakt med en som han besökte. Men i stället för att fråga: ”Hur står det till?” sade han till honom: ”Du var mig en underlig typ”! Han erkänner nu efter tio år: ”Först tyckte jag att det var svårt att säga några av de kosraeanska orden därför att de lät så lika vissa svordomar på engelska.”
Men sådana här erfarenheter fick aldrig dessa missionärer att bli missmodiga eller att sluta upp med att kämpa vidare med sina språkstudier. ”Man kan inte göra mycket för att hjälpa människor, om man inte lär sig språket”, sade en missionär. ”Det sporrar en till att studera flitigt.”
Seder och vidskepelse
Många av sederna där verkar lite lustiga för nykomlingar. David träffade till exempel en man som hade kallat sina tre söner för Sardin, Tonfisk och Spam (ett slags köttkonserv). Senare blev han presenterad för tre män som hette Önskan, Synd och Ånger. Zenette tyckte att det var underligt att människor tilltalade sina mor- och farföräldrar med ”pappa” och ”mamma” och sina föräldrar med deras förnamn. När Sheri just hade kommit från Hawaii, tyckte hon att det var mycket lustigt att människor använde näsan för att peka ut olika riktningar. Och det tog en tid att vänja sig vid den här seden: När en kvinna kommer in i en offentlig lokal, ”går” hon på sina knän till sin ”sittplats” på golvet för att på så sätt visa sin respekt för männen.
Det finns också många trosuppfattningar som är förbundna med vidskepelse. På Marshallöarna till exempel brukar familjen lägga mat, cigarretter och blommor på graven, när någon dör. Eller när en fågel flyger runt huset och sjunger, tror man att det betyder fara och att någon i familjen snart kommer att dö.
Somliga på öarna är också djupt engagerade i spiritism. Jon var en sådan. När han blev äldste i en protestantisk kyrka, fick han förmågan att driva ut demoner genom böner och genom att använda en medicin gjord av kokosolja.
”En dag framträdde ett hemskt ansikte av en demon bred som en dörr i dörrhålet till mitt rum”, berättade Jon. Först trodde Jon att han drömde, men snart insåg han att han var fullt vaken.
”Demonen talade om att han var källan till mina magiska krafter. Det gjorde mig chockad och fick mig att undra varför demonerna skulle verka genom mig, en diakon i kyrkan, och varför prästen själv sökte mina demoninspirerade tjänster.” Det dröjde inte länge förrän Jon fick kontakt med missionärerna bland Jehovas vittnen och började studera bibeln.
”Det gav mig stor glädje att få lära känna sanningen om demonerna och om hur man kan känna igen den sanna religionen”, påminde sig Jon. Han begärde sitt utträde ur kyrkan och slutade att utöva demonism. Nu varnar han andra och uppmanar dem att sky allt utövande av demonism. — 5 Moseboken 18:9—13; Uppenbarelseboken 21:8.
Man når de mindre öarna
Att föra ut de goda nyheterna till människorna på de längst bort belägna små öarna är verkligen uppfordrande. Ofta är det enda sättet att nå dem att boka plats på en kopralastad båt. Eftersom båten stannar till vid varje liten ö några timmar eller några dagar för att hämta sin last, får missionärerna och andra förkunnare av Riket skynda sig att vittna för öborna. Ett annat sätt att föra ut de goda nyheterna till dem är att varje vecka sända radioprogram.
De som bor på dessa avlägsna öar får ofta färdas till någon större ö för att skaffa mat, läkarvård, medicin och skolutbildning. Där kan de få kontakt med Jehovas vittnen och skaffa biblisk litteratur. Intresset följs sedan upp brevledes eller när förkunnare besöker deras ö. Ett par fick på detta sätt kontakt med vittnena i Majuro på Marshallöarna och återvände sedan hem till sin ö, Ailuk, 400 kilometer bort. De började göra framsteg i sin förståelse av bibeln. De skar snart av sina band med kyrkan, legaliserade sitt äktenskap och blev döpta. Nu predikar de båda nitiskt på sin isolerade ö och tjänar ofta som hjälppionjärer.
Missionärerna på Ponape, Truk och Belau använder sina egna båtar för att vittna på öarna. Eftersom de flesta öarna saknar brygga eller hamn, måste de ofta vada i land i gyttja ända upp till knäna. De flesta öbor är vänliga och välkomnar besökarna genom att breda ut vävda golvmattor för dem och ge dem kall kokosmjölk att dricka. Hela familjen kallas samman och lyssnar uppmärksamt. Eftersom många saknar pengar, är det inte ovanligt att förkunnarna återvänder efter två eller tre dagar med båten lastad med frukt som de har fått i utbyte mot biblisk litteratur.
Offer och belöningar
För missionärerna är livet på öarna inte som de är vana vid hemifrån. De måste vänja sig vid ideliga strömavbrott och att vattnet tar slut och att de i stället får använda sig av regnvatten. På några öar finns det ingen elström, inget kranvatten och inte heller något avloppssystem, inga asfalterade eller stenlagda vägar och inga bilar. Men missionärerna har lärt sig att vara anpassbara. ”När man ser de inhemska bröderna bo i hus byggda av gammalt skräp och gamla kasserade bräder, känner man empati för dem, och det hjälper oss att vara balanserade när det gäller vad vi behöver och önskar oss”, konstaterar Julian, som har tjänat troget i 17 år på Guam och Marshallöarna.
Rodney och Sheri kom till Truk från Hawaii. Han medger: ”Uppriktigt sagt så upplevde jag en kulturchock.” Han skriver nu tio år senare: ”Vi har ett mycket tillfredsställande arbete att utföra här. Vi upplever med- och motgångar; ibland känner vi oss missmodiga och ensamma. Men vi vill fortsätta att göra vad som är vårt uppsåt i livet och tjäna som missionärer här.” Och Sheri tillägger glatt: ”Självuppoffrande människor är lyckliga människor.”
Ja, deras offer har rikligt belönats. Clemente och hans hustru, Eunice, som kom till Marshallöarna för tio år sedan, leder nu 34 bibelstudier i veckan. ”Fjorton av dem vi studerar med har symboliserat sitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet”, säger han, ”och andra gör framsteg hänemot dopet. Ett sådant livsfrälsande arbete är av mycket stort värde i våra ögon.” James som varit missionär i mer än tio år säger: ”Att få se sina kosraeanska bröder hålla ut år efter år är en verklig välsignelse.” Roger som nu är på Belau säger: ”Vi har välsignats med en ny Rikets sal och en lojal grupp förkunnare.” Och Placido säger, när han tänker tillbaka på de år som gått: ”Jehovas ledning och heliga ande har varit tydligt förnimbara i vårt liv. Det har bidragit till att vi har dragits mycket nära honom.”
Sådana erfarenheter har uppmuntrat missionärerna att stanna kvar på sina distrikt. Många av dem kan se tillbaka och komma ihåg när den första församlingen bildades i deras trakt. De har likt aposteln Paulus haft den unika glädjen att ”inte ... bygga på en annans grundval”. (Romarna 15:20) Vad de tänker och känner uttrycks väl genom följande kommentar: ”Det finns fortfarande mycket arbete att utföra. Jag tror att Jehova ännu kommer att öppna många möjligheter att föra in fler fårlika människor på öarna, och vi har privilegiet att få delta i det arbetet.”
”Jehovas välsignelse — det är den som gör rik, och han lägger ingen plåga därtill”, heter det i Ordspråksboken 10:22 (NW). De som har besvarat de mikronesiska öarnas rop efter missionärer har verkligen fått erfara denna välsignelse förutom den glädje och tillfredsställelse det ger att tjäna Jehova.