STORK

(hebr.: chasidhạh)

I hebreiskan är namnet på den här fågeln en femininform av ordet för ”en som är lojal”, ”en som visar kärleksfull omtanke”. (Jfr 1Sa 2:9; Ps 18:25, not.) Det är en bra beskrivning av storken, som är känd för sin stora omsorg om sina ungar och sin livslånga trohet mot sin make eller maka.

Storken är en stor och långbent fågel som är besläktad med hägrarna och ibisarna. Den vita storken (Ciconia ciconia) har vit fjäderdräkt med svarta vingpennor. En vuxen stork kan bli uppemot 120 cm hög, vara närmare 120 cm lång och ha ett vingspann på 200 cm. Den använder sin långa röda näbb, som är bred vid roten och smalnar av mot spetsen, för att söka efter grodor, fisk och små kräldjur på grunt vatten. Den livnär sig företrädesvis av små vattendjur och gräshoppor, men den har inget emot att äta kadaver och avfall. Storken var med bland de orena djur som israeliterna enligt den mosaiska lagen inte fick äta. (3Mo 11:19; 5Mo 14:18)

När profeten Jeremia tillrättavisade det avfälliga folket i Juda, som inte insåg när Jehovas tid för dom var inne, gjorde han dem uppmärksamma på att storken och andra fåglar ”känner sina bestämda tider”. (Jer 8:7) I mars och april varje år passerar storkar i stora flockar genom Palestina och Syrien på väg norrut från sina övervintringsområden i Afrika. Det finns två storkarter i Israel, den vita storken och den svarta storken (Ciconia nigra). Den förstnämnda stannar bara undantagsvis i området för att häcka och bygger då bo i träd och på byggnader. Den svarta storken, som kallas så för att huvudet, halsen och ryggen är svarta, förekommer mer allmänt i Hulebäckenet och i dalarna omkring Bet Shean, och den föredrar att bygga bo i träd. Psalmisten nämnde att storkar bygger bo i de höga enträden. (Ps 104:17)

Jehova framhöll vilken skillnad det är mellan strutsen, som inte kan flyga, och den högtflygande storken när han frågade Job: ”Har strutshonans vinge flaxat med fröjd, eller har hon en storks vingpennor och fjäderdräkt?” (Job 39:13) Storkens vingpennor är breda och kraftiga, och armpennorna och tertialerna är nästan lika långa som handpennorna, vilket gör att storken har stor vingyta och kan flyga högt och uthålligt. En stork som segelflyger på sina kraftiga vingar, med halsen och de långa benen utsträckta, är en imponerande syn. De två kvinnor som Sakarja såg i en syn (och som bar ett efamått som innehöll en kvinna som kallades ”Ondskan”) hade ”vingar lika storkens vingar”. (Sak 5:6–11) Det sägs att ”vinden var i deras vingar” (v. 9), och det stämmer bra in på det susande ljud som uppstår när luften passerar genom storkens vingpennor. Under flykten spretar handpennorna isär så att det blir små luckor mellan dem. Dessa luckor jämnar ut luftströmmen på ovansidan av vingarna och ökar lyftkraften.