Den svåråtkomliga kudun

Från Vakna!:s korrespondent i Kenya

”DEN svåråtkomliga vad för någonting?” frågar du. Den svåråtkomliga kudun! Det är en vacker antilop som lever i Östafrikas nationalparker och viltreservat. Och svåråtkomlig är bästa ordet för att beskriva detta extremt skygga djur. Låt oss besöka nationalparken Tsavo i Kenya och se om vi kan få syn på en kudu.

Det är förmiddag när vi kommer in i parkens västra del. Afrikas högsta berg, Kilimandjaro, möter våra ögon. Dess majestätiska snötäckta topp är en av de många vyer som vi njuter av medan vi färdas genom detta vackra naturreservat. Nej, vi kommer inte att få se någon kudu nu. Det är bara tidigt på morgonen, sent på eftermiddagen eller på kvällen som de äter eller förflyttar sig. Under dagens hetta vilar de i busksnåren. Så för att se dem måste vi vara på någon lämplig plats strax efter soluppgången eller några timmar före solnedgången.

När det börjar skymma, sätter vi upp vårt tält vid en lägerplats högst uppe på en liten sandig klippa med utsikt över Tsavofloden. Vi stiger upp i gryningen, och efter en enkel frukost startar vi och börjar köra långsamt nerför en stig. Titta där borta! Där står ju en kudu, en hane, och han står alldeles stilla.

Å, så vackert det tidiga morgonljuset lyser på honom! Det är en ståtlig, gråfärgad bock. Han har 13 eller 14 smala, vita tvärstrimmor på kroppssidorna. En tydlig vit fläck pryder strupen och ett vitt band nedre delen av halsen. Den vita vinkeln mellan hans sammetsmjuka ögon och det vita området runt munnen ger karaktär åt hans mörka ansikte. En sval morgonbris krusar lätt den korta vita manen som löper längs nacken, bogen och ryggen. Huvudet kröns av horn med tre spiralvridningar som behagfullt skruvar sig uppåt och utåt.

Den kudu som vi betraktar tillhör en av de två arter som finns i Afrika. Den är känd som den mindre kudun [Strepsiceros imberbis]. Dess ”större släkting”, den större kudun [Strepsiceros strepsiceros], håller till i norra Kenya och ses sällan i Tsavo. Förutom att den större kudun är större kan man känna igen den på dess tjocka, imponerande bruna och vita fransliknande skägg som går längs hela halsen ner till bringan. Hornen är kraftigare och öronen proportionellt sett större. Den har aldrig mer än åtta vita strimmor på kroppssidorna.

Ungar och revirgränser

När en kudukalv föds, slickar modern den ren omedelbart, så att den inte har någon lukt som rovdjur kan spåra. Sedan, när modern går bort för att äta, stannar antilopungen lydigt kvar och ligger alldeles stilla där modern har placerat den. Modern ger med jämna mellanrum ungen ett ”slickbad” för att hålla den luktfri och därmed skyddad mot rovdjur. Men ungefär på tionde dagen, när ungen börjar smaka på växter, får den en egen kroppslukt. Eftersom dess specialiserade skydd mot upptäckt då har gått förlorat, följer den från och med då sin mor överallt.

Ett framträdande särdrag hos kudun är att den upprättar revir. Detta innebär att hanarna väljer ut och försvarar ett visst landområde. När hanen gör anspråk på ett område, märker han ut dess gränser genom att lämna avföring på gräs och buskar. Sedan försvarar han detta område genom att jaga bort alla hanar som korsar dessa doftmärkta revirgränser. Hur går det då om inkräktarna är honor? De räknas inte som inkräktare! De är gäster och är välkomna att stanna. Ja, de kan faktiskt bli tvingade att stanna!

Bevis för intelligent formgivning

Det instinktiva utmärkandet av revirgränser håller hjordarna väl utspridda och skyddar mot överbetning. På så sätt kan betande kuduantiloper vara säkra på att de hela tiden har tillgång till sådana lövrika buskar som de tycker så mycket om. Men vad händer om det blir torka?

Viltvårdaren Daphne Sheldrick förklarar i tidskriften Swara, som utges av East African Wildlife Society: ”Men när hårda tider råder och det är brist på mat och vatten, vidtar naturen en radikal åtgärd som är raka motsatsen till djurens revirtänkande ... , och det är att hela hjorden flyttar. Reviren gör att djuren skils åt och är beredda att slåss och para sig; flyttningen hämmar dessa grundläggande instinkter, när behovet av att hålla ihop ökar. Överlevnad blir allas främsta bekymmer, och då samlas hanar och honor ... i en fridfull blandad hjord. Och sedan, en dag, som på Guds befallning, lämnar de ett område i massor, och en allmän utvandring äger rum.” Ja, de ger sig av för att söka nya betesmarker där det finns gott om lövverk!

Skulle en förståndslös, planlös kraft kallad naturen kunna tänka ut och utveckla så motsatta beteendemönster? Helt visst kan endast en intelligent mästerkonstruktör ha programmerat in detta komplexa instinktiva beteende i kudun.

En överraskande sorti

Är du inte glad över att din nyfikenhet på kudun fick dig att följa med oss? När vi ser honom där borta, fullt upptagen med att beta av buskarna, ser han inte alls svåråtkomlig ut! Men han har upptäckt oss! Plötsligt rycker det i hans näsborrar, och han klipper med sina stora öron. Med ett hostande skall hoppar han in bland buskarna och försvinner. Just som vi pustar ut efter att ha hållit andan blir vi förvånade igen! Från ingenstans hoppar en ljust gulbrungrå hona efter honom. Hon hade stått i det närbelägna snåret hela tiden! Hennes färg och hennes förmåga att stå fullkomligt stilla kamouflerade henne fullständigt.

Det är så den fredliga kudun överlever i Afrikas vildmarker. Den skyddas av sin instinktiva förmåga att stå blickstilla och smälta in i omgivningen. Det är inte att undra på att kudun är så svåråtkomlig! Dess liv hänger på det.