Jesus visade sig vara den efterlängtade Messias, Jehovas Smorde, som ”styrkans ande” skulle vila över. (Jes 11:1–5) Man kunde förvänta att detta skulle bekräftas genom mäktiga vittnesbörd. (Mik 5:2–5; jfr Joh 7:31.)

Mose var ”kraftfull i sina ord och handlingar”, men eftersom Jesus var den profet som var större än Mose, var Jesus detta i en mycket större omfattning. (5Mo 34:10–12; Apg 7:22; Lu 24:19; Joh 6:14) Han undervisade med rätta ”som en som hade myndighet”. (Mt 7:28, 29) Precis som Gud hade gett en grund för att tro på Mose, Josua och andra, gav han nu en fast grund för tro på sin Son. (Mt 11:2–6; Joh 6:29)

Vad pekade Jesu underverk fram emot?

Det Jesus gjorde var ett bevis för att Gud är intresserad av människorna och visade vad Gud så småningom skall göra för alla som älskar rättfärdighet. Jesu kraftgärningar berörde till stor del de problem och svårigheter som människor har att brottas med, i första hand sådana som beror på synden, med alla dess skadliga verkningar. Sjukdom och död är följder av synden, och Jesu förmåga att bota alla slags sjukdomar (Mt 8:14, 15; Lu 6:19; 17:11–14; 8:43–48) och att till och med uppväcka döda (Mt 9:23–25; Lu 7:14, 15; Joh 11:39–44) bevisade att han var den som Gud hade utvalt till att befria människorna från synden och dess straff. (Jfr Mk 2:5–12.) Jesus var ”det sanna brödet från himlen”, ”livets bröd”, något långt bättre än det manna israeliterna åt i vildmarken. (Joh 6:31–35, 48–51) Han fick inget bokstavligt vatten att strömma ut från en klippa, men han erbjöd ”levande vatten”, ”livets vatten”. (Joh 7:37, 38; Upp 22:17; jfr Joh 4:13, 14.)

Hans kraftgärningar pekade också fram emot andra välsignelser som hans kungadöme skulle medföra. Elisa hade mättat 100 man med bara 20 bröd och lite säd, men Jesus mättade tusentals med mycket mindre än så. (2Ku 4:42–44; Mt 14:19–21; 15:32–38) Mose och Elisa hade gjort bittert och hälsovådligt vatten sött och friskt. Jesus förvandlade vanligt vatten till fint vin för att bidra till den glada stämningen vid en bröllopsfest. (2Mo 15:22–25; 2Ku 2:21, 22; Joh 2:1–11) Under hans styre kommer därför ingen att behöva svälta, utan då skall det göras ”ett gästabud för alla folk”. (Jes 25:6) När lärjungarna fiskade visade han att han kan göra människors arbete mycket produktivt, och det ger en försäkran om att människor under hans kungarikes styre skall bli rikt välsignade och inte bli tvungna att leva på existensminimum. (Lu 5:4–9; jfr Joh 21:3–7.)

Något som är ännu viktigare är att allt detta hade en andlig sida. Han botade andligt blinda, stumma och sjuka och gladde sina lärjungar med ett överflöd av andlig mat och dryck. Han försäkrade också lärjungarna om att deras tjänst skulle vara produktiv. (Jfr Lu 5:10, 11; Joh 6:35, 36.) När han vid vissa tillfällen mirakulöst fyllde människors fysiska behov, var det i första hand för att stärka deras tro. Det materiella han åstadkom var inte det huvudsakliga syftet. (Jfr Joh 6:25–27.) Guds kungarike och hans rättfärdighet var vad man skulle söka först, inte mat och dryck. (Mt 6:31–33) Jesus var själv ett exempel i detta när han vägrade att göra stenar till bröd för att stilla sin hunger. (Mt 4:1–3)

Andlig befrielse. I Israel hade det funnits många mäktiga krigare, men Guds makt, som kom till uttryck genom hans Son, var riktad mot större fiender än människor. Jesus var den store befriaren (Lu 1:69–74) som sörjde för vägen till befrielse från de största förtryckarna, nämligen Satan och hans demoner. (Heb 2:14, 15) Detta gjorde han inte bara genom att driva ut demoner. (Lu 4:33–36) Med hjälp av sanningens kraftfulla ord öppnade han också dörren till frihet på vid gavel för dem som ville bli befriade från den falska religionens förtryckande bördor och slaveri. (Mt 23:4; Lu 4:18; Joh 8:31, 32) Genom att han var trogen och bevarade sin ostrafflighet segrade han inte bara över en stad eller ett rike utan över ”världen”. (Joh 14:30; 16:33)

Kraftgärningarnas underordnade betydelse. Även om Jesus lade störst vikt vid de sanningar han förkunnade, visade han ändå att de kraftgärningar han gjorde hade betydelse. Gång på gång riktade han uppmärksamheten på att de bekräftade vem han hade fått sitt uppdrag och sitt budskap från. Kraftgärningarna var viktiga först och främst därför att de uppfyllde profetiorna. (Joh 5:36–39, 46, 47; 10:24–27, 31–38; 14:11; 20:27–29) De som såg sådana kraftgärningar fick ett särskilt ansvar. (Mt 11:20–24; Joh 15:24) Jesus var, som Petrus vid pingsten senare sade till folkskarorna, ”en man som av Gud blev offentligt visad för er genom kraftgärningar och under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, alldeles som ni själva vet”. (Apg 2:22) Dessa vittnesbörd om Guds makt och kraft visade att Guds kungarike hade ”hunnit upp” dem. (Mt 12:28, 31, 32)

Genom att Gud använde sin Son på detta särskilda sätt kunde ”många hjärtans överväganden ... avslöjas”. (Lu 2:34, 35) De såg tydligt ”Jehovas arm”, men många, det stora flertalet, föredrog att lägga in en annan innebörd i det de hade bevittnat eller att låta själviska intressen hindra dem från att handla i enlighet med de ”tecken” de hade sett. (Joh 12:37–43; 11:45–48) Många ville uppnå personliga fördelar med hjälp av Guds kraft men hungrade inte uppriktigt efter sanning och rättfärdighet. Deras hjärtan berördes inte av den medkänsla och godhet som låg bakom så många av Jesu kraftgärningar (jfr Lu 1:78; Mt 9:35, 36; 15:32–37; 20:34; Mk 1:40, 41; Lu 7:11–15 med Lu 14:1–6; Mk 3:1–6), en medkänsla som återspeglade den medkänsla som Jesus hade sett hos sin Fader (Mk 5:18, 19).

Ansvarsfull användning av makt. Jesus använde alltid sin makt på ett ansvarsfullt sätt och aldrig för att stoltsera. När han förbannade det ofruktbara fikonträdet hade det tydligen symbolisk innebörd. (Mk 11:12–14; jfr Mt 7:19, 20; 21:42, 43; Lu 13:6–9.) Jesus använde inte sin makt utan meningsfull anledning, vilket Satan försökte få honom att göra. När han gick på vattnet gjorde han det för att han behövde ta sig till en viss plats och för att han så sent på dygnet inte hade någon annan möjlighet att ta sig dit. (Mk 6:45–50)