Flickan sitter hopkurad på säkert avstånd och spanar på något som ligger bland vassen. Hon håller sig blickstilla och är på helspänn. Den majestätiska Nilen flyter sakta fram, precis som tiden. Hon väntar och väntar och försöker låta bli att tänka på de surrande insekterna. Gömd i vassen ligger en vattentät korg med hennes lillebror i, och hon släpper den inte med blicken. Hennes hjärta blöder när hon tänker på hur ensam och hjälplös han måste vara. Men hon vet ändå att hennes föräldrar har rätt: det här är hans enda chans att överleva.

Trots sin ringa ålder visade den lilla flickan stort mod. Men hon hade även börjat utveckla en annan viktig egenskap – tro. Det som sedan hände bjöd på ett tillfälle att visa tro och stort mod, och hennes tro skulle påverka henne resten av livet.

Född i slaveri

Det står inte i Bibeln vad flickan hette, men det råder inget tvivel om att det var Mirjam. Hon var den äldsta dottern till Amram och Jokebed, som var hebreiska slavar i Egypten. (4 Moseboken 26:59) Hennes lillebror skulle senare få namnet Mose. Hennes andra lillebror, Aron, var omkring tre år vid det här tillfället. Vi vet inte säkert hur gammal Mirjam var, men troligtvis var hon under tio år.

Mirjam levde under en mörk tid i historien. Egyptierna såg hennes folk som ett hot, så de gjorde dem till slavar och förtryckte dem. När slavarna ändå blev fler och fler blev egyptierna rädda och satte en ondskefull plan i verket. Farao befallde att alla hebreiska pojkar skulle dödas direkt när de föddes. Mirjam hade säkert hört talas om den tro som Sifra och Pua visade när de i hemlighet vägrade lyda faraos order. (2 Moseboken 1:8–22)

Mirjam hade också lagt märke till den tro som hennes föräldrar, Amram och Jokebed, hade. De höll sitt tredje barn, som var ovanligt vackert, gömt under de tre första månaderna av hans liv. De var inte så skrämda av kungens order att de lät sitt barn dödas. (Hebréerna 11:23) Men det kan inte ha varit så lätt att gömma en liten bebis, och de ställdes snart inför ett svårt beslut. Jokebed förstod att hon behövde lämna barnet på en plats där han kunde hittas av någon som skulle kunna ta hand om honom. Tänk dig hennes innerliga böner medan hon tillverkade en korg av vass, tätade den med tjära och satte ut sitt älskade barn i Nilen! Hon bad säkert Mirjam hålla sig i närheten för att se hur det gick. (2 Moseboken 2:1–4)

Räddar sin lillebror

Mirjam satt och väntade. Plötsligt fick hon se några egyptiska kvinnor närma sig. Och det var inte vilka kvinnor som helst. Det var faraos dotter med sina hovdamer som kom för att bada i Nilen. Mirjam stelnade kanske till. Hon kunde knappast hoppas på att faraos egen dotter skulle gå emot sin pappas order och ta hand om det här hebreiska barnet. Mirjam bad säkert intensivt vid det här tillfället.

Den som först fick syn på korgen i vassen var faraos dotter. Hon bad sin slavinna hämta den. Bibeln berättar vad som hände sedan: ”När faraos dotter öppnade korgen fick hon se pojken, som låg och grät.” Hon drog snabbt en slutsats: det måste vara en hebreisk mamma som försökte rädda sitt barns liv. Hon tyckte synd om den lilla pojken. (2 Moseboken 2:5, 6) Mirjam såg medkänslan i kvinnans ansikte. Nu var det tid att skrida till verket och visa sin tro på Jehova. Hon samlade mod och närmade sig det kungliga sällskapet.

Vi vet inte vad en ung hebreisk slavflicka riskerade genom att ta sig friheten att tala med någon från hovet. Trots det ställde Mirjam en fråga direkt till prinsessan: ”Ska jag ordna så att en hebreisk kvinna ammar barnet åt dig?” Det var helt rätt fråga. Faraos dotter visste att hon inte skulle kunna amma ett barn, så hon tyckte kanske att det var smidigt om någon från hans eget folk ammade honom. Hon kunde adoptera honom längre fram och stå för hans fostran och utbildning. Mirjams hjärta måste ha tagit ett glädjeskutt när prinsessan svarade: ”Ja, gör det!” (2 Moseboken 2:7, 8)

Mirjam sprang hem till sina oroliga föräldrar. Tänk dig hur hon bubblade av entusiasm när hon berättade nyheten för sin mamma. Jokebed var säkert övertygad om att det här var väglett av Jehova och följde med Mirjam tillbaka till faraos dotter. Kanske försökte hon dölja sin lycka och lättnad när prinsessan sa: ”Ta med dig barnet och amma det åt mig. Jag betalar dig för det.” (2 Moseboken 2:9)

Mirjam lärde sig mycket om sin Gud, Jehova, den dagen. Hon lärde sig att han bryr sig om sitt folk och att han lyssnar till deras böner. Och hon lärde sig att det inte bara är vuxna och män som kan visa tro och mod. Jehova lyssnar till alla sina trogna tjänare. (Psalm 65:2) Detta är något som alla – ung som gammal, man som kvinna – behöver komma ihåg i dessa svåra tider.