Försök att legalisera predikoarbetet

Efter förbudet mot predikoverket 1925 sände bröderna vid avdelningskontoret i Cluj-Napoca i Rumänien en 50-sidig, maskinskriven rapport till kyrkoministern. Tillsammans med en kort redogörelse för våra läror bifogades en officiell anhållan om att förbudet skulle hävas. Följden blev att en broder i september 1927 fick träffa ministern vid tre tillfällen. Han lämnade det sista mötet i hopp om att lagen skulle ändras för att främja religionsfriheten. Tyvärr avslog regeringen brödernas begäran. Faktum är att myndighetspersoner fortsatte att ”anstifta ofärd genom förordningar”, vilket försvårade situationen för Jehovas folk. (Ps. 94:20; Dan. 6:5–9) En officiell skrivelse daterad den 29 maj 1932 förklarade att ”all slags verksamhet” som utförs av bibelforskarna ”är strängt förbjuden”.

Den 6 maj 1937 skrev bröderna i området till prefekten och anhöll om att Jehovas vittnen skulle avföras från listan över illegala sekter. Det officiella svaret klargjordes i ett brev från borgmästaren i distriktet Soroca till prefekten i samma distrikt. Brevet var daterat den 15 juni 1937 och löd: ”[Jehovas vittnens] verksamhet är förbjuden av ... kyrko- och kulturministeriet. Därför kan vi inte bevilja deras begäran om att bli avförda från listan över [illegala] sekter, eftersom de fortsätter att aktivt verka för sektens intressen.”

Som en bekräftelse på den fientliga inställningen sades det den 12 juli 1939 i regeringens officiella tidning, Monitorul Oficial, att Jehovas vittnen och deras juridiska organ var ”helt förbjudna”.