Det förakt för Jehovas folk som myndigheterna visade resulterade i ett direktiv från Moldaviens generalinspektör till en viss polischef, daterat den 25 april 1925. Det löd: ”I enlighet med polisens säkerhetsdirektiv nr 17274/925 informerar vi er härmed om att inrikesministeriet har beslutat att förbjuda och stoppa propagandan från de internationella ’bibelforskarna’, och vi önskar att ni vidtar de nödvändiga åtgärderna för att åstadkomma detta.”

Den effekt som sådant motstånd från myndigheterna fick återspeglas i en rapport som kontoret i Rumänien skickade till huvudkontoret den 17 oktober 1927. I den rapporten sades det att församlingsmötena hade stoppats och förbjudits överallt och att ”hundratals bröder hade dragits inför militära och civila domstolar”. Det sades också: ”Få möten kunde hållas under sommaren, eftersom församlingarna var och fortfarande är strängt övervakade av säkerhetstjänsten och polisen, särskilt i byarna, där de flesta församlingarna finns. De flesta mötena hölls i skogen, på väl dolda platser.”

Rapporten fortsatte: ”Från och med mars hindrades också de resande tillsyningsmännens arbete. Samma månad gav inrikesministern stränga, konfidentiella order om att man skulle leta upp kolportörerna och arrestera alla ’propagandamakare’. Det dröjde inte länge förrän nästan alla kolportörer hade kastats i fängelse. Och även om varken vi eller bröderna är rädda, och vi har utstått motstånd ända från arbetets början i det här landet, är detta systematiska försök att krossa oss så omfattande att vi knappt kan utföra vårt predikoarbete.”

[Ruta på sidorna 83–85]

Framstående exempel på kristen neutralitet

George Vacarciuc: Broder Vacarciuc blev uppfostrad som ett Jehovas vittne. I december 1942 kallade fascisterna in honom till militärtjänst. Han vägrade att bära vapen och låstes in i en kolsvart cell, där han fick stanna i 16 dagar med knappt något att äta. Myndigheterna kallade sedan in honom igen och lovade att häva hans dom – som ännu inte hade lästs upp för honom – om han gjorde som han beordrats tidigare. Återigen vägrade han.

George dömdes till 25 års fängelse men blev frisläppt, när sovjetiska styrkor anlände den 25 september 1944. Mindre än två månader senare försökte ryssarna dock få honom att göra militärtjänst. Han ville inte gå emot sitt samvete, så han dömdes till tio års straffarbete i olika läger. I 12 månader visste hans familj inte var han var. Efter att ha avtjänat fem år släpptes broder Vacarciuc den 5 december 1949. Han återvände hem till Corjeuţi och förblev trogen till sin död den 12 mars 1980.

Parfin Goreacioc: Broder Goreacioc föddes år 1900 och lärde känna Bibelns sanning i byn Hlina mellan åren 1925 och 1927. Tillsammans med sina bröder, Nicolae och Ion, fick han kontakt med sanningen genom Damian och Alexandru Roşu, de första bibelforskarna i byn.

År 1933 blev Parfin och andra vittnen arresterade och förda till staden Khotin, där han blev förhörd och sedan bötfälld för att ha predikat. På anstiftan av byprästen fördes Parfin 1939 till polisstationen i grannbyn Ghilavăţ. Här band polisen fast honom på en bänk med ansiktet neråt och slog honom upprepade gånger på fotsulorna.

När fascisterna kom till makten, blev Parfin återigen arresterad och kastad i fängelse. Men samma år befriade ryssarna honom, bara för att senare arrestera honom därför att han vägrade att göra militärtjänst. Han satt i fängelse i Chişinău i flera månader och släpptes sedan.

År 1947 arresterade ryssarna Parfin igen och dömde honom den här gången till åtta års förvisning för att han hade predikat om Guds kungarike. År 1951 blev hans barn deporterade till Sibirien, men de fick inte träffa sin pappa. De såg honom faktiskt aldrig mer. Parfin blev allvarligt sjuk medan han var förvisad och dog 1953, trogen in i det sista.

Vasile Pădureţ: Broder Pădureţ föddes 1920 i Corjeuţi och lärde känna sanningen 1941 under fascisttiden. Också han fick därför lida under både fascisternas och ryssarnas styre. Till de senare sade han modigt: ”Jag sköt inte bolsjeviker, och jag kommer inte att döda fascister.”

För sin samvetsgranna, bibliska ståndpunkt blev Vasile dömd till tio år i ett sovjetiskt arbetsläger. Men strafftiden reducerades till fem år, och han återvände hem den 5 augusti 1949. När han blev arresterad för tredje gången, hade Operation Nord börjat. Den 1 april 1951 fick därför Vasile och hans familj gå ombord på ett godståg till Sibirien. Efter att ha varit där i omkring fem år fick de återvända till Corjeuţi i Moldavien. Vasile dog trogen mot Jehova den 6 juli 2002, medan den här rapporten skrevs.

[Ruta/Bild på sidorna 89, 90]

Jag skulle inte byta mitt liv av tjänst mot något annat

Ion Sava Ursoi

Född: 1920

Döpt: 1943

Bakgrund: Var kretstillsyningsman under kommunisttiden.

Jag föddes i Caracuşeni i Moldavien och lärde känna sanningen innan andra världskriget bröt ut. Min hustru dog 1942. Vid hennes begravning blev jag bortjagad från kyrkogården av en pöbelhop. Varför? För att jag hade bytt religion. Senare det året försökte fascistregimen få mig att göra militärtjänst. Eftersom jag ville vara politiskt neutral, vägrade jag. Jag dömdes till döden, men senare förvandlades straffet till 25 års fängelse. Jag förflyttades från läger till läger. När jag var inspärrad i Craiova i Rumänien, kom den sovjetiska armén och befriade oss.

Jag hade knappt smakat på friheten förrän kommunisterna kastade mig i fängelse. De sände mig till Kalinin i Ryssland. Två år senare, 1946, lät de mig fara hem till min by, där jag hjälpte till att reorganisera predikoarbetet. År 1951 arresterade ryssarna mig igen. Den här gången deporterade de mig tillsammans med många andra vittnen till Sibirien. Först 1969 kunde jag återvända hem.

När jag ser tillbaka på mitt liv, minns jag många tillfällen då Jehova gav mig styrka att bevara min ostrafflighet. Jag skulle inte byta mitt liv av tjänst för min Skapare mot något annat i världen. Nu kämpar jag med de begränsningar som ålderdom och sviktande hälsa för med sig. Men det säkra hoppet om livet i den nya världen, då jag kommer att återfå min ungdomliga styrka, stärker mitt beslut att ”inte ge upp i fråga om att göra vad som är gott”. (Gal. 6:9)

[Ruta/Bild på sidorna 100–102]

Jag har mycket att sjunga om

Alexandra Cordon

Född: 1929

Döpt: 1957

Bakgrund: Fick lida under sovjetregimen och tjänar för närvarande som församlingsförkunnare.

Jag älskar att sjunga, och det hjälpte mig att finna sanningen och att senare hålla mig andligen stark när min tro prövades. Min berättelse börjar på 1940-talet, när jag som tonåring kom i kontakt med en grupp ungdomar i Corjeuţi som tyckte om att sjunga Rikets sånger och samtala om Bibeln på sin fritid. De andliga sanningar jag lärde mig genom de här samtalen och sångerna gjorde djupt intryck på mig.

Jag blev snart en förkunnare av de goda nyheterna. Det ledde till att jag blev arresterad 1953 tillsammans med tio andra vittnen. Medan jag väntade på rättegången satt jag i fängelse i Chişinău. Jag bevarade min andliga styrka genom att sjunga Rikets sånger, vilket tydligen förargade en av vakterna. ”Du sitter i fängelse”, sade han. ”Där sjunger man inte!”

Jag svarade: ”Jag har sjungit i hela mitt liv. Varför skulle jag sluta nu? Du kan låsa in mig, men du kan inte sätta ett lås på mina läppar. Jag är fri i hjärtat, och jag älskar Jehova. Så jag har mycket att sjunga om.”

Jag dömdes till 25 års straffarbete i ett läger i Inta, som ligger nära polcirkeln. Under de korta sommarmånaderna arbetade jag och de andra vittnena i skogarna i närheten. Vi kunde många av Rikets sånger utantill, och de hjälpte oss återigen att förbli andligen starka och känna oss fria innerst inne. Dessutom uppmuntrade vakterna oss att sjunga, till skillnad från vakten i Chişinău.

Jag blev kvar i lägret i Inta tre år, tre månader och tre dagar. Tack vare en amnesti blev jag sedan frisläppt. Eftersom jag ännu inte fick tillåtelse att åka hem till Moldavien, for jag till Tomsk i Ryssland. Där återförenades jag med min man, som också hade suttit i fängelse. Vi hade inte setts på fyra år.

På grund av att jag varit fängslad hade jag inte blivit döpt än. Jag talade därför med bröderna i Tomsk. Eftersom flera andra också ville bli döpta, ordnade bröderna genast med ett dop. Men på grund av förbudet beslöt de att hålla det på natten i en sjö i den närbelägna skogen.

Vid en bestämd tid lämnade vi utkanten av Tomsk och gick in i skogen två och två för att inte väcka misstankar. Varje par skulle följa paret framför tills vi alla kommit fram till sjön. Det var i alla fall planen. Tyvärr råkade de två äldre systrarna framför mig och min kamrat gå vilse från stigen. Vi följde efter dem, och de bakom oss följde troget efter oss. Snart var vi omkring tio som famlade omkring i mörkret, plaskvåta av den blöta vegetationen och frusna så vi skakade. Björnar och vargar strök omkring i området, och det satte fart på fantasin. Vi var på helspänn och ryckte till vid varje ljud.

Jag förstod att det var viktigt att vi inte greps av panik eller gav upp, så jag föreslog att vi skulle stå stilla och vissla en Rikets sång i hopp om att de andra skulle höra oss. Vi bad också innerligt. Så föreställ er hur glada vi blev, när vi hörde samma melodi ljuda tillbaka genom mörkret! Ja, våra bröder hade hört oss! Snabbt tände de en ficklampa, så att vi kunde hitta dem. Strax därefter blev vi nedsänkta i det iskalla vattnet, men vi kände knappt att det var så kallt, eftersom vi var så glada.

Jag är nu 74 år och tillbaka i Corjeuţi, där jag först lärde känna sanningen. Trots hög ålder har jag fortfarande mycket att sjunga om, särskilt till lovprisning av vår himmelske Fader.

[Ruta/Bilder på sidorna 104–106]

Jag försökte följa mina föräldrars exempel

Vasile Ursu

Född: 1927

Döpt: 1941

Bakgrund: Var församlingstjänare och arbetade med underjordisk litteraturframställning.

Mina föräldrar, Simeon och Maria Ursu, blev döpta 1929. Av deras fem barn var jag det äldsta. Under fascisttiden blev pappa och mamma arresterade och dömda till 25 års straffarbete på grund av sin neutrala hållning. Andliga bröder och systrar från församlingen i det närbelägna Corjeuţi tog hand om oss barn och såg efter familjens bondgård. Vi hade därför alltid tillräckligt med mat. Vår gamla farmor, som inte var med i sanningen, hjälpte också till att ta hand om oss. Jag var 14 år då.

Tack vare mina föräldrars goda exempel ansträngde jag mig för att ta hand om mina syskon andligen. För att göra det väckte jag dem tidigt varje dag, så att vi kunde ha ett samtal om ett avsnitt ur vår bibliska litteratur. De var inte alltid eld och lågor över att behöva stiga upp, men jag gav dem inget val. Jag insåg hur viktigt det var med goda studievanor. När våra föräldrar släpptes tidigt och återvände hem 1944, blev de därför mycket glada över att se hur friska vi var andligen. Det var verkligen ett kärt återseende! Men vår glädje blev kortlivad.

Året därpå arresterade ryssarna pappa och satte honom i fängelse i Norilsk i Sibirien, ovanför polcirkeln. Tre år senare gifte jag mig med Emilia, en livfull, andligt sinnad syster. Vi hade i stort sett vuxit upp tillsammans, så jag kände henne väl. Men bara ett år efter bröllopet blev jag och min mamma arresterade. Vi sändes till Chişinău, där vi dömdes till 25 års straffarbete. Emilia tog kärleksfullt hand om mina syskon, som nu blivit berövade både sina föräldrar och sin storebror.

Så småningom sändes jag till kolgruvorna i Vorkuta, ett ökänt arbetsläger norr om polcirkeln. Två år senare, 1951, blev Emilia och mina tre bröder och min syster förvisade till Tomsk i västra Sibirien. År 1955 bad Emilia om att få bli förflyttad till Vorkuta för att få vara tillsammans med mig. Där födde hon det första av våra tre barn, en flicka, som vi gav namnet Tamara.

I september 1957 utfärdades amnesti, och vi släpptes fria. Men en månad senare blev jag arresterad igen. Den här gången blev jag dömd till sju år i ett arbetsläger nära Saransk i Mordvinska republiken i Ryssland. Många andra bröder satt också fängslade där, och fler skulle komma. När våra fruar kom på besök, lyckades de smuggla in ett regelbundet flöde av litteratur, vilket vi uppskattade mycket. I december 1957 flyttade Emilia till Kurgan i västra Sibirien för att ta hand om vår dotter, Tamara, som hade bott hos Emilias föräldrar. Därför såg Emilia och jag inte varandra på sju år. Men vi var tvungna att göra så för att inte Tamara skulle sändas till en statlig institution.

År 1964 blev jag frisläppt, men jag fick inte återvända hem till Moldavien. Trots att min rörelsefrihet fortfarande var begränsad kunde jag återförena mig med min fru och dotter i Kurgan, där jag tjänade som bokstudieledare i församlingen. År 1969 flyttade vi till Krasnodar i Kaukasus. Efter att ha tjänat där i åtta år flyttade vi till Chirchik i Uzbekistan. Där arbetade jag i det underjordiska tryckeriet. År 1984 fick vi till slut återvända till Moldavien. Vi slog oss ner i Tighina, en stad med 160 000 invånare men bara 18 förkunnare. Under årens lopp har den här lilla gruppen vuxit till nio församlingar med närmare 1 000 förkunnare och pionjärer.

Grämer jag mig över alla år jag var i arbetsläger och fängelser för Herrens skull? Inte alls! För mig var saken klar redan när jag var en nydöpt 14-åring: antingen älskar man Gud eller älskar man världen! Jag hade bestämt mig för att tjäna Jehova, så en kompromiss kom inte på fråga. (Jak. 4:4)

[Bilder]

Vänster: Vasile Ursu

◼ängst till vänster: Vasile med sin hustru, Emilia, och deras dotter, Tamara