Myndighetspersoner tar till våld

Det som hände Dumitru Gorobeţ och Cazimir Cislinschii visar att motståndet mot predikoarbetet ofta späddes på av religiöst hat från myndighetspersoner som var ivriga anhängare av ortodoxa kyrkan. Dumitru och Cazimir lärde känna Bibelns sanning i byn Tabani. Tack vare sina fina egenskaper och sin iver för tjänsten blev de snart välkända och omtyckta bland vännerna. År 1936 blev de arresterade och förda till en polisstation i staden Khotin (som nu tillhör Ukraina).

Först blev Dumitru och Cazimir brutalt slagna av polisen. Sedan försökte de tvinga dem att göra korstecknet. Men de två männen stod fasta, trots upprepad misshandel. Till slut gav polisen upp. De lät faktiskt Dumitru och Cazimir återvända hem. Men det var inte slutet på prövningarna för de här två trogna bröderna. Under både fascistiskt och kommunistiskt styre uthärdade de många svårigheter för de goda nyheternas skull. Dumitru dog i början av 1976 i Tomsk i Ryssland. Cazimir dog i november 1990 i Moldavien.

Svåra prövningar under fasciststyret

Antonescus fascistregering, som samarbetade med Hitler och axelmakterna, gav sig snart på Jehovas vittnen. Ta exemplet med Anton Pântea, som föddes 1919. Anton fick sanningen som tonåring och var nitisk i tjänsten från hus till hus. Flera gånger var han en hårsmån från att bli misshandlad, men eftersom han modigt hävdade sin lagliga rätt att som rumänsk medborgare få tala om sin tro, lyckades han undvika fysisk misshandel en tid. Men till slut arresterade polisen honom. Fascistiska polismän släpade honom till en polisstation och slog honom hela natten, men släppte honom sedan överraskande nog fri. Broder Pântea är nu 84 år och fortfarande fast besluten att förbli trogen mot Jehova.

En som också bevarade sin ostrafflighet var Parfin Palamarciuc, som lärde känna Bibelns sanning i Moldavien under 1920-talet. Han blev också en nitisk förkunnare av de goda nyheterna och var ofta hemifrån i flera veckor för att predika i olika städer och byar, från Tjernivtsi till Lviv i Ukraina. Eftersom Parfin vägrade att göra militärtjänst, arresterade fascisterna honom 1942 och ställde honom inför krigsrätt i Tjernivtsi.

Parfins son Nicolae berättar vad som hände: ”Sammanlagt 100 bröder dömdes till döden av den här domstolen. Domen skulle verkställas omgående. Officerarna samlade alla bröderna och valde ut tio som skulle skjutas först. Men först tvingades de att gräva sina egna gravar medan de 90 andra såg på. Innan officerarna skulle skjuta bröderna gav de dem ännu en möjlighet att avsäga sig sin tro och gå med i armén. Två kompromissade, men de åtta andra sköts ihjäl. Sedan radades ytterligare tio upp. Men innan de skulle skjutas blev de tvingade att begrava de döda.

Medan bröderna fyllde igen gravarna kom en officer av hög rang. Han frågade hur många vittnen som hade ändrat sig. När han fick veta att det bara var två, sade han att om 80 var tvungna att dö för att 20 skulle gå med i armén, skulle det vara mer lönsamt att skicka de 92 som var kvar till arbetsläger. Det här ledde till att dödsstraffet förvandlades till 25 års straffarbete. Men knappt tre år senare befriade framryckande sovjetiska trupper vittnena ur de rumänska lägren. Pappa överlevde de här och många andra prövningar. Han dog trogen mot Jehova 1984.”

Ett brott att inte följa ortodoxa kyrkan

Vasile Gherman var en ung gift man. Hans fru hade just fött en flicka, när fascisterna arresterade honom i december 1942. Vasile anklagades för två ”brott” – att han vägrat att göra militärtjänst och att han inte låtit döpa sin dotter i ortodoxa kyrkan. Han berättar vad som hände: ”I februari 1943 skulle mitt ärende och 69 andra trogna bröders ärenden tas upp i Tjernivtsi i en militärdomstol. Innan vi dömdes tvingade man oss att se på när sex brottslingar avrättades. Vi var därför säkra på att vi stod näst på tur att dömas till döden.

Vi talade med varandra om saken och bestämde oss för att förbli starka i tron och att göra allt vi kunde för att behålla glädjen under rättegången. Med Jehovas hjälp lyckades vi. När vi 70 dömdes till döden som väntat, kände vi verkligen att vi led för rättfärdighetens skull. Ingen av oss kände sig nedstämd, till förtret för våra fiender. Men då hände något oväntat. I stället för att skjuta oss ändrade myndigheterna vår dom till 25 års straffarbete i lägret i Aiud i Rumänien. Men inte ens den domen verkställdes helt, för bara 18 månader senare, i augusti 1944, befriade den framryckande sovjetiska armén lägret.”

År 1942 kallade fascisterna in omkring 800 män från byn Şirăuţi i Moldavien för att de skulle tjäna i general Antonescus armé. Bland dem fanns ett antal vittnen. En av dem, Nicolae Anischevici, berättar: ”Först beordrade polisen oss att ta del i en religiös ceremoni. Vi vittnen vägrade. Vi vägrade också att bära vapen. Polisen anklagade oss därför för att vara kommunister och arresterade oss. Men innan de spärrade in oss lät de oss förklara orsaken till vår neutrala ståndpunkt för alla närvarande.

Nästa dag förflyttades vi till Briceni, områdets rättscentrum. Här kläddes vi av och blev grundligt visiterade. En präst med hög militär rang frågade sedan ut oss. Han var vänlig, visade förståelse för vår neutrala hållning och ordnade så att vi fick mat. Dessutom skrev han att vår vapenvägran berodde på vår tro på Jesus.

Från Briceni fördes vi till polisstationen i Lipcani. Där slog polisen oss brutalt ända till kvällen. Sedan satte de oss i en cell med två andra bröder och förvånande nog en kvinna, som visade sig vara spion. Vi misshandlades under flera dagar. Så småningom sändes jag till Tjernivtsi för att ställas inför krigsrätt. Där fick jag en advokat, som var till stor hjälp. Men min hälsa hade blivit så dålig på grund av den grymma behandlingen att de militära myndigheterna trodde att jag kanske skulle dö. Till slut beslöt de att skicka hem mig utan att ge mig något straff.”

Modiga systrar bevarar ostraffligheten

Systrar utsattes också för fascisternas vrede. En av dem var Maria Gherman (inte släkt med Vasile Gherman, men från samma församling). Maria arresterades 1943 och fördes till polisstationen i Balasineşti. Hon berättar: ”Polisen arresterade mig, därför att jag vägrade att gå i ortodoxa kyrkan. Först förflyttade de mig till Lipcani i Moldavien och sedan till Tjernivtsi i Ukraina, där jag dömdes.

Domaren frågade mig varför jag hade vägrat att gå i kyrkan. Jag sade till honom att jag bara tillbad Jehova. För det här ’brottet’ fick 20 andra systrar och jag 20-åriga fängelsestraff. Några av oss trängdes in i små celler med 30 andra fångar. Men på dagarna skickades jag ut för att hjälpa till hemma hos rika personer. Jag får väl tillägga att de behandlade mig bättre än fängelsepersonalen – de gav mig i alla fall tillräckligt att äta!

Så småningom fick vi kontakt med bröderna, som var i en annan del av fängelset. Det här var en välsignelse, eftersom vi kunde hjälpa bröderna att få både andlig och fysisk föda.”

Liksom så många andra moldaviska vittnen bevarade de här systrarna sin ostrafflighet trots fascisternas grymma behandling, bara för att få uppleva ytterligare ett angrepp på sin tro. Det angreppet kom från nästa regim – det kommunistiska Ryssland.

Den sovjetiska taktiken – deportation

År 1944, mot slutet av kriget, när Tyskland var på väg att förlora, störtades Antonescu av element inom Rumäniens regering under ledning av kung Mikael. Rumänien kanaliserade sedan sin lojalitet mot Ryssland i stället för mot axelmakterna. Samma år tog den framryckande sovjetiska armén återigen kontrollen över området och integrerade återigen Moldavien i Sovjetunionen som Moldaviska SSR. 

Till en början lät kommunistledarna i Moldavien Jehovas vittnen vara. Men den här respiten var kort. Kristen neutralitet, till exempel vittnenas vägran att rösta i lokala partival, blev snart en het stridsfråga igen. Sovjetregimen hade inte rum för politisk neutralitet. Så regeringen planerade att lösa problemet genom att deportera Jehovas vittnen och andra ”icke önskvärda element” med början 1949.

En officiell skrivelse innehöll ”beslutet från politbyrån inom kommunistpartiets centralkommitté” om vilka som skulle förvisas från Moldaviska SSR. Det var bland annat ”tidigare landägare, framstående affärsmän, aktiva medarbetare till tyska inkräktare, personer som samarbetade med de tyska och rumänska polismyndigheterna, medlemmar av profascistiska partier och organisationer, medlemmar av Vita gardet, medlemmar av illegala sekter och även familjemedlemmar till de uppräknade kategorierna”. Alla skulle sändas till västra Sibirien på ”obestämd tid”.

En andra deportationsvåg började 1951, men den här gången var målet enbart Jehovas vittnen. Stalin beordrade personligen den här deportationen, som kallades Operation Nord. Över 720 familjer av vittnen – ungefär 2 600 personer – sändes från Moldavien till Tomsk i västra Sibirien, en sträcka på omkring 450 mil.

I de officiella direktiven sades det att de som skulle förvisas skulle få tillräckligt med tid på sig att packa sina personliga tillhörigheter innan de fördes till väntande tåg. Dessutom skulle tågvagnarna vara ”lämpliga för transport av människor”. Verkligheten var helt annorlunda.

Mitt i natten kunde upp till åtta soldater och myndighetspersoner komma till en familj vittnen. De väckte familjen och visade deporteringsordern. Sedan fick familjen bara några timmar på sig att samla ihop det nödvändigaste innan den fördes till väntande tåg.

Tågvagnarna visade sig vara godsvagnar. Så många som 40 personer i alla åldrar packades in i varje vagn för den två veckor långa färden. Det fanns inget att sitta på och ingen isolering som skyddade mot kylan. I ett av hörnen fanns ett hål i golvet. Det var toaletten. Innan vittnena förvisades var det meningen att myndighetspersoner skulle göra förteckningar över varje persons tillhörigheter. Men ofta skrev de bara upp sådant som inte var av särskilt stort värde. Värdefulla föremål bara ”försvann”.

Trots alla de här orättvisorna och svårigheterna förlorade bröderna och systrarna aldrig sin kristna glädje. Nej, när tågen med vittnena möttes vid järnvägsknutar, kunde Rikets sånger höras från andra godsvagnar. Vännerna i varje tåg visste alltså att de inte var ensamma utan deporterades tillsammans med hundratals andra vittnen. Att se och höra varandra vara så positiva under så svåra förhållanden uppmuntrade alla och stärkte dem i deras beslut att förbli trogna mot Jehova, oavsett vad som komma skulle. (Jak. 1:2)

En tro värd att efterlikna

En av de moldaver som deporterades till Sibirien var Ivan Mikitkov. Ivan blev först arresterad i Moldavien 1951 tillsammans med andra vittnen och blev deporterad till Tomsk. Hans arbete blev att fälla träd på den sibiriska tajgan. Även om han inte var inspärrad i ett arbetsläger, hade han begränsad rörelsefrihet, och säkerhetspolisen höll honom under uppsikt. Men han och hans andliga bröder vittnade för andra så fort de fick tillfälle.

Ivan säger: ”Vi organiserade oss i församlingar i den här hårda nya miljön. Vi började till och med framställa egen litteratur. Några av dem vi predikade för omfattade så småningom sanningen och blev döpta. Men myndigheterna lade till slut märke till vår verksamhet och dömde några av oss till tvångsarbete.

Tillsammans med vittnena Pavel Dandara, Mina Goraş och Vasile Şarban dömdes jag till 12 års straffarbete under sträng övervakning. Myndigheterna hoppades att de här hårda domarna skulle skrämma andra till tystnad, men så blev det inte. Oavsett vart våra bröder skickades fortsatte de att predika. År 1966 hade jag avtjänat mitt straff och blev frisläppt. Jag återvände till Tomsk och stannade där i tre år.

År 1969 flyttade jag till Donetsbäckenet, där jag träffade Maria, en trogen och nitisk syster som jag gifte mig med. Men 1983 arresterades jag igen. Den här gången fick jag dubbelt straff – fem års fängelse och ytterligare fem års förvisning. Det här straffet var naturligtvis mycket svårare att uthärda än det tidigare, eftersom det betydde att jag inte skulle få träffa min fru och mitt barn, som också fick utstå svårigheter. Lyckligtvis slapp jag avtjäna hela straffet. Jag släpptes 1987, sedan Michail Gorbatjov blivit generalsekreterare för det sovjetiska kommunistpartiet. Jag fick tillåtelse att återvända till Ukraina och senare till Moldavien.

När jag återvände till Bălţi, Moldaviens näst största stad, fanns det 370 förkunnare och tre församlingar där. I dag finns där över 1 700 förkunnare och 16 församlingar!”

”Vill du sluta som Vasile?”

Lägerföreståndarna och KGB-agenterna tänkte ut en del sadistiska knep för att knäcka vittnena. Constantin Ivanovici Şobe berättar vad som hände hans farfar, Constantin Şobe: ”År 1952 avtjänade farfar sitt straff i ett av arbetslägren i distriktet Chita, som ligger öster om Bajkalsjön i Sibirien. Lägervakterna hotade att skjuta honom och de andra vittnena om de inte avsade sig sin tro.

Eftersom bröderna vägrade att kompromissa, samlade vakterna dem i ett skogsbryn utanför lägret. Det hade börjat skymma när de förde farfars bäste vän, Vasile, en bit in i skogen och sade att de skulle skjuta honom. Bröderna väntade oroligt. Strax ekade ett par gevärsskott genom luften.

Vakterna återvände och tog med sig nästa vittne, min farfar, in i skogen. De gick en bit in och stannade i en glänta. Flera gravar hade grävts, och en hade fyllts igen. Den som hade befälet pekade på den graven och vände sig till farfar och sade: ’Vill du sluta som Vasile, eller vill du återvända till din familj som en fri man? Du har två minuter på dig att bestämma dig.’ Farfar behövde inte två minuter. Han svarade genast: ’Vasile, som du sköt, har jag känt i många år. Nu ser jag fram emot att få återförenas med honom i uppståndelsen i den nya världen. Jag är helt övertygad om att jag kommer att vara i den nya världen tillsammans med Vasile. Men kommer du att vara där?’ 

Det var inte det svar som vakten hade väntat sig. Han förde tillbaka farfar och de andra till lägret. Det visade sig att farfar inte behövde vänta till uppståndelsen för att få se Vasile igen. Det hela hade bara varit en grymt knep för att få bröderna att bryta ihop.”

Kommunistpropagandan får motsatt effekt

För att skapa hat och misstänksamhet mot Jehovas vittnen gav kommunisterna ut böcker, broschyrer och filmer som förtalade Guds folk. En broschyr hette ”Dubbelbottnar” – ett uttryck som syftade på de hemliga litteraturfack som bröderna byggde in i botten på väskor. Nicolai Voloşanovschi minns hur en lägerkommendant försökte använda den här broschyren för att förödmjuka honom inför de andra fångarna.

Nicolai säger: ”Lägerkommendanten samlade alla fångarna i en av barackerna. Sedan började han citera avsnitt ur ’Dubbelbottnar’, bland annat avsnitt som innehöll förtal mot mig personligen. När han var klar, bad jag om tillåtelse att få ställa några frågor. Kommendanten måste ha trott att det här skulle ge honom en chans att göra sig lustig över mig, för han gick med på det.

Jag frågade lägerkommendanten om han kom ihåg första gången han förhörde mig, när jag kom till arbetslägret. Han kom ihåg förhöret. Sedan frågade jag honom om han kom ihåg de frågor han ställt mig om mitt hemland, mitt medborgarskap och annat när han fyllde i mina intagningshandlingar. Återigen svarade han ja. Han nämnde till och med för de andra vad jag hade svarat. Sedan bad jag honom att berätta vad han egentligen hade skrivit i handlingarna. Han medgav att det han skrivit inte stämde med mina svar. Då vände jag mig till de andra och sade: ’Den här broschyren är skriven på samma sätt.’ Fångarna applåderade, och kommendanten lämnade baracken topp tunnor rasande.”

Planen var att söndra

Under 1960-talet började de frustrerade sovjetiska myndigheterna använda nya metoder för att störa enheten bland Jehovas vittnen. I boken The Sword and the Shield, som gavs ut 1999, berättas om några av de tidigare hemliga KGB-rapporterna i myndigheternas arkiv. Det sägs bland annat: ”Under en konferens i mars 1959 för KGB-officerare som ledde ’kampen mot jehovisterna [Jehovas vittnen]’ kom man fram till att den bästa strategin var ’att fortsätta undertryckandet genom att vidta söndrande åtgärder’. KGB beslöt sig för att splittra, demoralisera och misskreditera sektmedlemmarna och även arrestera deras mest inflytelserika ledare på falska grunder.”

Dessa ”söndrande åtgärder” innebar bland annat en enad kampanj för att skapa misstro bland vittnena i Sovjetunionen. KGB spred därför lögnaktiga rykten som gick ut på att ett antal ledande bröder hade börjat samarbeta med statens säkerhetstjänst. KGB dolde sina lögner så skickligt att många vittnen började undra vem de egentligen kunde lita på.

Ett annat KGB-knep var att utbilda specialagenter att ge sig ut för att vara ”aktiva” Jehovas vittnen som sedan skulle försöka få ansvarsställningar i organisationen. De här spionerna skulle naturligtvis hålla KGB välunderrättat. KGB tog också i hemlighet kontakt med riktiga vittnen och försökte muta dem med stora summor för att de skulle samarbeta.

Med de här metoderna lyckades man tyvärr i viss mån splittra enheten bland vittnena, också i Moldavien. Det här skapade en atmosfär av misstänksamhet. En del bröder lämnade organisationen och bildade en utbrytargrupp som blev känd som oppositionen.

Innan det här hände hade vittnena i Sovjetunionen talat om ”kanalen” när de avsåg Jehovas organisation, den andliga födan och de ansvariga bröderna. Nu uppstod förvirring och osäkerhet när det gällde den kanalen. Hur skulle bröderna reda ut begreppen? Överraskande nog gjorde de det med hjälp av den sovjetiska staten. Ja, ränksmidarna själva bidrog till att lösa just de problem de skapat. Hur då?

De räknade inte med Guds ande

I början av 1960-talet satte sovjetiska myndigheter många ”ledande” vittnen från hela Sovjetunionen tillsammans i ett läger som låg omkring 15 mil från staden Saransk i Mordvinska republiken i västra Ryssland. Tidigare hade stora avstånd skilt bröderna åt, något som hämmat kommunikationen och orsakat missförstånd. Men nu var alla tillsammans, både de som tillhörde den så kallade oppositionen och de som inte gjorde det. Därför kunde de samtala ansikte mot ansikte och skilja myt från verklighet. Varför satte myndigheterna alla de här bröderna tillsammans? Tydligen trodde de att bröderna skulle komma i konflikt med varandra och att det skulle orsaka ytterligare splittring. Det var en skickligt uttänkt plan, men de räknade inte med Jehovas förenande ande. (1 Kor. 14:33)

En av de bröder som satt inspärrade i Mordvinska republiken var Gheorghe Gorobeţ. Han berättar: ”Strax efter det att jag blivit arresterad och kastad i fängelse blev en broder som hade samarbetat med oppositionen placerad i samma fängelse som oss. När han såg att de ansvariga bröderna fortfarande satt i fängelse, blev han förvånad, eftersom man hade sagt till honom att de alla var fria och levde lyxliv sponsrade av KGB!”

Broder Gorobeţ fortsätter: ”Under mitt första år i fängelse spärrades över 700 personer in på religiösa grunder. Majoriteten var Jehovas vittnen. Vi arbetade allesammans i en fabrik och hade tid att tala med dem som hade gått med i utbrytargruppen. Det ledde till att många frågor klarades upp under åren 1960 och 1961. År 1962 skrev den landskommitté som hade ansvaret för verksamheten i Sovjetunionen slutligen ett brev inifrån arbetslägret. Brevet skickades till alla församlingar i Sovjetunionen. Följden blev att mycket av den skada som orsakats av KGB:s lögnkampanj kunde repareras.”

Den sanna kanalen identifieras

Broder Gorobeţ släpptes fri från arbetslägret i juni 1964, och han återvände genast till Moldavien. När han kom till Tabani, upptäckte han att många vittnen fortfarande inte var säkra på vilka Jehova använde till att ge andlig föda och ledning åt sitt folk. En del vittnen läste enbart Bibeln.

En kommitté på tre andligen mogna bröder förordnades att hjälpa till med att klargöra saken. Något av det första de gjorde var att besöka församlingar i norra Moldavien, där de flesta vittnena bodde. Trots att de här och andra kristna tillsyningsmän fått utstå mycket förföljelse fortsatte de att vara trogna, och det övertygade många om att Jehova fortfarande använde samma organisation som hade undervisat dem om sanningen från början.

I slutet av 1960-talet blev det uppenbart för KGB att predikoarbetet fortsatte att gå framåt trots förföljelse och andra metoder. I boken The Sword and the Shield sägs det så här om KGB:s reaktion: ”[KGB:s] högkvarter stördes av rapporter om att ’Jehova-ledarna och Jehova-myndigheterna [inte ens i arbetslägren] övergav sina fientliga trosuppfattningar och att de i lägren fortsatte att utföra sitt Jehova-arbete’. En konferens för KGB-officerare som arbetade med operationer mot Jehovas vittnen hölls i ... [Chişinău] i november 1967, då man diskuterade nya metoder ’för att förhindra sekteristernas fientliga arbete’ och ’ideologiska irrläror’.”

Trakasserade av tidigare bröder

Tyvärr var det några som blev vilseledda av dessa ”nya metoder” och spelade KGB i händerna. En del hade dukat under för girighet eller människofruktan, och andra var före detta bröder som hade börjat hata vittnena. Myndigheterna började använda de här personerna för att försöka få de trogna att bryta sin ostrafflighet. Vittnen som hade varit inspärrade i fängelse och arbetsläger sade att detta att utsättas för trakasserier från tidigare bröder, av vilka några nu var avfällingar, var bland det svåraste de någonsin varit med om.

Många avfällingar kom från den tidigare nämnda oppositionen. Till en början bestod den här gruppen av några som helt enkelt var förvirrade på grund av KGB:s felaktiga information. Men bland dem som fortfarande tillhörde oppositionen i slutet av 1960-talet fanns ett antal som visade den onda slavklassens anda. De ignorerade Jesu varning och började i stället ”slå sina medslavar”. (Matt. 24:48, 49)

Men planen att splittra Guds folk misslyckades trots alla påtryckningar från KGB och dess underhuggare. När trogna bröder i början av 1960-talet började återställa enheten i organisationen i Moldavien, tillhörde de flesta vittnena i landet oppositionen. Men 1972 hade i stort sett alla åter börjat arbeta lojalt tillsammans med Jehovas organisation.

En uppskattande förföljare

Trogna vittnen som stannade kvar i Moldavien under kommunisttiden fortsatte predikoarbetet så gott de kunde. De vittnade informellt för släktingar, vänner, skolkamrater och arbetskamrater. Men de var försiktiga, eftersom många tjänstemän i Moldavien var fanatiska anhängare av den kommunistiska ideologin. Men inte alla kommunister föraktade Jehovas vittnen.

Simeon Voloşanovschi berättar: ”Polisen sökte igenom vårt hem och konfiskerade ganska mycket litteratur, som den ansvarige polisen förde upp på en lista. Senare återvände han med listan och bad mig att se efter om den var korrekt. När jag kontrollerade hans lista, lade jag märke till att en sak fattades – ett exemplar av Vakttornet som handlade om familjen och hur man gör familjelivet lyckligare. Jag frågade honom om det. ’Eh, jag tog hem den, och vi läste den tillsammans i familjen’, svarade han en smula förläget. ’Tyckte ni om det ni läste?’ frågade jag. ’Ja visst! Vi tyckte mycket om det!’ sade han.”

Motståndet minskar, tillväxten fortsätter

Under 1970-talet övergav de kommunistiska myndigheterna sin policy att arrestera och deportera Jehovas folk. Enskilda bröder greps dock och ställdes inför rätta för att de vittnat eller varit med vid kristna möten. Men straffen var mildare.

[Ruta på sidorna 83–85]

Framstående exempel på kristen neutralitet

George Vacarciuc: Broder Vacarciuc blev uppfostrad som ett Jehovas vittne. I december 1942 kallade fascisterna in honom till militärtjänst. Han vägrade att bära vapen och låstes in i en kolsvart cell, där han fick stanna i 16 dagar med knappt något att äta. Myndigheterna kallade sedan in honom igen och lovade att häva hans dom – som ännu inte hade lästs upp för honom – om han gjorde som han beordrats tidigare. Återigen vägrade han.

George dömdes till 25 års fängelse men blev frisläppt, när sovjetiska styrkor anlände den 25 september 1944. Mindre än två månader senare försökte ryssarna dock få honom att göra militärtjänst. Han ville inte gå emot sitt samvete, så han dömdes till tio års straffarbete i olika läger. I 12 månader visste hans familj inte var han var. Efter att ha avtjänat fem år släpptes broder Vacarciuc den 5 december 1949. Han återvände hem till Corjeuţi och förblev trogen till sin död den 12 mars 1980.

Parfin Goreacioc: Broder Goreacioc föddes år 1900 och lärde känna Bibelns sanning i byn Hlina mellan åren 1925 och 1927. Tillsammans med sina bröder, Nicolae och Ion, fick han kontakt med sanningen genom Damian och Alexandru Roşu, de första bibelforskarna i byn.

År 1933 blev Parfin och andra vittnen arresterade och förda till staden Khotin, där han blev förhörd och sedan bötfälld för att ha predikat. På anstiftan av byprästen fördes Parfin 1939 till polisstationen i grannbyn Ghilavăţ. Här band polisen fast honom på en bänk med ansiktet neråt och slog honom upprepade gånger på fotsulorna.

När fascisterna kom till makten, blev Parfin återigen arresterad och kastad i fängelse. Men samma år befriade ryssarna honom, bara för att senare arrestera honom därför att han vägrade att göra militärtjänst. Han satt i fängelse i Chişinău i flera månader och släpptes sedan.

År 1947 arresterade ryssarna Parfin igen och dömde honom den här gången till åtta års förvisning för att han hade predikat om Guds kungarike. År 1951 blev hans barn deporterade till Sibirien, men de fick inte träffa sin pappa. De såg honom faktiskt aldrig mer. Parfin blev allvarligt sjuk medan han var förvisad och dog 1953, trogen in i det sista.

Vasile Pădureţ: Broder Pădureţ föddes 1920 i Corjeuţi och lärde känna sanningen 1941 under fascisttiden. Också han fick därför lida under både fascisternas och ryssarnas styre. Till de senare sade han modigt: ”Jag sköt inte bolsjeviker, och jag kommer inte att döda fascister.”

För sin samvetsgranna, bibliska ståndpunkt blev Vasile dömd till tio år i ett sovjetiskt arbetsläger. Men strafftiden reducerades till fem år, och han återvände hem den 5 augusti 1949. När han blev arresterad för tredje gången, hade Operation Nord börjat. Den 1 april 1951 fick därför Vasile och hans familj gå ombord på ett godståg till Sibirien. Efter att ha varit där i omkring fem år fick de återvända till Corjeuţi i Moldavien. Vasile dog trogen mot Jehova den 6 juli 2002, medan den här rapporten skrevs.

[Ruta/Bild på sidorna 89, 90]

Jag skulle inte byta mitt liv av tjänst mot något annat

Ion Sava Ursoi

Född: 1920

Döpt: 1943

Bakgrund: Var kretstillsyningsman under kommunisttiden.

Jag föddes i Caracuşeni i Moldavien och lärde känna sanningen innan andra världskriget bröt ut. Min hustru dog 1942. Vid hennes begravning blev jag bortjagad från kyrkogården av en pöbelhop. Varför? För att jag hade bytt religion. Senare det året försökte fascistregimen få mig att göra militärtjänst. Eftersom jag ville vara politiskt neutral, vägrade jag. Jag dömdes till döden, men senare förvandlades straffet till 25 års fängelse. Jag förflyttades från läger till läger. När jag var inspärrad i Craiova i Rumänien, kom den sovjetiska armén och befriade oss.

Jag hade knappt smakat på friheten förrän kommunisterna kastade mig i fängelse. De sände mig till Kalinin i Ryssland. Två år senare, 1946, lät de mig fara hem till min by, där jag hjälpte till att reorganisera predikoarbetet. År 1951 arresterade ryssarna mig igen. Den här gången deporterade de mig tillsammans med många andra vittnen till Sibirien. Först 1969 kunde jag återvända hem.

När jag ser tillbaka på mitt liv, minns jag många tillfällen då Jehova gav mig styrka att bevara min ostrafflighet. Jag skulle inte byta mitt liv av tjänst för min Skapare mot något annat i världen. Nu kämpar jag med de begränsningar som ålderdom och sviktande hälsa för med sig. Men det säkra hoppet om livet i den nya världen, då jag kommer att återfå min ungdomliga styrka, stärker mitt beslut att ”inte ge upp i fråga om att göra vad som är gott”. (Gal. 6:9)

[Ruta/Bild på sidorna 100–102]

Jag har mycket att sjunga om

Alexandra Cordon

Född: 1929

Döpt: 1957

Bakgrund: Fick lida under sovjetregimen och tjänar för närvarande som församlingsförkunnare.

Jag älskar att sjunga, och det hjälpte mig att finna sanningen och att senare hålla mig andligen stark när min tro prövades. Min berättelse börjar på 1940-talet, när jag som tonåring kom i kontakt med en grupp ungdomar i Corjeuţi som tyckte om att sjunga Rikets sånger och samtala om Bibeln på sin fritid. De andliga sanningar jag lärde mig genom de här samtalen och sångerna gjorde djupt intryck på mig.

Jag blev snart en förkunnare av de goda nyheterna. Det ledde till att jag blev arresterad 1953 tillsammans med tio andra vittnen. Medan jag väntade på rättegången satt jag i fängelse i Chişinău. Jag bevarade min andliga styrka genom att sjunga Rikets sånger, vilket tydligen förargade en av vakterna. ”Du sitter i fängelse”, sade han. ”Där sjunger man inte!”

Jag svarade: ”Jag har sjungit i hela mitt liv. Varför skulle jag sluta nu? Du kan låsa in mig, men du kan inte sätta ett lås på mina läppar. Jag är fri i hjärtat, och jag älskar Jehova. Så jag har mycket att sjunga om.”

Jag dömdes till 25 års straffarbete i ett läger i Inta, som ligger nära polcirkeln. Under de korta sommarmånaderna arbetade jag och de andra vittnena i skogarna i närheten. Vi kunde många av Rikets sånger utantill, och de hjälpte oss återigen att förbli andligen starka och känna oss fria innerst inne. Dessutom uppmuntrade vakterna oss att sjunga, till skillnad från vakten i Chişinău.

Jag blev kvar i lägret i Inta tre år, tre månader och tre dagar. Tack vare en amnesti blev jag sedan frisläppt. Eftersom jag ännu inte fick tillåtelse att åka hem till Moldavien, for jag till Tomsk i Ryssland. Där återförenades jag med min man, som också hade suttit i fängelse. Vi hade inte setts på fyra år.

På grund av att jag varit fängslad hade jag inte blivit döpt än. Jag talade därför med bröderna i Tomsk. Eftersom flera andra också ville bli döpta, ordnade bröderna genast med ett dop. Men på grund av förbudet beslöt de att hålla det på natten i en sjö i den närbelägna skogen.

Vid en bestämd tid lämnade vi utkanten av Tomsk och gick in i skogen två och två för att inte väcka misstankar. Varje par skulle följa paret framför tills vi alla kommit fram till sjön. Det var i alla fall planen. Tyvärr råkade de två äldre systrarna framför mig och min kamrat gå vilse från stigen. Vi följde efter dem, och de bakom oss följde troget efter oss. Snart var vi omkring tio som famlade omkring i mörkret, plaskvåta av den blöta vegetationen och frusna så vi skakade. Björnar och vargar strök omkring i området, och det satte fart på fantasin. Vi var på helspänn och ryckte till vid varje ljud.

Jag förstod att det var viktigt att vi inte greps av panik eller gav upp, så jag föreslog att vi skulle stå stilla och vissla en Rikets sång i hopp om att de andra skulle höra oss. Vi bad också innerligt. Så föreställ er hur glada vi blev, när vi hörde samma melodi ljuda tillbaka genom mörkret! Ja, våra bröder hade hört oss! Snabbt tände de en ficklampa, så att vi kunde hitta dem. Strax därefter blev vi nedsänkta i det iskalla vattnet, men vi kände knappt att det var så kallt, eftersom vi var så glada.

Jag är nu 74 år och tillbaka i Corjeuţi, där jag först lärde känna sanningen. Trots hög ålder har jag fortfarande mycket att sjunga om, särskilt till lovprisning av vår himmelske Fader.

[Ruta/Bilder på sidorna 104–106]

Jag försökte följa mina föräldrars exempel

Vasile Ursu

Född: 1927

Döpt: 1941

Bakgrund: Var församlingstjänare och arbetade med underjordisk litteraturframställning.

Mina föräldrar, Simeon och Maria Ursu, blev döpta 1929. Av deras fem barn var jag det äldsta. Under fascisttiden blev pappa och mamma arresterade och dömda till 25 års straffarbete på grund av sin neutrala hållning. Andliga bröder och systrar från församlingen i det närbelägna Corjeuţi tog hand om oss barn och såg efter familjens bondgård. Vi hade därför alltid tillräckligt med mat. Vår gamla farmor, som inte var med i sanningen, hjälpte också till att ta hand om oss. Jag var 14 år då.

Tack vare mina föräldrars goda exempel ansträngde jag mig för att ta hand om mina syskon andligen. För att göra det väckte jag dem tidigt varje dag, så att vi kunde ha ett samtal om ett avsnitt ur vår bibliska litteratur. De var inte alltid eld och lågor över att behöva stiga upp, men jag gav dem inget val. Jag insåg hur viktigt det var med goda studievanor. När våra föräldrar släpptes tidigt och återvände hem 1944, blev de därför mycket glada över att se hur friska vi var andligen. Det var verkligen ett kärt återseende! Men vår glädje blev kortlivad.

Året därpå arresterade ryssarna pappa och satte honom i fängelse i Norilsk i Sibirien, ovanför polcirkeln. Tre år senare gifte jag mig med Emilia, en livfull, andligt sinnad syster. Vi hade i stort sett vuxit upp tillsammans, så jag kände henne väl. Men bara ett år efter bröllopet blev jag och min mamma arresterade. Vi sändes till Chişinău, där vi dömdes till 25 års straffarbete. Emilia tog kärleksfullt hand om mina syskon, som nu blivit berövade både sina föräldrar och sin storebror.

Så småningom sändes jag till kolgruvorna i Vorkuta, ett ökänt arbetsläger norr om polcirkeln. Två år senare, 1951, blev Emilia och mina tre bröder och min syster förvisade till Tomsk i västra Sibirien. År 1955 bad Emilia om att få bli förflyttad till Vorkuta för att få vara tillsammans med mig. Där födde hon det första av våra tre barn, en flicka, som vi gav namnet Tamara.

I september 1957 utfärdades amnesti, och vi släpptes fria. Men en månad senare blev jag arresterad igen. Den här gången blev jag dömd till sju år i ett arbetsläger nära Saransk i Mordvinska republiken i Ryssland. Många andra bröder satt också fängslade där, och fler skulle komma. När våra fruar kom på besök, lyckades de smuggla in ett regelbundet flöde av litteratur, vilket vi uppskattade mycket. I december 1957 flyttade Emilia till Kurgan i västra Sibirien för att ta hand om vår dotter, Tamara, som hade bott hos Emilias föräldrar. Därför såg Emilia och jag inte varandra på sju år. Men vi var tvungna att göra så för att inte Tamara skulle sändas till en statlig institution.

År 1964 blev jag frisläppt, men jag fick inte återvända hem till Moldavien. Trots att min rörelsefrihet fortfarande var begränsad kunde jag återförena mig med min fru och dotter i Kurgan, där jag tjänade som bokstudieledare i församlingen. År 1969 flyttade vi till Krasnodar i Kaukasus. Efter att ha tjänat där i åtta år flyttade vi till Chirchik i Uzbekistan. Där arbetade jag i det underjordiska tryckeriet. År 1984 fick vi till slut återvända till Moldavien. Vi slog oss ner i Tighina, en stad med 160 000 invånare men bara 18 förkunnare. Under årens lopp har den här lilla gruppen vuxit till nio församlingar med närmare 1 000 förkunnare och pionjärer.

Grämer jag mig över alla år jag var i arbetsläger och fängelser för Herrens skull? Inte alls! För mig var saken klar redan när jag var en nydöpt 14-åring: antingen älskar man Gud eller älskar man världen! Jag hade bestämt mig för att tjäna Jehova, så en kompromiss kom inte på fråga. (Jak. 4:4)

[Bilder]

Vänster: Vasile Ursu

◼ängst till vänster: Vasile med sin hustru, Emilia, och deras dotter, Tamara