Svåra prövningar under fasciststyret

Antonescus fascistregering, som samarbetade med Hitler och axelmakterna, gav sig snart på Jehovas vittnen. Ta exemplet med Anton Pântea, som föddes 1919. Anton fick sanningen som tonåring och var nitisk i tjänsten från hus till hus. Flera gånger var han en hårsmån från att bli misshandlad, men eftersom han modigt hävdade sin lagliga rätt att som rumänsk medborgare få tala om sin tro, lyckades han undvika fysisk misshandel en tid. Men till slut arresterade polisen honom. Fascistiska polismän släpade honom till en polisstation och slog honom hela natten, men släppte honom sedan överraskande nog fri. Broder Pântea är nu 84 år och fortfarande fast besluten att förbli trogen mot Jehova.

En som också bevarade sin ostrafflighet var Parfin Palamarciuc, som lärde känna Bibelns sanning i Moldavien under 1920-talet. Han blev också en nitisk förkunnare av de goda nyheterna och var ofta hemifrån i flera veckor för att predika i olika städer och byar, från Tjernivtsi till Lviv i Ukraina. Eftersom Parfin vägrade att göra militärtjänst, arresterade fascisterna honom 1942 och ställde honom inför krigsrätt i Tjernivtsi.

Parfins son Nicolae berättar vad som hände: ”Sammanlagt 100 bröder dömdes till döden av den här domstolen. Domen skulle verkställas omgående. Officerarna samlade alla bröderna och valde ut tio som skulle skjutas först. Men först tvingades de att gräva sina egna gravar medan de 90 andra såg på. Innan officerarna skulle skjuta bröderna gav de dem ännu en möjlighet att avsäga sig sin tro och gå med i armén. Två kompromissade, men de åtta andra sköts ihjäl. Sedan radades ytterligare tio upp. Men innan de skulle skjutas blev de tvingade att begrava de döda.

Medan bröderna fyllde igen gravarna kom en officer av hög rang. Han frågade hur många vittnen som hade ändrat sig. När han fick veta att det bara var två, sade han att om 80 var tvungna att dö för att 20 skulle gå med i armén, skulle det vara mer lönsamt att skicka de 92 som var kvar till arbetsläger. Det här ledde till att dödsstraffet förvandlades till 25 års straffarbete. Men knappt tre år senare befriade framryckande sovjetiska trupper vittnena ur de rumänska lägren. Pappa överlevde de här och många andra prövningar. Han dog trogen mot Jehova 1984.”

Ett brott att inte följa ortodoxa kyrkan

Vasile Gherman var en ung gift man. Hans fru hade just fött en flicka, när fascisterna arresterade honom i december 1942. Vasile anklagades för två ”brott” – att han vägrat att göra militärtjänst och att han inte låtit döpa sin dotter i ortodoxa kyrkan. Han berättar vad som hände: ”I februari 1943 skulle mitt ärende och 69 andra trogna bröders ärenden tas upp i Tjernivtsi i en militärdomstol. Innan vi dömdes tvingade man oss att se på när sex brottslingar avrättades. Vi var därför säkra på att vi stod näst på tur att dömas till döden.

Vi talade med varandra om saken och bestämde oss för att förbli starka i tron och att göra allt vi kunde för att behålla glädjen under rättegången. Med Jehovas hjälp lyckades vi. När vi 70 dömdes till döden som väntat, kände vi verkligen att vi led för rättfärdighetens skull. Ingen av oss kände sig nedstämd, till förtret för våra fiender. Men då hände något oväntat. I stället för att skjuta oss ändrade myndigheterna vår dom till 25 års straffarbete i lägret i Aiud i Rumänien. Men inte ens den domen verkställdes helt, för bara 18 månader senare, i augusti 1944, befriade den framryckande sovjetiska armén lägret.”

År 1942 kallade fascisterna in omkring 800 män från byn Şirăuţi i Moldavien för att de skulle tjäna i general Antonescus armé. Bland dem fanns ett antal vittnen. En av dem, Nicolae Anischevici, berättar: ”Först beordrade polisen oss att ta del i en religiös ceremoni. Vi vittnen vägrade. Vi vägrade också att bära vapen. Polisen anklagade oss därför för att vara kommunister och arresterade oss. Men innan de spärrade in oss lät de oss förklara orsaken till vår neutrala ståndpunkt för alla närvarande.

Nästa dag förflyttades vi till Briceni, områdets rättscentrum. Här kläddes vi av och blev grundligt visiterade. En präst med hög militär rang frågade sedan ut oss. Han var vänlig, visade förståelse för vår neutrala hållning och ordnade så att vi fick mat. Dessutom skrev han att vår vapenvägran berodde på vår tro på Jesus.

Från Briceni fördes vi till polisstationen i Lipcani. Där slog polisen oss brutalt ända till kvällen. Sedan satte de oss i en cell med två andra bröder och förvånande nog en kvinna, som visade sig vara spion. Vi misshandlades under flera dagar. Så småningom sändes jag till Tjernivtsi för att ställas inför krigsrätt. Där fick jag en advokat, som var till stor hjälp. Men min hälsa hade blivit så dålig på grund av den grymma behandlingen att de militära myndigheterna trodde att jag kanske skulle dö. Till slut beslöt de att skicka hem mig utan att ge mig något straff.”

Modiga systrar bevarar ostraffligheten

Systrar utsattes också för fascisternas vrede. En av dem var Maria Gherman (inte släkt med Vasile Gherman, men från samma församling). Maria arresterades 1943 och fördes till polisstationen i Balasineşti. Hon berättar: ”Polisen arresterade mig, därför att jag vägrade att gå i ortodoxa kyrkan. Först förflyttade de mig till Lipcani i Moldavien och sedan till Tjernivtsi i Ukraina, där jag dömdes.

Domaren frågade mig varför jag hade vägrat att gå i kyrkan. Jag sade till honom att jag bara tillbad Jehova. För det här ’brottet’ fick 20 andra systrar och jag 20-åriga fängelsestraff. Några av oss trängdes in i små celler med 30 andra fångar. Men på dagarna skickades jag ut för att hjälpa till hemma hos rika personer. Jag får väl tillägga att de behandlade mig bättre än fängelsepersonalen – de gav mig i alla fall tillräckligt att äta!

Så småningom fick vi kontakt med bröderna, som var i en annan del av fängelset. Det här var en välsignelse, eftersom vi kunde hjälpa bröderna att få både andlig och fysisk föda.”

Liksom så många andra moldaviska vittnen bevarade de här systrarna sin ostrafflighet trots fascisternas grymma behandling, bara för att få uppleva ytterligare ett angrepp på sin tro. Det angreppet kom från nästa regim – det kommunistiska Ryssland.

Den sovjetiska taktiken – deportation

År 1944, mot slutet av kriget, när Tyskland var på väg att förlora, störtades Antonescu av element inom Rumäniens regering under ledning av kung Mikael. Rumänien kanaliserade sedan sin lojalitet mot Ryssland i stället för mot axelmakterna. Samma år tog den framryckande sovjetiska armén återigen kontrollen över området och integrerade återigen Moldavien i Sovjetunionen som Moldaviska SSR. 

Till en början lät kommunistledarna i Moldavien Jehovas vittnen vara. Men den här respiten var kort. Kristen neutralitet, till exempel vittnenas vägran att rösta i lokala partival, blev snart en het stridsfråga igen. Sovjetregimen hade inte rum för politisk neutralitet. Så regeringen planerade att lösa problemet genom att deportera Jehovas vittnen och andra ”icke önskvärda element” med början 1949.

En officiell skrivelse innehöll ”beslutet från politbyrån inom kommunistpartiets centralkommitté” om vilka som skulle förvisas från Moldaviska SSR. Det var bland annat ”tidigare landägare, framstående affärsmän, aktiva medarbetare till tyska inkräktare, personer som samarbetade med de tyska och rumänska polismyndigheterna, medlemmar av profascistiska partier och organisationer, medlemmar av Vita gardet, medlemmar av illegala sekter och även familjemedlemmar till de uppräknade kategorierna”. Alla skulle sändas till västra Sibirien på ”obestämd tid”.

En andra deportationsvåg började 1951, men den här gången var målet enbart Jehovas vittnen. Stalin beordrade personligen den här deportationen, som kallades Operation Nord. Över 720 familjer av vittnen – ungefär 2 600 personer – sändes från Moldavien till Tomsk i västra Sibirien, en sträcka på omkring 450 mil.

I de officiella direktiven sades det att de som skulle förvisas skulle få tillräckligt med tid på sig att packa sina personliga tillhörigheter innan de fördes till väntande tåg. Dessutom skulle tågvagnarna vara ”lämpliga för transport av människor”. Verkligheten var helt annorlunda.

Mitt i natten kunde upp till åtta soldater och myndighetspersoner komma till en familj vittnen. De väckte familjen och visade deporteringsordern. Sedan fick familjen bara några timmar på sig att samla ihop det nödvändigaste innan den fördes till väntande tåg.

Tågvagnarna visade sig vara godsvagnar. Så många som 40 personer i alla åldrar packades in i varje vagn för den två veckor långa färden. Det fanns inget att sitta på och ingen isolering som skyddade mot kylan. I ett av hörnen fanns ett hål i golvet. Det var toaletten. Innan vittnena förvisades var det meningen att myndighetspersoner skulle göra förteckningar över varje persons tillhörigheter. Men ofta skrev de bara upp sådant som inte var av särskilt stort värde. Värdefulla föremål bara ”försvann”.

Trots alla de här orättvisorna och svårigheterna förlorade bröderna och systrarna aldrig sin kristna glädje. Nej, när tågen med vittnena möttes vid järnvägsknutar, kunde Rikets sånger höras från andra godsvagnar. Vännerna i varje tåg visste alltså att de inte var ensamma utan deporterades tillsammans med hundratals andra vittnen. Att se och höra varandra vara så positiva under så svåra förhållanden uppmuntrade alla och stärkte dem i deras beslut att förbli trogna mot Jehova, oavsett vad som komma skulle. (Jak. 1:2)

En tro värd att efterlikna

En av de moldaver som deporterades till Sibirien var Ivan Mikitkov. Ivan blev först arresterad i Moldavien 1951 tillsammans med andra vittnen och blev deporterad till Tomsk. Hans arbete blev att fälla träd på den sibiriska tajgan. Även om han inte var inspärrad i ett arbetsläger, hade han begränsad rörelsefrihet, och säkerhetspolisen höll honom under uppsikt. Men han och hans andliga bröder vittnade för andra så fort de fick tillfälle.

Ivan säger: ”Vi organiserade oss i församlingar i den här hårda nya miljön. Vi började till och med framställa egen litteratur. Några av dem vi predikade för omfattade så småningom sanningen och blev döpta. Men myndigheterna lade till slut märke till vår verksamhet och dömde några av oss till tvångsarbete.

Tillsammans med vittnena Pavel Dandara, Mina Goraş och Vasile Şarban dömdes jag till 12 års straffarbete under sträng övervakning. Myndigheterna hoppades att de här hårda domarna skulle skrämma andra till tystnad, men så blev det inte. Oavsett vart våra bröder skickades fortsatte de att predika. År 1966 hade jag avtjänat mitt straff och blev frisläppt. Jag återvände till Tomsk och stannade där i tre år.

År 1969 flyttade jag till Donetsbäckenet, där jag träffade Maria, en trogen och nitisk syster som jag gifte mig med. Men 1983 arresterades jag igen. Den här gången fick jag dubbelt straff – fem års fängelse och ytterligare fem års förvisning. Det här straffet var naturligtvis mycket svårare att uthärda än det tidigare, eftersom det betydde att jag inte skulle få träffa min fru och mitt barn, som också fick utstå svårigheter. Lyckligtvis slapp jag avtjäna hela straffet. Jag släpptes 1987, sedan Michail Gorbatjov blivit generalsekreterare för det sovjetiska kommunistpartiet. Jag fick tillåtelse att återvända till Ukraina och senare till Moldavien.

När jag återvände till Bălţi, Moldaviens näst största stad, fanns det 370 förkunnare och tre församlingar där. I dag finns där över 1 700 förkunnare och 16 församlingar!”

”Vill du sluta som Vasile?”

Lägerföreståndarna och KGB-agenterna tänkte ut en del sadistiska knep för att knäcka vittnena. Constantin Ivanovici Şobe berättar vad som hände hans farfar, Constantin Şobe: ”År 1952 avtjänade farfar sitt straff i ett av arbetslägren i distriktet Chita, som ligger öster om Bajkalsjön i Sibirien. Lägervakterna hotade att skjuta honom och de andra vittnena om de inte avsade sig sin tro.

Eftersom bröderna vägrade att kompromissa, samlade vakterna dem i ett skogsbryn utanför lägret. Det hade börjat skymma när de förde farfars bäste vän, Vasile, en bit in i skogen och sade att de skulle skjuta honom. Bröderna väntade oroligt. Strax ekade ett par gevärsskott genom luften.

Vakterna återvände och tog med sig nästa vittne, min farfar, in i skogen. De gick en bit in och stannade i en glänta. Flera gravar hade grävts, och en hade fyllts igen. Den som hade befälet pekade på den graven och vände sig till farfar och sade: ’Vill du sluta som Vasile, eller vill du återvända till din familj som en fri man? Du har två minuter på dig att bestämma dig.’ Farfar behövde inte två minuter. Han svarade genast: ’Vasile, som du sköt, har jag känt i många år. Nu ser jag fram emot att få återförenas med honom i uppståndelsen i den nya världen. Jag är helt övertygad om att jag kommer att vara i den nya världen tillsammans med Vasile. Men kommer du att vara där?’ 

Det var inte det svar som vakten hade väntat sig. Han förde tillbaka farfar och de andra till lägret. Det visade sig att farfar inte behövde vänta till uppståndelsen för att få se Vasile igen. Det hela hade bara varit en grymt knep för att få bröderna att bryta ihop.”

Kommunistpropagandan får motsatt effekt

För att skapa hat och misstänksamhet mot Jehovas vittnen gav kommunisterna ut böcker, broschyrer och filmer som förtalade Guds folk. En broschyr hette ”Dubbelbottnar” – ett uttryck som syftade på de hemliga litteraturfack som bröderna byggde in i botten på väskor. Nicolai Voloşanovschi minns hur en lägerkommendant försökte använda den här broschyren för att förödmjuka honom inför de andra fångarna.

Nicolai säger: ”Lägerkommendanten samlade alla fångarna i en av barackerna. Sedan började han citera avsnitt ur ’Dubbelbottnar’, bland annat avsnitt som innehöll förtal mot mig personligen. När han var klar, bad jag om tillåtelse att få ställa några frågor. Kommendanten måste ha trott att det här skulle ge honom en chans att göra sig lustig över mig, för han gick med på det.

Jag frågade lägerkommendanten om han kom ihåg första gången han förhörde mig, när jag kom till arbetslägret. Han kom ihåg förhöret. Sedan frågade jag honom om han kom ihåg de frågor han ställt mig om mitt hemland, mitt medborgarskap och annat när han fyllde i mina intagningshandlingar. Återigen svarade han ja. Han nämnde till och med för de andra vad jag hade svarat. Sedan bad jag honom att berätta vad han egentligen hade skrivit i handlingarna. Han medgav att det han skrivit inte stämde med mina svar. Då vände jag mig till de andra och sade: ’Den här broschyren är skriven på samma sätt.’ Fångarna applåderade, och kommendanten lämnade baracken topp tunnor rasande.”

Planen var att söndra

Under 1960-talet började de frustrerade sovjetiska myndigheterna använda nya metoder för att störa enheten bland Jehovas vittnen. I boken The Sword and the Shield, som gavs ut 1999, berättas om några av de tidigare hemliga KGB-rapporterna i myndigheternas arkiv. Det sägs bland annat: ”Under en konferens i mars 1959 för KGB-officerare som ledde ’kampen mot jehovisterna [Jehovas vittnen]’ kom man fram till att den bästa strategin var ’att fortsätta undertryckandet genom att vidta söndrande åtgärder’. KGB beslöt sig för att splittra, demoralisera och misskreditera sektmedlemmarna och även arrestera deras mest inflytelserika ledare på falska grunder.”

Dessa ”söndrande åtgärder” innebar bland annat en enad kampanj för att skapa misstro bland vittnena i Sovjetunionen. KGB spred därför lögnaktiga rykten som gick ut på att ett antal ledande bröder hade börjat samarbeta med statens säkerhetstjänst. KGB dolde sina lögner så skickligt att många vittnen började undra vem de egentligen kunde lita på.

Ett annat KGB-knep var att utbilda specialagenter att ge sig ut för att vara ”aktiva” Jehovas vittnen som sedan skulle försöka få ansvarsställningar i organisationen. De här spionerna skulle naturligtvis hålla KGB välunderrättat. KGB tog också i hemlighet kontakt med riktiga vittnen och försökte muta dem med stora summor för att de skulle samarbeta.

Med de här metoderna lyckades man tyvärr i viss mån splittra enheten bland vittnena, också i Moldavien. Det här skapade en atmosfär av misstänksamhet. En del bröder lämnade organisationen och bildade en utbrytargrupp som blev känd som oppositionen.

Innan det här hände hade vittnena i Sovjetunionen talat om ”kanalen” när de avsåg Jehovas organisation, den andliga födan och de ansvariga bröderna. Nu uppstod förvirring och osäkerhet när det gällde den kanalen. Hur skulle bröderna reda ut begreppen? Överraskande nog gjorde de det med hjälp av den sovjetiska staten. Ja, ränksmidarna själva bidrog till att lösa just de problem de skapat. Hur då?

De räknade inte med Guds ande

I början av 1960-talet satte sovjetiska myndigheter många ”ledande” vittnen från hela Sovjetunionen tillsammans i ett läger som låg omkring 15 mil från staden Saransk i Mordvinska republiken i västra Ryssland. Tidigare hade stora avstånd skilt bröderna åt, något som hämmat kommunikationen och orsakat missförstånd. Men nu var alla tillsammans, både de som tillhörde den så kallade oppositionen och de som inte gjorde det. Därför kunde de samtala ansikte mot ansikte och skilja myt från verklighet. Varför satte myndigheterna alla de här bröderna tillsammans? Tydligen trodde de att bröderna skulle komma i konflikt med varandra och att det skulle orsaka ytterligare splittring. Det var en skickligt uttänkt plan, men de räknade inte med Jehovas förenande ande. (1 Kor. 14:33)

En av de bröder som satt inspärrade i Mordvinska republiken var Gheorghe Gorobeţ. Han berättar: ”Strax efter det att jag blivit arresterad och kastad i fängelse blev en broder som hade samarbetat med oppositionen placerad i samma fängelse som oss. När han såg att de ansvariga bröderna fortfarande satt i fängelse, blev han förvånad, eftersom man hade sagt till honom att de alla var fria och levde lyxliv sponsrade av KGB!”

Broder Gorobeţ fortsätter: ”Under mitt första år i fängelse spärrades över 700 personer in på religiösa grunder. Majoriteten var Jehovas vittnen. Vi arbetade allesammans i en fabrik och hade tid att tala med dem som hade gått med i utbrytargruppen. Det ledde till att många frågor klarades upp under åren 1960 och 1961. År 1962 skrev den landskommitté som hade ansvaret för verksamheten i Sovjetunionen slutligen ett brev inifrån arbetslägret. Brevet skickades till alla församlingar i Sovjetunionen. Följden blev att mycket av den skada som orsakats av KGB:s lögnkampanj kunde repareras.”

Den sanna kanalen identifieras

Broder Gorobeţ släpptes fri från arbetslägret i juni 1964, och han återvände genast till Moldavien. När han kom till Tabani, upptäckte han att många vittnen fortfarande inte var säkra på vilka Jehova använde till att ge andlig föda och ledning åt sitt folk. En del vittnen läste enbart Bibeln.

En kommitté på tre andligen mogna bröder förordnades att hjälpa till med att klargöra saken. Något av det första de gjorde var att besöka församlingar i norra Moldavien, där de flesta vittnena bodde. Trots att de här och andra kristna tillsyningsmän fått utstå mycket förföljelse fortsatte de att vara trogna, och det övertygade många om att Jehova fortfarande använde samma organisation som hade undervisat dem om sanningen från början.

I slutet av 1960-talet blev det uppenbart för KGB att predikoarbetet fortsatte att gå framåt trots förföljelse och andra metoder. I boken The Sword and the Shield sägs det så här om KGB:s reaktion: ”[KGB:s] högkvarter stördes av rapporter om att ’Jehova-ledarna och Jehova-myndigheterna [inte ens i arbetslägren] övergav sina fientliga trosuppfattningar och att de i lägren fortsatte att utföra sitt Jehova-arbete’. En konferens för KGB-officerare som arbetade med operationer mot Jehovas vittnen hölls i ... [Chişinău] i november 1967, då man diskuterade nya metoder ’för att förhindra sekteristernas fientliga arbete’ och ’ideologiska irrläror’.”

Trakasserade av tidigare bröder

Tyvärr var det några som blev vilseledda av dessa ”nya metoder” och spelade KGB i händerna. En del hade dukat under för girighet eller människofruktan, och andra var före detta bröder som hade börjat hata vittnena. Myndigheterna började använda de här personerna för att försöka få de trogna att bryta sin ostrafflighet. Vittnen som hade varit inspärrade i fängelse och arbetsläger sade att detta att utsättas för trakasserier från tidigare bröder, av vilka några nu var avfällingar, var bland det svåraste de någonsin varit med om.

Många avfällingar kom från den tidigare nämnda oppositionen. Till en början bestod den här gruppen av några som helt enkelt var förvirrade på grund av KGB:s felaktiga information. Men bland dem som fortfarande tillhörde oppositionen i slutet av 1960-talet fanns ett antal som visade den onda slavklassens anda. De ignorerade Jesu varning och började i stället ”slå sina medslavar”. (Matt. 24:48, 49)

Men planen att splittra Guds folk misslyckades trots alla påtryckningar från KGB och dess underhuggare. När trogna bröder i början av 1960-talet började återställa enheten i organisationen i Moldavien, tillhörde de flesta vittnena i landet oppositionen. Men 1972 hade i stort sett alla åter börjat arbeta lojalt tillsammans med Jehovas organisation.

En uppskattande förföljare

Trogna vittnen som stannade kvar i Moldavien under kommunisttiden fortsatte predikoarbetet så gott de kunde. De vittnade informellt för släktingar, vänner, skolkamrater och arbetskamrater. Men de var försiktiga, eftersom många tjänstemän i Moldavien var fanatiska anhängare av den kommunistiska ideologin. Men inte alla kommunister föraktade Jehovas vittnen.

Simeon Voloşanovschi berättar: ”Polisen sökte igenom vårt hem och konfiskerade ganska mycket litteratur, som den ansvarige polisen förde upp på en lista. Senare återvände han med listan och bad mig att se efter om den var korrekt. När jag kontrollerade hans lista, lade jag märke till att en sak fattades – ett exemplar av Vakttornet som handlade om familjen och hur man gör familjelivet lyckligare. Jag frågade honom om det. ’Eh, jag tog hem den, och vi läste den tillsammans i familjen’, svarade han en smula förläget. ’Tyckte ni om det ni läste?’ frågade jag. ’Ja visst! Vi tyckte mycket om det!’ sade han.”

Motståndet minskar, tillväxten fortsätter

Under 1970-talet övergav de kommunistiska myndigheterna sin policy att arrestera och deportera Jehovas folk. Enskilda bröder greps dock och ställdes inför rätta för att de vittnat eller varit med vid kristna möten. Men straffen var mildare.

Sann tillbedjan blomstrar

Trots att sovjetkommunismen var en politisk och militär gigant under sin storhetstid lyckades den inte krossa den sanna tillbedjan. Faktum är att ryssarna oavsiktligt bidrog till att sprida de goda nyheterna till några av ”jordens mest avlägsna delar” genom sitt deporteringsprogram. (Apg. 1:8) Jehova lovade genom Jesaja: ”Inget som helst vapen som formas mot dig kommer att ha någon framgång. ... Detta är Jehovas tjänares arvsbesittning, och deras rättfärdighet är från mig.” (Jes. 54:17) Det uttalandet har verkligen visat sig vara sant!

[Ruta/Bild på sidorna 113–115]

Född i exil

Lidia Sevastian

Född: 1954

Döpt: 1995

Bakgrund: Efter att ha uppfostrats av sin mamma, som var ett Jehovas vittne, och sin icke troende pappa, hade hon ingen kontakt med Jehovas vittnen under många år.

Mamma och mormor blev Jehovas vittnen i början av 1940-talet. Pappa var en fin människa, men han tog inte till sig Bibelns sanning då. År 1951 hade mamma två barn och väntade tvillingar. I april det året försökte myndigheterna splittra vår familj. När pappa var på arbetet, satte de mamma, som snart skulle föda, och mina äldre syskon på ett tåg som skulle till Sibirien. Men mamma hann sända ett meddelande till pappa som skyndade sig hem. Trots att han inte var ett vittne, gick han ombord på tåget och följde med familjen i exil.

Under färden till Sibirien fick mamma tillfälligt stanna i staden Asino för att föda tvillingarna. Resten av familjen var tvungen att åka vidare till Tomskområdet, där pappa ordnade med husrum. Han fick arbeta tillsammans med bröderna. Några veckor senare återförenades mamma och hennes nyfödda tvillingar med familjen. Tragiskt nog dog tvillingarna på grund av de omänskliga förhållanden som familjen tvingades leva under.

Ytterligare fyra barn föddes under förvisningen, däribland min tvillingbror och jag. Pappa tog lojalt hand om oss alla. År 1957 fick vi till slut återvända till vår hemby. Mamma fortsatte att inskärpa bibliska principer i våra hjärtan, trots att säkerhetspolisen följde varje steg hon tog.

Pappa var däremot främst intresserad av att barnen skulle få en god världslig utbildning. Vid 16 års ålder for jag därför till Chişinău för att studera vid universitetet. Senare gifte jag mig och flyttade till Kazakstan, där jag blev isolerad från mina föräldrar och även från Jehovas organisation. Jag återvände till Chişinău 1982 och började genast leta efter en församling av Jehovas folk, men förgäves. I åtta år kändes det som om jag var den enda i staden som ville tillbe Jehova.

Men en dag, när jag stod vid en busshållplats, hörde jag två kvinnor tala om Jehova. Jag gick närmare, så att jag kunde höra bättre. Kvinnorna trodde att jag var KGB-agent, så de bytte samtalsämne. De började snart röra sig bort, men jag följde efter, vilket tydligtvis skrämde dem. Jag gick snabbt ifatt dem, och efter en del diskuterande lyckades jag övertyga dem om vem jag var. Till sist blev min dröm om att få komma tillsammans med Jehovas organisation uppfylld! Sorgligt nog ogillade min man min ståndpunkt.

Vid den tiden hade vi två barn. År 1992 genomgick jag en ryggradsoperation och var tvungen att ligga still sex månader i en sjukhussäng. Under den här dystra perioden av mitt liv hände något underbart: min son, Pavel, tog ståndpunkt för Jehova och blev döpt 1993 vid den internationella sammankomsten i Kiev. Med tiden återhämtade jag mig så pass att jag kunde gå igen. År 1995 blev också jag döpt som ett tecken på mitt överlämnande åt Jehova.

I dag är många i min familj vittnen, och det tackar jag Jehova och mamma för. Jag kommer aldrig att glömma hennes orubblighet. Och min underbart lojale pappa? Jo, innan han dog blev också han en tjänare åt Jehova.

[Ruta/Bild på sidorna 117, 118]

Våra uppoffringar förbleknar i jämförelse med Jehovas

Mihai Ursoi

Född: 1927

Döpt: 1945

Bakgrund: Förföljd av både fascisterna och kommunisterna.

Jag blev en förkunnare av de goda nyheterna 1941. År 1942, när jag var 15 år, skulle jag få militärutbildning i skolan. Bilder av den rumänske kungen Mikael, general Antonescu och jungfru Maria hängde i klassrummet. När vi kom in i rummet, skulle vi böja oss ner inför bilderna och göra korstecknet. Vi var tre som vägrade att göra det.

På grund av det blev vi brutalt slagna av polisen. Vi fick stanna i skolan den natten. På morgonen sändes vi till Corjeuţi, där vi blev slagna igen. Från Corjeuţi fördes vi till några andra platser innan vi blev tvingade att gå ungefär 10 mil till den plats där vi skulle ställas inför krigsrätt. Fötterna blödde av vandringen. Till slut blev jag hemskickad utan att ha blivit dömd, troligen på grund av min ålder.

När jag var 18 år blev jag inkallad av de sovjetiska myndigheterna. Återigen vägrade jag att kompromissa när det gällde min neutralitet, och jag blev brutalt slagen, liksom min vän Gheorghe Nimenco. Han dog faktiskt sex veckor senare av sina skador. Ännu en gång skickades jag hem, antagligen på grund av min ålder. Ryssarna arresterade mig igen 1947 och hotade den här gången med att skjuta mig om jag vägrade att göra militärtjänst. Men de lät mig sitta i isoleringscell i två månader i stället, och därefter satte de mig i tvångsarbete vid bygget av Volga-Donkanalen. Det var ett mycket farligt arbete, och många dog. Jag var en hårsmån från att bli skadad i en olycka som krävde många dödsoffer och sändes hem till Moldavien.

Där gifte jag mig. År 1951 blev min fru, Vera, som då var gravid, och jag förvisade och fick först åka tåg och sedan båt till den sibiriska tajgan, ett enormt subarktiskt skogsområde, där jag tvingades fälla träd. Vera och jag delade stuga med 16 andra familjer. År 1959 fick vi lyckligtvis tillåtelse att resa tillbaka till Moldavien.

Det var flera saker som stärkte mig under de svåra åren, och de fortsätter att stärka mig. En sak var min bror Ions exempel i fråga om tro. (Se sidan 89.) Han dömdes till döden, och trots att han inte visste att hans dom skulle ändras, vägrade han att kompromissa. Jag stärks också när jag tänker på hur Jehova alltid har tagit hand om mig och, senare, min fru under de svårigheter vi gick igenom för hans namns skull. Men våra uppoffringar förbleknar i jämförelse med vad Jehova gjorde för vår skull när han sände sin Son för att dö som en lösen för oss. När jag tänker på det fantastiska offret, hjälper det mig att möta varje dag med glädje.

[Ruta/Bild på sidorna 121–123]

Jag upplevde Jehovas kärleksfulla omtanke

Mihailina Gheorghiţa

Född: 1930

Döpt: 1947

Bakgrund: Arbetade som kurir och översättare under förbudsåren.

Jag lärde känna sanningen 1945 och tyckte om att berätta om de goda nyheterna för grannarna i min hemby, Glodeni, och i grannbyn Petrunea. Eftersom jag vittnade i skolan, vägrade skolledningen att ge mig ett avgångsbetyg. Men jag kunde ändå använda min utbildning till att hjälpa till med att översätta bibliska publikationer från rumänska och ukrainska till ryska.

Strax efter mitt dop fann polisen mig medan jag höll på att översätta, och jag dömdes till 25 års straffarbete i Vorkuta, norr om polcirkeln, där många andra systrar befann sig. Trots de prövande förhållandena fortsatte vi alla att predika. Vi lyckades också komma över litteratur. Vi framställde faktiskt en del litteratur för eget bruk inne i lägret.

En dag träffade jag en ung kvinna som hade arresterats av myndigheterna av misstag, därför att de trodde att hon var ett Jehovas vittne. Jag föreslog att hon skulle undersöka Guds ord, eftersom Jehova har makt att befria sitt folk, om han så önskar. Så småningom började hon studera Bibeln och blev en av våra systrar. Kort efter det blev hon frigiven och fick lämna lägret.

Senare blev jag förflyttad till Karaganda i Kazakstan. Den 5 juli 1956 blev också jag till slut frisläppt. Jag flyttade till Tomsk, där jag träffade och gifte mig med Alexandru Gheorghiţa, som hade suttit sex år i fängelse för sin tro. Vi fortsatte båda att predika i det vidsträckta Sibirien, medvetna om att säkerhetspolisen fortfarande övervakade oss. Efter ett tag flyttade vi till Irkutsk, som ligger strax väster om Bajkalsjön. Där fortsatte vi att framställa litteratur i hemlighet. Senare tjänade vi också i Bishkek i Kirgizistan. Alexandru var försiktig när han vittnade, men en gång togs han på bar gärning och dömdes till tio års fängelse.

Åklagaren sade att jag kunde besöka Alexandru medan han satt i häktet. Eftersom det här normalt sett inte var tillåtet, frågade jag honom varför han var så vänlig. ”Ni är ett ungt par”, sade han, ”och ni har ett barn. Kanske kommer ni att omvärdera ert beslut.” Jag sade till åklagaren att Alexandru och jag för länge sedan hade fattat vårt beslut att tjäna Jehova och att vi var beslutna att förbli trogna. Han svarade: ”Till och med er bibel säger att en levande hund har det bättre än ett dött lejon.” (Pred. 9:4) ”Det är sant”, svarade jag, ”men den sortens levande hund du beskriver kommer inte att få leva i Guds nya värld.”

Alexandru avtjänade sitt tioåriga fängelsestraff och ytterligare ett år i husarrest. Efter hans frigivning flyttade vi till Kazakstan och sedan till Uzbekistan för att hjälpa till med arbetet. År 1983 återvände vi slutligen till Moldavien, glada över att ha fått ha det fantastiska privilegiet att hjälpa uppriktiga människor på många olika platser att lära känna Jehova.

När jag ser tillbaka på mitt liv, måste jag villigt erkänna att det inte alltid har varit lätt. Men mina grannar, som inte är vittnen, har inte heller haft det lätt. De har också haft många problem att brottas med. Men skillnaden är att vi har lidit för de goda nyheternas skull. Därför har vi upplevt Jehovas kärleksfulla omtanke. Dessutom kan vi se bortom våra prövningar – en fantastisk, evig framtid väntar.