Den sovjetiska taktiken – deportation

År 1944, mot slutet av kriget, när Tyskland var på väg att förlora, störtades Antonescu av element inom Rumäniens regering under ledning av kung Mikael. Rumänien kanaliserade sedan sin lojalitet mot Ryssland i stället för mot axelmakterna. Samma år tog den framryckande sovjetiska armén återigen kontrollen över området och integrerade återigen Moldavien i Sovjetunionen som Moldaviska SSR. 

Till en början lät kommunistledarna i Moldavien Jehovas vittnen vara. Men den här respiten var kort. Kristen neutralitet, till exempel vittnenas vägran att rösta i lokala partival, blev snart en het stridsfråga igen. Sovjetregimen hade inte rum för politisk neutralitet. Så regeringen planerade att lösa problemet genom att deportera Jehovas vittnen och andra ”icke önskvärda element” med början 1949.

En officiell skrivelse innehöll ”beslutet från politbyrån inom kommunistpartiets centralkommitté” om vilka som skulle förvisas från Moldaviska SSR. Det var bland annat ”tidigare landägare, framstående affärsmän, aktiva medarbetare till tyska inkräktare, personer som samarbetade med de tyska och rumänska polismyndigheterna, medlemmar av profascistiska partier och organisationer, medlemmar av Vita gardet, medlemmar av illegala sekter och även familjemedlemmar till de uppräknade kategorierna”. Alla skulle sändas till västra Sibirien på ”obestämd tid”.

En andra deportationsvåg började 1951, men den här gången var målet enbart Jehovas vittnen. Stalin beordrade personligen den här deportationen, som kallades Operation Nord. Över 720 familjer av vittnen – ungefär 2 600 personer – sändes från Moldavien till Tomsk i västra Sibirien, en sträcka på omkring 450 mil.

I de officiella direktiven sades det att de som skulle förvisas skulle få tillräckligt med tid på sig att packa sina personliga tillhörigheter innan de fördes till väntande tåg. Dessutom skulle tågvagnarna vara ”lämpliga för transport av människor”. Verkligheten var helt annorlunda.

Mitt i natten kunde upp till åtta soldater och myndighetspersoner komma till en familj vittnen. De väckte familjen och visade deporteringsordern. Sedan fick familjen bara några timmar på sig att samla ihop det nödvändigaste innan den fördes till väntande tåg.

Tågvagnarna visade sig vara godsvagnar. Så många som 40 personer i alla åldrar packades in i varje vagn för den två veckor långa färden. Det fanns inget att sitta på och ingen isolering som skyddade mot kylan. I ett av hörnen fanns ett hål i golvet. Det var toaletten. Innan vittnena förvisades var det meningen att myndighetspersoner skulle göra förteckningar över varje persons tillhörigheter. Men ofta skrev de bara upp sådant som inte var av särskilt stort värde. Värdefulla föremål bara ”försvann”.

Trots alla de här orättvisorna och svårigheterna förlorade bröderna och systrarna aldrig sin kristna glädje. Nej, när tågen med vittnena möttes vid järnvägsknutar, kunde Rikets sånger höras från andra godsvagnar. Vännerna i varje tåg visste alltså att de inte var ensamma utan deporterades tillsammans med hundratals andra vittnen. Att se och höra varandra vara så positiva under så svåra förhållanden uppmuntrade alla och stärkte dem i deras beslut att förbli trogna mot Jehova, oavsett vad som komma skulle. (Jak. 1:2)

En tro värd att efterlikna

En av de moldaver som deporterades till Sibirien var Ivan Mikitkov. Ivan blev först arresterad i Moldavien 1951 tillsammans med andra vittnen och blev deporterad till Tomsk. Hans arbete blev att fälla träd på den sibiriska tajgan. Även om han inte var inspärrad i ett arbetsläger, hade han begränsad rörelsefrihet, och säkerhetspolisen höll honom under uppsikt. Men han och hans andliga bröder vittnade för andra så fort de fick tillfälle.

Ivan säger: ”Vi organiserade oss i församlingar i den här hårda nya miljön. Vi började till och med framställa egen litteratur. Några av dem vi predikade för omfattade så småningom sanningen och blev döpta. Men myndigheterna lade till slut märke till vår verksamhet och dömde några av oss till tvångsarbete.

Tillsammans med vittnena Pavel Dandara, Mina Goraş och Vasile Şarban dömdes jag till 12 års straffarbete under sträng övervakning. Myndigheterna hoppades att de här hårda domarna skulle skrämma andra till tystnad, men så blev det inte. Oavsett vart våra bröder skickades fortsatte de att predika. År 1966 hade jag avtjänat mitt straff och blev frisläppt. Jag återvände till Tomsk och stannade där i tre år.

År 1969 flyttade jag till Donetsbäckenet, där jag träffade Maria, en trogen och nitisk syster som jag gifte mig med. Men 1983 arresterades jag igen. Den här gången fick jag dubbelt straff – fem års fängelse och ytterligare fem års förvisning. Det här straffet var naturligtvis mycket svårare att uthärda än det tidigare, eftersom det betydde att jag inte skulle få träffa min fru och mitt barn, som också fick utstå svårigheter. Lyckligtvis slapp jag avtjäna hela straffet. Jag släpptes 1987, sedan Michail Gorbatjov blivit generalsekreterare för det sovjetiska kommunistpartiet. Jag fick tillåtelse att återvända till Ukraina och senare till Moldavien.

När jag återvände till Bălţi, Moldaviens näst största stad, fanns det 370 förkunnare och tre församlingar där. I dag finns där över 1 700 förkunnare och 16 församlingar!”

”Vill du sluta som Vasile?”

Lägerföreståndarna och KGB-agenterna tänkte ut en del sadistiska knep för att knäcka vittnena. Constantin Ivanovici Şobe berättar vad som hände hans farfar, Constantin Şobe: ”År 1952 avtjänade farfar sitt straff i ett av arbetslägren i distriktet Chita, som ligger öster om Bajkalsjön i Sibirien. Lägervakterna hotade att skjuta honom och de andra vittnena om de inte avsade sig sin tro.

Eftersom bröderna vägrade att kompromissa, samlade vakterna dem i ett skogsbryn utanför lägret. Det hade börjat skymma när de förde farfars bäste vän, Vasile, en bit in i skogen och sade att de skulle skjuta honom. Bröderna väntade oroligt. Strax ekade ett par gevärsskott genom luften.

Vakterna återvände och tog med sig nästa vittne, min farfar, in i skogen. De gick en bit in och stannade i en glänta. Flera gravar hade grävts, och en hade fyllts igen. Den som hade befälet pekade på den graven och vände sig till farfar och sade: ’Vill du sluta som Vasile, eller vill du återvända till din familj som en fri man? Du har två minuter på dig att bestämma dig.’ Farfar behövde inte två minuter. Han svarade genast: ’Vasile, som du sköt, har jag känt i många år. Nu ser jag fram emot att få återförenas med honom i uppståndelsen i den nya världen. Jag är helt övertygad om att jag kommer att vara i den nya världen tillsammans med Vasile. Men kommer du att vara där?’ 

Det var inte det svar som vakten hade väntat sig. Han förde tillbaka farfar och de andra till lägret. Det visade sig att farfar inte behövde vänta till uppståndelsen för att få se Vasile igen. Det hela hade bara varit en grymt knep för att få bröderna att bryta ihop.”

Kommunistpropagandan får motsatt effekt

För att skapa hat och misstänksamhet mot Jehovas vittnen gav kommunisterna ut böcker, broschyrer och filmer som förtalade Guds folk. En broschyr hette ”Dubbelbottnar” – ett uttryck som syftade på de hemliga litteraturfack som bröderna byggde in i botten på väskor. Nicolai Voloşanovschi minns hur en lägerkommendant försökte använda den här broschyren för att förödmjuka honom inför de andra fångarna.

Nicolai säger: ”Lägerkommendanten samlade alla fångarna i en av barackerna. Sedan började han citera avsnitt ur ’Dubbelbottnar’, bland annat avsnitt som innehöll förtal mot mig personligen. När han var klar, bad jag om tillåtelse att få ställa några frågor. Kommendanten måste ha trott att det här skulle ge honom en chans att göra sig lustig över mig, för han gick med på det.

Jag frågade lägerkommendanten om han kom ihåg första gången han förhörde mig, när jag kom till arbetslägret. Han kom ihåg förhöret. Sedan frågade jag honom om han kom ihåg de frågor han ställt mig om mitt hemland, mitt medborgarskap och annat när han fyllde i mina intagningshandlingar. Återigen svarade han ja. Han nämnde till och med för de andra vad jag hade svarat. Sedan bad jag honom att berätta vad han egentligen hade skrivit i handlingarna. Han medgav att det han skrivit inte stämde med mina svar. Då vände jag mig till de andra och sade: ’Den här broschyren är skriven på samma sätt.’ Fångarna applåderade, och kommendanten lämnade baracken topp tunnor rasande.”

[Bilder på sidan 96]

Godsvagnar som användes till att transportera vittnen till Sibirien