Jehovas vittnen som bodde i närliggande byar och som vägrade att tjänstgöra i det militära blev arresterade, och de flesta blev dömda till 20-åriga straff i arbetsläger. Far blev kallad till polisstationen, där han på grund av att han var ett vittne blev brutalt misshandlad. Dessutom blev jag med våld förd från skolan till gudstjänster i kyrkan.

Krigets vindar vände, och i mars 1944 erövrade de sovjetiska styrkorna snabbt norra Bessarabien. I augusti hade de intagit hela landet. Jag var bara 16 år när det här hände.

Kort därefter kallades alla friska män i vår by in i den sovjetiska armén. Eftersom Jehovas vittnen ville vara neutrala blev de dömda till tioåriga fängelsestraff. I maj 1945 kapitulerade tyskarna, och andra världskriget tog slut för Europas del. Men många vittnen i Moldavien fick ändå sitta kvar i fängelse fram till 1949.

När vi blev mer verksamma med att predika, blev myndigheterna mer uppmärksamma på oss. Vårt predikande och att vi varken tog del i politik eller gjorde militärtjänst ledde till att de sovjetiska myndigheterna började söka igenom våra hem efter biblisk litteratur och arrestera oss. År 1949 blev en del Jehovas vittnen i församlingar i närheten deporterade till Sibirien. Vi som var kvar försökte återigen vara försiktigare i förkunnartjänsten.

Sedan flyttades jag ungefär 300 mil västerut till en stor lägeranläggning i Mordvinien, som ligger ungefär 40 mil sydöst om Moskva. Där hade jag förmånen att få vara tillsammans med trogna vittnen från många delar av Sovjetunionen.

De sovjetiska myndigheterna hade insett att när Jehovas vittnen var tillsammans med fångar som inte var vittnen, blev en del av dem också vittnen. I anläggningen, som bestod av många arbetsläger på ett område som sträckte sig över tre mil, försökte man därför hindra oss från att vara tillsammans med andra fångar. Det fanns mer än 400 vittnen i vårt läger. Några kilometer längre bort satt ett hundratal kristna systrar i ett annat fångläger, som var knutet till anläggningen.

I lägret var jag mycket engagerad i att anordna möten och i att kopiera litteratur som hade smugglats in. Lägerledningen fick tydligen reda på det. Kort därefter, i augusti 1961, dömdes jag till ett år i det ökända Vladimirfängelset från tsartiden, som låg ungefär 20 mil nordost om Moskva. Den amerikanske piloten Francis Gary Powers, som sköts ner den 1 maj 1960 när han flög ett spionplan över Ryssland, var också fånge där fram till februari 1962.

Medan jag var i Vladimirfängelset fick jag bara precis så mycket mat att jag kunde överleva. Svälten kunde jag stå ut med, eftersom jag hade upplevt det i min ungdom, men den extrema kylan under vintern 1961/1962 var svår att uthärda. Värmesystemet slutade fungera, så det blev minusgrader i min cell. En läkare som såg min utsatta situation ordnade så att jag blev förflyttad till en cell som inte var lika ogästvänlig under de veckor det var som kallast.

Jag fick kraft att klara svårigheterna

Negativa tankar kan bryta ner en när man sitter inspärrad en lång tid, och det var vad fängelseledningen hoppades skulle ske. Men jag bad ständigt till Jehova, och jag fick styrka av hans ande och av bibelverser som jag kunde plocka fram ur minnet.

Särskilt när jag var i Vladimirfängelset kände jag igen mig i det som aposteln Paulus skrev: ”Vi är på allt sätt trängda, men inte så hårt pressade att vi inte kan röra oss; vi är rådvilla, men inte helt utan någon utväg.” (2 Korinthierna 4:8–10) Efter ett år fördes jag tillbaka till lägeranläggningen i Mordvinien. Jag avtjänade resten av mitt 12-åriga straff i de olika lägren där, och jag blev frisläppt den 8 april 1966. När jag frigavs sade man att jag var ”omöjlig att rehabilitera”. Jag såg det som ett officiellt bevis på att jag hade varit trogen mot Jehova.

Jag har ofta fått frågan hur vi i sovjetiska arbetsläger och fängelser lyckades få tag på biblisk litteratur och hur vi kunde kopiera den, trots alla de ansträngningar som gjordes för att hindra oss. Det är en hemlighet som få känner till. En kvinna från Lettland, som av politiska skäl var fånge i kvinnolägret i Potma i fyra år, skrev sedan hon blivit frisläppt 1966: ”Hur det nu än gick till hade vittnena gott om litteratur. Det verkade som om änglar flög över lägret på natten och släppte ner den.” Det var verkligen bara med Guds hjälp som vi kunde utföra verksamheten!