Men vetenskapen har också en annan sida. Det är inte alla dess utövare som motsvarar idealbilden av den objektive, passionerade forskaren som söker sanningen, vart den än må leda. Det finns alltför många vetenskapsmän som väljer ut det material som stöder deras teorier och förkastar det som inte gör det. De redogör för analyser som de aldrig har gjort och experiment som de aldrig har utfört och fabricerar sådant som de inte kan finna belägg för. De plagierar kollegers skrifter. Många påstår sig ha författat artiklar som de aldrig haft del i och kanske aldrig ens har sett!

Uppenbara bedrägerier är kanske relativt sällsynta, men en del sådana falsarier som nämns här ovan är vanligt förekommande. Något som är ännu vanligare är två andra slag av bedrägerier, som båda inbegriper vilseledande propaganda. De fyra artiklar som nu följer tar upp dessa problem.

Bedrägerier inom vetenskapen — skapar rubriker

Vetenskapsmännens rykte som hängivna sanningssökare har blivit skamfilat, vilket framgår av dessa nyhetsrubriker.

”Vetenskaplig etik”

”En strid håller på att blossa upp i det amerikanska representanthuset med anledning av bedrägerier, ämbetsbrott och intressekonflikter inom vetenskapen.” — Science, 7 juli 1989.

”Fuskar forskarna?”

”Efter det inledande kommittéförhöret [i den amerikanska kongressen] rörande detta ämne har kommittén haft ökad anledning att tro att vi endast har upptäckt toppen av ett mycket olyckligt, farligt och betydelsefullt isberg.” — TV-program i PBS (Public Broadcasting Service) den 25 oktober 1988.

”Två nya undersökningar väcker frågan varför vetenskapsmän fuskar”

”Det var en nog så oskyldig fråga: Hur uppför sig vetenskapsmän när ingen ser på? Men den har resulterat i ett oroväckande svar: inte alltför bra, enligt en rapport denna månad i den brittiska tidskriften Nature.” — Newsweek, 2 februari 1987.

”En nation av lögnare? Vetenskapsmän förfalskar forskningsresultat”

”I en undersökning som publicerades förra månaden anklagades 47 forskare vid de medicinska fakulteterna vid Harvard och Emory University för att ha lagt fram vilseledande uppgifter.” — U.S.News & World Report, 23 februari 1987.

”NIH synar fall av plagiat”

”Expertgruppen förklarar att en forskare tagit uppgifter från en kollegas uppsats som han fått för bedömning och använt dem i sitt eget arbete; ... NIH [National Institutes of Health] rekommenderar avstängning.” — Science, 14 juli 1989.

”’Odisciplinerat uppförande’ uppammar bedrägligt förfarande i laboratorierna”

”Biomedicinska forskare i Amerika utför sina vetenskapliga undersökningar på ett slarvigt och ibland bedrägligt sätt i sina bemödanden att publicera fler artiklar och tjäna mer pengar.” — New Scientist, 25 februari 1989.

”Forskare tummar på gränserna för bedrägeri”

”Vetenskapliga bedrägerier och vårdslöshet bland forskare kan vara utbredda företeelser, avslöjar en undersökning i senaste numret av Nature.” — New Scientist, 22 januari 1987.

”Forskare avgår efter anklagelse om plagiering”

”En biokemist som anklagats för att i en bok om näringstillförsel och cancer ha plagierat en rapport från National Academy of Sciences har avgått från sin post vid Cleveland Clinic Foundation.” — Science, 4 september 1987.

”P-pillret: Professor fuskade med säkerhetstester”

”Hans bedrägliga förfarande sätter i tvivelsmål säkerhetskontroller på p-piller som används av uppemot 2 miljoner kvinnor i Storbritannien och 10 miljoner världen utöver.” — The Sunday Times, 28 september 1986.

”Erfaren narkotikaforskare avgår efter skandal”

”Han avgick i förra veckan sedan en opartisk undersökningskommitté förklarat honom skyldig till vetenskapliga bedrägerier.” — New Scientist, 12 november 1988.

”NIMH uppdagar fall av ’allvarligt tjänstefel’”

”Ett uppenbart och avsiktligt fall av vetenskapligt bedrägeri som pågått under förvånansvärt lång tid, enligt en förberedande rapport över en undersökning som utförts för National Institute of Mental Health.” — Science, 27 mars 1987.

”Vetenskapligt ’bedrägeri’ skakar ansett universitet”

”En bemärkt Bostonpsykiater avgick från sin befattning som chef för ett mentalsjukhus i anslutning till Harvarduniversitetet efter att ha anklagats för plagiering.” — New Scientist, 10 december 1988.

”Fallet med de ’felplacerade’ fossilen”

”En framträdande australisk vetenskapsman har granskat två decenniers forskningsarbete kring forntida himalayisk geologi och uppger att det kan röra sig om det största paleontologiska bedrägeriet genom tiderna.” — Science, 21 april 1989.

”Nu är det facktidskrifternas tur att stå i skottgluggen”

”[Han talade] uttryckligen om hur valhänt många facktidskrifter har handskats med vetenskapliga bedrägerier. ... Samma uppmaning som tidigare gått ut till andra delar av den vetenskapliga världen har nu riktats till tidskrifterna: gör en upprensning om ni inte vill ha påhälsning av lagens representanter.” — The AAAS Observer, 7 juli 1989.

Bedrägerier inom vetenskapen — Varför de ökar

”KONKURRENSEN är benhård. Vinnarna skördar monumentala framgångar; förlorarna riskerar att falla i glömska. Atmosfären är sådan att otillåtna genvägar ibland är omöjliga att motstå — i synnerhet som etablissemanget ogärna tar itu med orätta handlingar.” Så inleddes artikeln ”Publicera eller gå under — eller bluffa dig fram” i U.S.News & World Report. Och för att undvika att gå under är det många forskare som bluffar.

Pressen på forskare att få sina arbeten publicerade i vetenskapliga tidskrifter är oerhört stor. Ju längre listan är över publicerade uppsatser som bär forskarens namn, desto större är hans chanser till arbete, befordran, universitetstjänster och statliga anslag som kan finansiera hans forskning. Den federala regeringen i Förenta staterna ”förfogar över den största källan till forskningsanslag — 5,6 miljarder dollar om året från National Institutes of Health”.

Eftersom vetenskapsmännen själva ”inte har någon större lust att ta itu med sitt etiska dilemma”, ”har varit förvånansvärt ovilliga att göra några större ansträngningar för att få fram kalla fakta om sin moraliska vandel” och ”inte är särskilt angelägna om att göra rent hus eller ens göra ingående undersökningar av begångna oegentligheter”, har den amerikanska kongressen tagit upp frågan till behandling och planerar att låta lagens representanter utreda saken. (New Scientist; U.S.News & World Report) Denna framtidsutsikt har utlöst ett ramaskri från vetenskapsmännen. Men en vetenskaplig tidskrift ställer och besvarar frågan: ”Har vetenskapsmännen rent mjöl i påsen? Det vittnesbörd som når allmänheten väcker allvarliga tvivel om den saken.”

Somliga forskare utelämnar data som inte stöder deras teorier (s. k. gallring), rapporterar fler tester eller experiment än de i verkligheten utfört (s. k. trimning), knycker uppgifter eller idéer från andra forskare (s. k. plagiering) och hittar på data som de aldrig fått fram eller experiment som de aldrig utfört (s. k. hopsvarvning). En skämtteckning i en vetenskaplig tidskrift ironiserade över den sistnämnda taktiken. Man ser en vetenskapsman tala med en annan och säga om en tredje: ”Han har publicerat en hel del sedan han tog den där kursen i kreativt skrivsätt.”

”Vad är den viktigaste produkten av vetenskapligt forskningsarbete nu för tiden? Svar: Papper”, sades det för en tid sedan i U.S.News & World Report. ”Hundratals nya facktidskrifter börjar utges varje år för att ta hand om den störtflod av vetenskapliga uppsatser som spottas fram av forskare som vet att vägen till framgång i det akademiska livet är att ha en lång rad artiklar på sitt förtjänstkonto.” Målet är kvantitet, inte kvalitet. De 40.000 vetenskapliga tidskrifter som utkommer varje år publicerar sammanlagt en miljon artiklar, och en del av denna ”störtflod” uppvisar ”symptom på allvarliga missförhållanden, till exempel inställningen ’publicera eller gå under’, som nu är mer utbredd bland forskare än någonsin och som främjar ett undermåligt, slentrianmässigt, gagnlöst och rentav bedrägligt arbete”.

En redaktör vid The Journal of the American Medical Association, dr Drummond Rennie, kommenterar bristen på kvalitet: ”Ingen undersökning tycks vara så fragmentarisk, ingen hypotes så trivial, ingen litteraturförteckning så ensidig eller så egocentrisk, inget utförande så bristfälligt, ingen metodik så klumpig, ingen resultatredovisning så ovederhäftig, så dunkel och så motsägelsefull, ingen analys så egennyttig, inget argument så kringgående, inga slutsatser så obetydliga eller så oberättigade och ingen grammatik och syntax så stötande att en uppsats inte skulle kunna ges ut i tryck.”

En höna av en fjäder

Syndromet ”publicera eller gå under” har också lett till att många forskare blivit oerhört skickliga i att få ett blygsamt antal skrivna artiklar att mångfaldigas på det mest fenomenala sätt. De skriver en artikel och ”skivar” upp den i fyra småbitar — en metod som i yrkesjargongen brukar kallas ”salamiforskning”. På detta sätt kan de tillskriva sig äran för fyra artiklar i stället för en. De kan också skicka in samma artikel till flera olika tidskrifter, och varje gång den publiceras räknas den som en ny artikel. I de flesta fall anges också flera forskare som författare till en och samma artikel, och var och en av dessa sätter upp artikeln på sin lista över publicerade arbeten. En artikel på bara två eller tre sidor kan ha ända upp till 6, 8, 10, 12 eller ännu fler författare.

I ett amerikanskt TV-program betitlat ”Fuskar forskarna?”, som sändes den 25 oktober 1988, sade en vetenskapsman beträffande detta tillvägagångssätt: ”Folk försöker sätta sitt namn på så många publikationer de möjligtvis kan, och inte så sällan finner man därför enorma forskarlag där 16 personer signerar en och samma artikel, en artikel som förmodligen inte var värd att publiceras över huvud taget. Men allt detta är en del av ett slags karriärjakt, en konkurrensmentalitet, en osmaklig inriktning på kvantitet, som definitivt uppammas av den struktur forskningen har i dagens Amerika.” En del av dem som är angivna som medförfattare kan ha haft mycket lite med artikeln att göra, kanske inte ens har läst den, men för ändå upp den på sin lista över publicerade artiklar. Sådana upphaussade meritlistor påverkar tilldelningen av forskningsanslag på hundratusentals dollar av allmänna medel.

Vilket skydd mot fusk erbjuder en kollegas bedömning?

Utgivare av vetenskapliga tidskrifter låter ofta — men inte alltid — andra forskare granska artiklarna innan de publicerar dem. Man menar att man på detta sätt gallrar ut felaktiga och bedrägliga artiklar. ”Vetenskapen är självkorrigerande i en utsträckning som saknar motstycke inom andra intellektuella verksamhetsområden”, säger Isaac Asimov. ”Vetenskapen är självkontrollerande i en utsträckning som man inte finner inom något annat område.” Han förundrar sig över att ”skandaler inträffar så sällan”.

Men det finns många som inte är av samma uppfattning. En kollegas bedömning är ”en urusel metod för att upptäcka fusk”, sade den ovan citerade dr Drummond Rennie. I American Medical News hette det beträffande vetenskapliga tidskrifter med detta granskningsförfarande: ”[Dessa] tidskrifter, som en gång betraktades som nära nog ofelbara, har varit tvungna att medge att de inte kan eliminera bedrägliga metoder.” ”Värdet av kollegers bedömningar har överskattats”, sade en medicinsk skribent och kolumnist i The New York Times.

Tidskriften Science rapporterar att en forskare som fått i uppdrag att granska en artikel som skrivits av en annan forskare har anklagats för plagiering. Han hade ”tagit uppgifter från en kollegas uppsats, som han hade fått för bedömning, och använt dem i sitt eget arbete”, enligt NIH (National Institutes of Health). Ett sådant förfarande är ett ”svek mot det förtroende som anses utgöra själva grundvalen för detta system”, och i detta speciella fall har granskaren förklarats vara ”olämplig att i fortsättningen erhålla statliga anslag”.

”Vetenskapsmännens fräckhet i att bedyra sin moraliska oförvitlighet har länge överträffat det mesta”, förklarade tidskriften New Scientist. Deras högt prisade granskningssystem, som i teorin eliminerar allt fusk, anses av många vara en enda stor fars. ”Det faktiska förhållandet är”, fortsatte New Scientist, ”att mycket få vetenskapliga bluffmakare avslöjas, men när det någon gång händer, visar de sig ofta ha härjat i åratal och publicerat förfalskade rön i ansedda tidskrifter utan att någon ifrågasatt deras arbete.”

Någon tid dessförinnan hade en talesman för NIH gjort följande uttalande i The New York Times: ”Jag tror att oskuldens tid är förbi. Förr tog människor för givet att vetenskapsmän inte gjorde sådana saker. Men nu börjar folk inse att vetenskapsmän inte har bättre moral än några andra.” Hon fortsatte: ”För några år sedan fick National Institutes of Health sällan in mer än en anmälan om bedrägligt förfarande per år, men nu är det minst två allvarliga beskyllningar i månaden.” Tidskriften Science förklarade nyligen: ”Vetenskapsmän har upprepade gånger försäkrat allmänheten om att bedrägerier och oegentligheter är sällsynta företeelser inom forskningen. ... Och likväl tycks sådana fall dyka upp gång på gång.”

Ordföranden i en av de kongresskommittéer som undersökte dessa fall, John Dingell, sade en gång till en grupp forskare: ”Jag anser att era kontrollmekanismer är hopplöst otillräckliga och att skurkaktigheten i många fall tycks triumfera över dygden på ett sätt som jag finner fullständigt oacceptabelt. Jag hoppas att ni också gör det.”

TV-programmet ”Fuskar forskarna?” avslutades med följande erkännande från en av de medverkande forskarna: ”Vi måste ta ut skeletten ur vetenskapens garderober och stäcka byråkraternas karriär, om så krävs — det finns inget annat alternativ. Det är nödvändigt ur etisk, ur juridisk och i all synnerhet ur moralisk synvinkel.”