Vilka skall ärva jorden?

JESUS besvarade denna fråga i sin bergspredikan: De ödmjuka skall ärva jorden. Århundraden tidigare hade psalmisten David sagt: ”De ödmjuka, de kommer att besitta jorden.” Och om Jehova Gud själv sägs det i bibeln: ”Jorden har han gett åt människors söner.” — Matteus 5:5; Psalm 37:11; 115:16; NW.

När Jehova skapade de första människorna, gav han dem ansvaret att förvalta jorden. Han gav dem i uppdrag ”att odla den och ta vård om den”. (1 Moseboken 2:15, NW) Men människan har i stället förorenat den och fördärvat den. I Uppenbarelseboken 11:18 är det förutsagt att hon skulle komma att göra det och att endast Gud skulle kunna sätta stopp för förstöringen. Det är Gud som skall ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. Människan slår dövörat till när vår vackra jord högljutt protesterar, men hör minsta viskning så snart det rör sig om pengar. — 1 Timoteus 6:10.

Men snikenheten hämnar sig själv i det långa loppet. En ledarskribent i U.S.News & World Report säger mycket träffande:

”Vilka är det egentligen som är realister? I åratal har personer som bryr sig om vad som håller på att hända med vår planet blivit utskrattade som idealister, panikspridare och beskäftiga välgörenhetsfantaster. Det har nu plötsligt visat sig att de där ’opraktiska’ olyckskorparna hela tiden har haft rätt när det gäller det sura regnet, skadorna på jordens skyddande ozonskikt och globala klimatförändringar på grund av att vi förorenar atmosfären med koldioxid, den s. k. drivhuseffekten.

I alla dessa tre fall kommer vi och våra barn att få betala ett högt pris för önsketänkandet hos de människor som menar sig vara praktiska. Deras ’realism’ lade hinder i vägen för miljövårdande åtgärder som då skulle ha kostat oss miljoner men som nu kommer att åsamka oss utgifter på oräkneliga miljarder för obotliga skador som ändå kan komma att förorsaka en global katastrof.”

De som kunde ha gjort något åt situationen drog ut på tiden och fyllde sina plånböcker medan människor blev sjuka och dog. Och det gör de fortfarande. Sex tusen år av mänsklig historia har bevisat att bibeln har rätt när den säger: ”Jag vet mycket väl, o Jehova, att jordemänniskans väg inte kommer an på henne. Det kommer inte an på mannen som vandrar att ens styra sitt steg.” — Jeremia 10:23, NW.

Gud ger människan den vägledning hon behöver: ”Ditt ord är en lampa för min fot och ett ljus på min stig.” (Psalm 119:105, NW) Den leder till lycka: ”Jag, Jehova, är din Gud, den som lär dig att göra det som är till nytta för dig, den som låter dig beträda den väg du bör vandra. O, om du bara verkligen ville ge akt på mina bud! Då skulle din frid bli alldeles som en flod och din rättfärdighet som havets vågor.” — Jesaja 48:17, 18, NW.

Men de flesta människor har inte den ödmjukhet som krävs för att ta emot vägledning från Gud och därigenom komma i åtnjutande av de fördelar som den ger. De måste hävda sitt oberoende, måste insistera på att följa den väg som leder till fördärv. Endast de ödmjuka finner ”den väg som leder till liv”. — Matteus 7:13, 14.

Dagens människor har blivit missanpassade individer. Först förorenar de sig själva i moraliskt avseende, sedan förorenar de jorden rent bokstavligt. Det är denna moraliska orenhet som i Guds ögon gör dem ovärdiga att ärva jorden. Följande artikel redogör för två exempel på hur människor genom sin omoraliskhet förorenade landet så mycket att de blev utdrivna därifrån. Båda fallen sträcker sig långt tillbaka i historien.

Varför Jehova fördrev både kananéerna och israeliterna

EN MAN sade: ”Jag älskar att kritisera andra — det får mig att känna mig så väl till mods.” Med tanke på denna inställning, hur förträffliga måste då inte de känna sig som älskar att kritisera Jehova Gud! Den högre bibelkritiken stämplar ofta Jehova som judarnas blodtörstige stamgud. En präst kallade honom för en gemen tyrann. För att rättfärdiga dessa skarpa omdömen framhåller sådana förmätna kritiker att Jehova drev ut kananéerna från deras land för att ge det åt judarna.

En sådan anklagelse tyder på grov okunnighet. På Jehovas vägnar klargjorde Mose för judarna orsaken till Guds handlingssätt: ”Inte din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör att du får komma in i deras land och ta det i besittning, utan dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att Herren [Jehova], din Gud, fördriver dem för dig.” — 5 Moseboken 9:5.

Det var kananéernas ondska som gjorde att de blev utdrivna ur landet. Efter att ha konstaterat att Baal var deras främste gud och Astarte, hans hustru, deras främsta gudinna förklarar Halley’s Bible Handbook, reviderade upplagan: ”Baalstempel och Astartetempel förekom vanligtvis tillsammans. Prästinnorna var tempeltärnor [prostituerade]. Homosexuella män var tempelbolare. Dyrkan av Baal, Astarte och andra kananeiska gudar bestod av de mest otyglade orgier; deras tempel var syndens nästen.” — Sidan 166.

Bland ruinerna efter en av dessa ”offerhöjder” från kananéernas tid fann arkeologerna ”ett stort antal krukor innehållande kvarlevor efter barn som hade offrats åt Baal. Hela området visade sig vara en begravningsplats för nyfödda spädbarn.” Man fann också ”enorma mängder Astartebilder med kraftigt förstorade könsorgan, ämnade att uppamma sexuella känslor. Kananéerna utövade alltså sin gudsdyrkan genom att inför sina gudar hänge sig åt sedeslösa utsvävningar såsom en religiös rit; och sedan dödade de sina förstfödda barn såsom offer åt samma gudar.” — Sidorna 166, 167.

Bibelhandboken ställer sedan frågan: ”Behöver vi längre undra varför Gud befallde Israel att utrota kananéerna? Hade en civilisation med sådan avskyvärd orenhet och brutalitet någon rätt att existera längre? ... Arkeologer som gräver i kananeiska städers ruiner undrar varför Gud inte tillintetgjorde dem tidigare än han gjorde.” — Sidan 167.

I The Emphasized Bible, en översättning av J. B. Rotherham, sägs det på sidan 259: ”Vem kan säga att den Högste inte har rätt att utrota sådana som så förorenar jorden och fördärvar mänskligheten som dessa?”

Jehova förklarade för Israel varför kananéerna blev utdrivna: ”Ni skall inte orena er med något av allt detta, ty med allt sådant har de hedningar orenat sig, som jag fördriver för er. Därigenom har landet blivit orenat, och jag har på det hemsökt dess missgärning, så att landet har spytt ut sina inbyggare.” Han gav sedan Israel följande rättframma varning: ”Och ni skall hålla alla mina stadgar och alla mina rättsliga beslut och göra efter dem, så att det land dit jag för er till att bo i det inte må utspy er.” — 3 Moseboken 18:24—26; 20:22, NW.

Det var klara besked. Kananéerna blev utdrivna därför att de förorenade landet genom sin grava omoraliskhet — sina äktenskapsbrott, sin homosexualitet och sin blodsutgjutelse i samband med barnoffer. Om israeliterna efterliknade kananéernas Baalsdyrkan, skulle de också bli utdrivna.

Och ändå gjorde israeliterna detta. I områden som israeliterna bemäktigade sig när de intog landet har arkeologerna grävt fram ruinerna efter ett Astartetempel, och ”bara några steg från detta tempel låg en begravningsplats, där man påträffade ett stort antal krukor innehållande kvarlevor av spädbarn som hade offrats i detta tempel. ... Baals och Astartes profeter mördade små barn på ämbetets vägnar.” — Halley’s Bible Handbook, sidan 198.

Den lag som Jehova gav genom Mose förbjöd uttryckligen sådana perversa sexuella sedvänjor. I 3 Moseboken 20:13 sägs det: ”Om en man ligger hos en annan man som man ligger hos en kvinna, så gör de båda en styggelse. De skall straffas med döden.”

Den mosaiska lagen föreskrev också det som sägs i 5 Moseboken 23:17, 18: ”Ingen tempeltärna skall finnas bland Israels döttrar, och ingen tempelbolare bland Israels söner. Du skall inte bära skökolön och hundpengar [uttrycket ”hund” syftar enligt fotnot i Referensbibeln troligen på en pederast, en som har analt sexuellt umgänge, i synnerhet med pojkar] in i Herrens [Jehovas], din Guds, hus, till betalning av något löfte. Ty det ena som det andra är en styggelse för Herren [Jehova], din Gud.”

Jehova sände också sina profeter för att varna Israel: ”Och fastän Herren [Jehova] titt och ofta har sänt till er alla sina tjänare profeterna, har ni inte velat höra.” (Jeremia 25:4) I stället byggde sig israeliterna ”offerhöjder och reste stoder och Aseror på alla höga kullar och under alla gröna träd. Ja, också tempelbolare [fotnot i Referensbibeln: ”feminina män”] fanns i landet. De gjorde efter alla styggelser hos de folk som Herren [Jehova] hade fördrivit för Israels barn.” — 1 Kungaboken 14:23, 24.

Profeten Jesaja sade varnande till dem: ”På ett högt och stort berg har du ställt upp din säng, och dit har du begett dig upp för att frambära offer. Bakom dörren och dörrposterna har du satt upp din fallossymbol [avbildning av det manliga könsorganet]; och skild från mig har du klätt av dig och gått upp, du har spärrat ut dina lemmar, du har trånat efter dem vilkas famntag du älskar; och med dem har du mångfaldigat ditt horeri, allt medan du stirrade på fallos.” — Jesaja 57:7, 8, An American Translation.

Kvinnor lät göra avbildningar av det manliga könsorganet och hade sexuellt umgänge med dessa, som vi läser: ”Du gjorde dig bilder av manslemmen och bedrev otukt med dem.” (Hesekiel 16:17, Rotherham) Eller som det uttrycks i An American Translation: ”Med vilka du lekte sköka.”

Israeliterna blandade sann och falsk gudsdyrkan. Vid berget Sinai tillbad de en guldkalv och begick sexuell omoraliskhet och menade samtidigt att de höll ”en högtid åt Jehova”. (2 Moseboken 32:5, 6, NW) Flera hundra år senare blandade de fortfarande samman falsk gudsdyrkan och sann. Profeten Elia förebrådde dem för detta och sade: ”’Hur länge kommer ni att halta mellan två olika åsikter? Om Jehova är den sanne Guden, så följ efter honom; men om Baal är det, så följ efter honom.’ Och folket sade inte ett ord till svar åt honom.” (1 Kungaboken 18:21, NW) Efter sin omvändelse avlägsnade kung Manasse de främmande gudarna och frambar gemenskapsoffer och tackoffer åt Jehova. Men som det sägs i 2 Krönikeboken 33:17 (NW): ”Inte desto mindre offrade folket fortfarande på höjderna; men det var åt Jehova, sin Gud.”

I många hundra år förorenade israeliterna den sanna tillbedjan av Jehova med Baalsdyrkan och bröt därigenom mot den princip som aposteln Paulus senare framställde i frågeform: ”Vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar?” (2 Korintierna 6:16) Detta var anledningen till att tiostammarsriket Israel år 740 f.v.t. fördes bort i fångenskap av assyrierna och tvåstammarsriket Juda år 607 f.v.t. togs till fånga av babylonierna. Båda nationerna hade orenat landet på samma sätt som kananéerna hade gjort, och båda nationerna blev därför utspydda ur landet precis som kananéerna hade blivit.

Hur är det då med nationerna i våra dagar? Är deras kyrkosamfund besmittade med omoraliskhet? Förorenar de landet? Kommer även de att bli utspydda ur landet?

[Infälld text på sidan 5]

”Baals och Astartes profeter mördade små barn på ämbetets vägnar”

[Bild på sidan 5]

Gravurna med kvarlevor av spädbarn

[Bildkälla]

Lawrence E. Stager/Oriental Institute, University of Chicago

Kristenheten vandrar i kananéernas fotspår

KANANÉERNA hade en religion som inbegrep otukt, äktenskapsbrott, homosexualitet och barnamord, och detta ledde till att jorden spydde ut dem. Israeliterna tog efter denna religion och införlivade dess motbjudande sedvänjor med Jehovas tillbedjan, och de blev utspydda ur landet. I våra dagar finns det individer och samfund som påstår sig vara kristna men ändå efterliknar dessa forntida exempel i fråga om sexuell omoraliskhet. Otukt och äktenskapsbrott har blivit vardagliga företeelser. Homosexualitet och utsläckande av ofödda barns liv ökar lavinartat. I Kanaan offrades oönskade barn i hundratal; i våra dagar utplånas de i miljontal — 55 miljoner om året. — Jämför 2 Moseboken 21:22, 23.

För att inte bli stämplade som gammalmodiga eller pryda har många av kristenhetens kyrkosamfund skyndat sig att hoppa upp på eftergivenhetens triumfvagn. Somliga vidtar till och med åtgärder för att ”riskfritt” kunna begå sexuella synder, som den unitariske pastor som avbröt sin predikan för att dela ut kondomer till församlingen.

En kolumnist, som själv tillhör episkopalkyrkan, sade: ”Åttiotalets episkopalkyrka är som en teologisk butik för uppstoppade djur. Man kan lugnt lita på att den konserverar och skyltar med den samhälleliga trend som för tillfället råkar vara mest populär. Vissa år är det politik. I år är det sex.” Han hänvisar sedan till ett nytt sexualundervisningsprojekt som visar att ”de kristna är efter sin tid när de vägrar att se genom fingrarna med homosexualitet ... och utomäktenskapliga förbindelser”. En anglikansk biskop i New York tror att ”ansvarsfulla homosexuella förbindelser en dag kommer att accepteras som Guds vilja”.

Roy Howard Beck, som skriver för den religiösa veckotidningen United Methodist Reporter, skriver i sin bok On Thin Ice (På tunn is): ”Bland dem som blev indragna i [omoraliska] förehavanden var TV-evangelister, predikanter i de etablerade kyrkosamfunden, biskopar, kända karismatiska ledare, framträdande lekmannapredikanter, vördade pastorer i de mindre kyrkosamfunden, präster, pingstvänner, liberala, konservativa — alla tänkbara kategorier. Vilken meritlista för kyrkans upplyftande roll i samhället!” — Sidan 214.

Engelska kyrkan

Engelska kyrkans högsta beslutande församling, generalsynoden, sammanträdde i november 1987 för att ta ställning till en motion som uppfordrade synoden att slå fast att ”otukt, äktenskapsbrott och homosexuella handlingar är syndfulla”. Generalsekreteraren för Lesbian and Gay Christian Movement (Den kristna rörelsen för kvinnliga och manliga homosexuella) förklarade: ”Om detta förslag antogs skulle det betyda kyrkans undergång, och ärkebiskopen av Canterbury vet det. I stort sett tror vi att mellan 30 och 40 procent av engelska kyrkans präster är homosexuella.”

Reportern Philippa Kennedy skrev i den engelska dagstidningen Daily Express för 29 oktober 1987: ”Margaret Thatchers angrepp mot kyrkans ledare för att de försummar att ge nationen lämplig moralisk vägledning kommer att ge ökad krydda åt vad som artar sig till att bli ett av decenniets största prästerliga råkurr. För det är inte bara premiärministern som anser att biskoparna i allmänhet och ärkebiskopen av Canterbury i synnerhet är en skock mesiga svammelmakare.”

Motionen togs upp till debatt den 11 november 1987, befanns vara ett alltför beskt piller för synoden och sopades under mattan genom att ersättas med ett vagt formulerat motförslag som antogs med förkrossande majoritet. Så ”ett av decenniets största prästerliga råkurr” blev aldrig av. Det rann ut i sanden. Biskoparna skuggboxades, duckade, vacklade, fintade och retirerade.

Generalsynoden kom till följande slutsats: Idealet är sexuellt umgänge i ett varaktigt äktenskapligt förhållande; otukt och äktenskapsbrott är försyndelser mot detta ideal; homosexuella könsakter är ett förfelande av detta ideal; alla kristna skall vara exemplariska i all sin vandel, också i fråga om sexualmoralen. Homosexuella handlingar ansågs vara mindre allvarliga än otukt och äktenskapsbrott — de senare är försyndelser mot idealet, medan homosexuella handlingar endast är ett förfelande av idealet. Inget tal om att avlägsna otuktiga personer. Ingen tanke på att utesluta äktenskapsbrytare. Homosexuella präster och kyrkoherdar rentvådda.

Synodens trumpet hade gett en otydlig signal, och av den ursprungliga motionen, som väckts av församlingsprästen Tony Higton, återstod bara spillror. (1 Korintierna 14:8) Ändå röstade han, egendomligt nog, för den urvattnade versionen och var ”mycket, mycket nöjd” med utgången — en reaktion som är svår att förstå med tanke på hans tidigare uttalande. ”Om kyrkan inte beställer om sitt hus”, sade han hotande, ”då kommer den att drabbas av Guds dom.”

Under synoden hade Higton presenterat en dossier med sensationella bevis mot homosexuella präster. En präst hade dömts för sexuella övergrepp mot minderåriga men hade bara flyttats till en annan församling. En annan präst, som hade dömts för grovt sedlighetssårande uppträdande på en offentlig toalett, flyttades till ett annat stift, där han blev dömd för en liknande förseelse — men ändå blev han inte avsatt. Higton rapporterade också att homosexuella anglikanska präster i London drev en liten bokhandel i kyrkans regi där de ”sålde tryckalster som påstods uppmuntra till homosexuell promiskuitet, bruk av manliga prostituerade och många andra homosexuella handlingar”. En bok i butiken visade enligt uppgift ”en femårig flicka i en säng tillsammans med sin far och hans manlige älskare”.

Eftersom Higtons bevismaterial lämnades utan avseende, hur kan det då komma sig att han var ”mycket, mycket nöjd”? Orsaken är utan tvivel att anglikanska präster är blida varelser som är lätta att göra till lags. Som en nyhetsreporter uttryckte det: ”Denna skandal har inte heller mötts av åska och dunder, utan snarare av det försiktiga duggregn som anglikanerna är specialister på.”

De homosexuella prästerna var av naturliga skäl mycket belåtna. ”Det var tydligt att synoden hade gett de homosexuella en plats i kyrkolivet”, sade de. Ärkebiskopen av Canterbury, Runcie, hade ju trots allt ”hävdat att kyrkan inte bör fördöma disciplinerade och ansvarskännande homosexuella” och hade också sagt: ”Jag vill betona att den som av naturen är homosexuell är en fullvärdig mänsklig varelse.”

”Av naturen homosexuell”, sade ärkebiskopen av Canterbury. Betyder det att homosexuella inte kan rå för sitt beteende, att det är ärftligt betingat? Några påstår det och menar att homosexualitet är ett ”psykologiskt drag som ligger till grund för den moraliska inriktningen”. Man avfärdade aposteln Paulus, vilken under inspiration fördömde all homosexualitet, som ”en smula pryd”, enligt londontidningen The Times.

Överrabbinen Immanuel Jakobovits ifrågasatte bevisen för att det skulle finnas en ”sådan naturlig böjelse för homosexualitet” och sade: ”När man börjar tala om naturliga anlag är man ute på en farlig väg som skulle kunna leda till att hela moralsystemet bryter samman. ... Inget samhälle kan acceptera att en naturlig böjelse i sig själv är nog för att göra någon skuldfri. Vi måste vara herrar över naturen, inte dess offer.”

Ärkebiskopen av Canterbury snickrade till Jesu ord så att de fick en lydelse som gav fritt utrymme för homosexuella i Kristi kyrka. Han sade: ”I detta Kristi kyrkas jordiska tabernakel finns många boningar, och de är alla gjorda av glas.” (Jämför Johannes 14:2.) Vad han menade var: Kasta inte sten på någon annan, inte ens på de homosexuella, för det finns en boning i Kristi kyrka också för dem.

Biskopen av Chester, Michael Baughen, hävdade att ”det grekiska språkbruket i Nya testamentet gör det berättigat att tillämpa den anglikanska läran om att ge uttryck åt ’kärlek, sorg, känslighet och förståelse’ också mot homosexuella” och att homosexualitet endast milt fördöms i bibeln som ”en avvikelse från vägen”. Vad bibeln i själva verket säger är att homosexuella, om de inte ändrar sig, inte kommer att ärva Guds rike och att de ”är förtjänta av döden”. — Romarna 1:27, 32; 1 Korintierna 6:9—11.

Synoden bevisade riktigheten av ”den gamla slitna anklagelsen att engelska kyrkan tror intet och tillåter allt”, för att återigen citera The Times, och visade klart ”sin urvattnade trendighet — genom att sin vana trogen svälja varje ny liberal modeströmning som om det vore Guds ord”. I Liverpool Daily Post kunde man under rubriken ”Kyrkligt fuskverk” läsa: ”Engelska kyrkans ledare tycks bli alltmer oförmögna att sjunga ut om vad de anser vara rätt och orätt.” Som tidskriften The Economist en smula ironiskt konstaterade: ”Engelska kyrkan är emot homosexuella handlingar, men inte så mycket.”

Under rubriken ”Våldsamma protester mot synodens beslut i homosexfrågan” citerade Daily Post ett antal konservativa parlamentsledamöter. En parlamentsledamot betecknade synodens beslut som ”fegt och skamligt”. En annan sade: ”Jag fruktar att homosexualiteten nu har fått ett starkt fotfäste bland engelska kyrkans präster och inom engelska kyrkan som sådan.” En tredje parlamentsledamot sade: ”Detta beslut — eller detta skandalösa fuskverk, som jag skulle föredra att kalla det — utsätter i själva verket barnen för stora risker. Många homosexuella som inte kan finna någon partner tar sin tillflykt till minderåriga, och därför är ungdomar som besöker kyrkan så utsatta. ... För att tala klarspråk: Kyrkan har underlåtit att rensa bort fördärvbringande inflytanden som grasserar fritt inom dess egna led.”

Romersk-katolska kyrkan

Katolska kyrkan fördömer uttryckligen homosexualitet och brännmärker sådant beteende som grov synd. Men i praktiken skyddar kyrkan de präster som gör sig skyldiga till sådant och gör det till och med möjligt för dem att fortsätta med sin sexuella perversion. Påven Johannes Paulus II sade med en viss värme om de homosexuella: ”De finns i kyrkans hjärta.”

En oavhängig katolsk dagstidning, National Catholic Reporter, hävdade i numret för 27 februari 1987 att de homosexuella prästerna själva beräknar att 50 procent av alla katolska präster i Förenta staterna är homosexuella. Denna siffra är emellertid omtvistad. En psykolog, som grundar sin beräkning på 1.500 intervjuer, säger att 20 procent av USA:s 57.000 katolska präster är homosexuella, medan färskare rapporter har fått ”andra terapeuter att förmoda att den verkliga siffran i dag kan ligga närmare 40 procent”.

För drygt ett år sedan översvämmades tidningarna i många amerikanska stater av rapporter om katolska präster som begått sedlighetsbrott mot minderåriga. Följande typiska rapport kommer från San José i Kalifornien och stod att läsa i Mercury News för 30 december 1987:

”Vid en tidpunkt då nationen blir alltmer medveten om de problem som är förbundna med sexuella övergrepp mot barn fortsätter katolska kyrkan i Förenta staterna att ignorera och släta över fall där präster begått sexuella övergrepp mot barn, enligt vad som framkommer av domstolsprotokoll, interna kyrkliga dokument, statstjänstemän och offren själva.

Befattningshavare inom kyrkan hävdar att det ökända fallet i Louisiana år 1985, då en präst förgrep sig på minst 35 pojkar, har lärt dem att ta itu med problemet med fast hand. Men en tre månader lång undersökning som utförts av Mercury News visade att kyrkliga befattningshavare i mer än 25 stift runt om i landet har underlåtit att rapportera sådana fall till myndigheterna, förflyttat skyldiga präster till andra församlingar, nonchalerat klagomål från föräldrar och ignorerat de framtida men som de utsatta barnen kan komma att drabbas av. ... Miljontals dollar i skadestånd har redan betalats ut till offren och deras familjer, och i en kyrklig rapport från år 1986 beräknade man att skadeståndskraven mot kyrkan skulle kunna komma upp i en miljard dollar under nästa decennium.”

Det ”ökända fallet i Louisiana år 1985”, som nämndes i rapporten i Mercury News, gällde en präst vid namn Gilbert Gauthe. Kyrkan har ”pungat ut med 12 miljoner dollar till hans offer”. Man hade känt till Gauthes homosexuella handlingar i många år, men ”stiftet löste problemet genom att flytta honom från församling till församling åtminstone tre gånger”. I ett fall intygade föräldrarna ”att Gauthe hade förgripit sig på deras 7-årige son från dennes första dag som korgosse och ett år framåt, tills prästen blev förflyttad”.

Rapporten talade också om ”framtida men” för barnen. Ibland går skadan inte att reparera. En 12-årig pojke tog sitt liv och efterlämnade ett brev där han sade att livet ”inte var värt att leva” sedan han praktiskt taget blivit ”sexslav åt en franciskanerbroder”. En annan pojke som antastats av en präst hängde sig efter att ha sagt till sin bror: ”Kontakta fader S. och säg att jag förlåter honom.”

De flesta sexuella övergrepp gäller pojkar, men många flickor blir också antastade. Clevelandtidningen Plain Dealer för 19 december 1987 rapporterade att en 16-årig flicka och hennes föräldrar år 1986 lämnat in en stämningsansökan mot sju präster för sexuellt ofredande. Hon hade blivit gravid, och prästerna hade då uppmanat henne att göra abort. När hon vägrade, ordnade de så att hon skulle få resa till Filippinerna för att dölja sitt havandeskap. Kyrkan är emot homosexualitet och abort, men tydligen gäller detta inte dess egna präster.

Tidningsrapporterna fortsätter, sida upp och sida ner, med att tala om många fall där katolska ungdomar blivit utsatta för homosexuella övergrepp av katolska präster, om hur miljontals dollar betalats ut i skadestånd efter domstolsbeslut, om de många uppgörelser som kommit till stånd utanför domstolarna och om försäkringsbolag som ”inte längre vill hålla stiftets personal skadeslös vid övergreppsmål”.

Thomas Fox, redaktör vid National Catholic Reporter, säger: ”Problemet har i åratal slätats över av landets biskopar.” Eugene Kennedy, en före detta präst som numera verkar som professor i psykologi vid Loyola University, säger: ”Det ni nu ser i domstolarna är bara toppen av isberget.” Thomas Doyle, dominikanerpräst och expert på kanonisk lag, förklarar: ”Sexuella övergrepp av präster mot minderåriga pojkar är det i särklass allvarligaste problem som vi har haft att brottas med på flera hundra år.”

Vad säger bibeln?

Den säger: ”Gud [har] prisgett dem åt skamliga sexuella böjelser, för både deras kvinnor bytte det naturliga bruket av sig mot ett som är emot naturen, och likaså frångick även männen det naturliga bruket av kvinnan och blev häftigt upptända i sin lusta till varandra, män med män, i det att de gjorde vad som är oanständigt och på sig själva fick den fulla vedergällning som var tillbörlig för deras förvillelse. Fastän dessa mycket väl känner Guds rättmätiga förordning, nämligen att de som bedriver sådana ting är förtjänta av döden, fortsätter de inte endast med att göra dem utan ger också dem sitt bifall som bedriver dem.” — Romarna 1:26, 27, 32.

Den säger också: ”Vet ni då inte att de orättfärdiga inte skall ärva Guds rike? Bli inte vilseledda. Varken otuktsmän eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, eller män som hålls för onaturliga syften eller män som ligger med män, eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utpressare skall ärva Guds rike.” (1 Korintierna 6:9, 10) Vers 11 tillägger: ”Och likväl är detta vad några av er har varit. Men ni har tvättats rena.” Syndare som blev kristna renade sina liv. I annat fall blev de utdrivna ur församlingen: ”Avlägsna den onde mannen ur er krets.” (1 Korintierna 5:11—13) Det är inte så att köttsliga synder aldrig kommer att inträffa i kristna församlingar, men när de inträffar måste de skyldiga antingen ändra sinne eller avlägsnas ur församlingen.

Men denna andliga reningsprocess — att avlägsna otuktiga personer och äktenskapsbrytare och homosexuella ur församlingen — är något som de flesta samfund i kristenheten inte vill underkasta sig. Israeliterna påstod sig tjäna Jehova samtidigt som de utövade forntida könsdyrkan. (2 Krönikeboken 33:17) Kristenhetens församlingar säger ”Herre, Herre”, samtidigt som sexuell omoraliskhet florerar mitt ibland dem. ”Hur är det? Ni stjäl, mördar och begår äktenskapsbrott, ni svär falskt, ni tänder offereld åt Baal och följer efter andra gudar, som ni inte känner”, säger Jehova. ”Sedan kommer ni hit och träder fram inför mitt ansikte i detta hus, som är uppkallat efter mitt namn, och säger: ’Med oss är det ingen nöd’ — för att därefter fortsätta med alla dessa styggelser.” — Jeremia 7:4, 8—10.

Jehova driver man inte gäck med; alla människor får skörda vad de sår. (Galaterna 6:7) Jehovas ord genom profeten Jeremia är lika tillämpliga i våra dagar som de var när de uttalades till israeliterna: ”Skäms de då över sitt avskyvärda uppförande? Nej, de har ingen skam i kroppen; de har inte ens förstånd att rodna längre.” — Jeremia 6:15, New International Version.

Jehova är inte partisk. Han har inte anseende till personen. Som det gick med Kanaan och som det gick med Israel, så kommer det också att gå med kristenheten. — Apostlagärningarna 10:34; jämför Uppenbarelseboken 21:8.

[Infälld text på sidan 7]

Episkopalkyrkan: ”De kristna är efter sin tid när de vägrar att se genom fingrarna med homosexualitet”

[Infälld text på sidan 8]

”I stort sett tror vi att mellan 30 och 40 procent av engelska kyrkans präster är homosexuella”

[Infälld text på sidan 9]

Kyrkan tystar ner ”fall där präster begått sexuella övergrepp mot barn”

[Infälld text på sidan 10]

”Skadeståndskraven mot kyrkan skulle kunna komma upp i en miljard dollar under nästa decennium”

[Infälld text på sidan 10]

En annan pojke som antastats av en präst hängde sig

[Infälld text på sidan 11]

Präst gjorde flicka med barn och uppmanade henne sedan att göra abort

[Infälld text på sidan 11]

”De har ingen skam i kroppen; de har inte ens förstånd att rodna längre”